Texter på ämnet

Guds barmhärtighet

Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig, bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!

Nu när frälsningens tid närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig.

Om ni går igenom den heliga Skrift, kommer ni ständigt att upptäcka närvaron av Guds barmhärtighet: den fyller hela jorden, den utsträcks till alla hans barn, super omnem carnem, den omger oss, den kommer till vår hjälp, den månfaldigas och den varar i evighet. När Gud tar hand om oss som en kärleksfull Fader, tänker han på oss i sin barmhärtighet: det är en god barmhärtighet, underbar som regnmoln när torkan råder.

Jesus Kristus upprepar och sammanfattar hela denna historia om Guds barmhärtighet med följande ord: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och vid ett annat tillfälle säger han: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Bland många andra scener i evangeliet har även den mildhet han visade äktenskapsbryterskan gjort ett stort intryck på oss, och likaså liknelserna om den förlorade sonen, om fåret som kom bort och om gäldenären som fick sin skuld efterskänkt, samt historien om hur sonen till änkan i Naim uppväcktes från de döda. Vad många rättvisa skäl det finns som motiverar detta stora under! Den stackars änkans ende son har dött, den som gav en mening åt hennes liv och som kunde hjälpa henne under hennes ålderdom. Men Kristus utför inte sitt mirakel för rättvisans skull, han gör det av medlidande, för att han blir rörd i sitt inre av människans lidande.

Vilken känsla av trygghet detta Herrens medlidande inger oss! Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig. Det är en uppmaning, ett löfte han kommer att uppfylla. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Vår helgelses fiender kommer inte att kunna göra någonting, för Guds barmhärtighet går före oss, och om vi – av egen skuld och på grund av vår svaghet – skulle falla, kommer Herren att bistå och resa oss. Du hade lärt dig att undvika försumlighet, att undfly arrogans, att vara from, att inte låta dig fängslas av världsliga ting, att inte föredra det förgängliga framför det eviga. Men eftersom en svag människa inte kan gå med säkra steg i en hal värld, har den gode läkaren även visat dig botemedel mot att gå vilse, och den barmhärtige domaren har inte förvägrat dig hoppet om förlåtelse.

Kristi frestelser

Fastan påminner oss om de fyrtio dagar Kristus tillbringade i öknen som förberedelse inför sina år av förkunnelse, vilka kulminerade på korset och i påskens seger. Fyrtio dagar av bön och botgöring. I slutet av dessa äger Kristi frestelser rum, vilket liturgin erinrar oss om i dagens evangelium.

Hela episoden är ett mysterium som människan förgäves försöker förstå: Gud underkastar sig frestelser, låter den Onde agera. Men vi kan meditera över det och be vår Herre att hjälpa oss att förstå den lärdom som episoden rymmer.

Jesus Kristus frestas. Traditionen brukar beskriva Kristi prövningar på detta sätt: vår Herre, som kom för att vara ett föredöme för oss i allt, ville även genomlida frestelser. Och så är det, för Kristus var en fullkomlig människa, lik oss i allt, förutom i synd. Efter fyrtio dagars fasta, utan någon annan föda än kanske örter och rötter och lite vatten, känner han sig hungrig – Jesus är verkligen hungrig, som vem som helst skulle vara. Och när djävulen föreslår att han skall förvandla stenar till bröd, avböjer inte bara vår Herre den föda som hans kropp begär, utan även en större frestelse: den att använda sin gudomliga makt för att lösa, om man nu kan säga så, ett personligt problem.

Ni har sannolikt lagt märke till hur Jesus genom evangelierna inte utför underverk till förmån för sig själv. Han förvandlar vatten till vin för bröllopsgästerna i Kana, han mångfaldigar bröden och fiskarna för den hungriga folkmassan. Men han förtjänar sitt levebröd under många år genom sitt eget arbete. Och senare, under sina resor genom landet Israel, försörjer han sig med hjälp av dem som följer honom.

Den helige Johannes berättar om hur Jesus efter en lång resa anländer till brunnen i Sykar och sänder lärjungarna till staden för att köpa mat. När han ser den samariska kvinnan komma ber han henne om vatten, eftersom han inte kan få tag på det på annat sätt. Hans kropp, utmattad av den långa resan, känner trötthet. Vid andra tillfällen måste han ge vika för tröttheten för att återfå styrka. Hur generös är inte vår Herre då han ödmjukar sig själv och till fullo accepterar sitt tillstånd som människa! Han använder sig inte av sin gudomliga makt för att undfly svårigheter eller ansträngning. Låt oss be honom att lära oss att vara uthålliga, att älska arbete, att uppskatta den gudomliga och mänskliga storheten i hängivelsens konsekvenser.

