Texter