I den andra frestelsen, när djävulen föreslår för Jesus att han skall kasta sig från tempelmuren, avvisar Kristus återigen förslaget att använda sin gudomliga makt. Kristus söker inte sin fåfänga, spektaklet, det mänskliga skådespel som försöker använda Gud som en kuliss för den egna förträffligheten. Jesus Kristus vill göra sin Faders vilja utan att föregripa Guds plan, utan att flytta fram tiden för sina mirakler, han går varje enskilt steg på människans hårda väg, korsets älskvärda väg.

Något mycket likt detta händer i den tredje frestelsen: han erbjuds kungariken, makt och ära. Djävulen försöker få oss att visa föremål för mänsklig ambition den vördnad som endast tillkommer Gud: han lovar oss ett enkelt liv om vi faller ned inför honom, inför avgudar. Vår Herre insisterar på att det enda föremålet för vår dyrkan är Gud, och han bekräftar sin vilja att tjäna: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Var och en av dessa mänskliga gester är en gest som Gud utför. I Kristus har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Kristus är Gud som blivit människa, en fullkomlig människa, en hel människa. Och genom sin mänskliga natur, uppenbarar han sin gudomliga natur för oss.

Då vi drar oss till minnes Kristi mänskliga tillgivenhet, då vi tänker på hur han vigde sitt liv åt att tjäna sina medmänniskor, beskriver vi inte bara ett sätt att handla bland många andra, utan gör mycket mer än så: vi upptäcker Gud. Varje handling som Kristus utför har en övernaturlig innebörd som lär oss känna Guds sätt att vara, som uppmanar oss att tro på Guds kärlek, som skapat oss och vill låta oss ta del av hans inre liv. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig, utbrast Jesus i den långa bön som evangelisten Johannes bevarat åt oss.

Därför är Jesu umgänge mycket mer än bara ord eller ytliga handlingar. Jesus tar människan på allvar och vill låta henne förstå den gudomliga meningen med hennes liv. Jesus kan kräva, ställa var och en inför sina plikter, slita åhörarna ur bekvämlighet och konformism, för att få dem att lära känna den trefaldigt helige Guden. Jesus blir rörd av hunger och smärta, men framför allt blir han rörd av okunskap. Jesus fick se en stor skara människor och fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

Kyrkans liturgi låter oss än en gång betrakta det sista mysteriet i Jesu Kristi liv bland oss människor: hans himmelsfärd. Sedan han föddes i Betlehem har det hänt mycket: vi har sett honom i krubban, tillbedd av herdar och kungar; vi har betraktat honom under de långa åren av stilla arbete i Nasaret; vi har följt med honom genom hela Palestina, medan han förkunnade Guds rike för människorna och gjorde gott mot alla. Senare, under hans lidandes dagar, har vi med smärta sett hur han anklagades, med vilket raseri han misshandlades och med vilket hat han korsfästes.

På smärtan följde Uppståndelsens strålande glädje. Vår tro skulle inte kunna ha en klarare och fastare grund! Vi borde inte längre tvivla. Men vi kanske fortfarande är svaga, som apostlarna, och denna himmelsfärdsdag frågar vi Kristus: Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike? – är det nu som all vår villrådighet och allt vårt elände definitivt kommer att försvinna?

Herren besvarar vår fråga genom att stiga upp i himlen. I likhet med apostlarna står vi kvar, förundrade såväl som ledsna över att se honom lämna oss. Det är i själva verket inte lätt att vänja sig vid Kristi fysiska frånvaro. Jag blir rörd av att tänka på att han ville visa oss sin kärlek på ett så utomordentligt sätt genom att lämna oss och samtidigt stanna kvar. Han har stigit upp i himlen och han ger sig själv åt oss som föda i den heliga hostian. Men vi saknar honom ändå, hans mänskliga tal, hans sätt att handla, att se på oss, att le, att göra gott. Vi skulle åter vilja se på honom på nära håll då han sitter vid brunnen trött efter en hård vandring, då han gråter över Lasaros, då han ber långa stunder och då han visar medlidande över folkmassan.

Jag har alltid tyckt att det är självklart, och det har fyllt mig av glädje, att Jesu Kristi heliga mänskliga natur stigit upp till Faderns härlighet, men jag anser även att den sorg som präglar Kristi himmelsfärdsdag är ett bevis på den kärlek vi hyser för Jesus, vår Herre. Han, som var fullkomlig Gud, blev människa, fullkomlig människa, kött av vårt kött och blod av vårt blod. Och han skiljs från oss för att fara till himlen. Hur kan man annat än sakna honom?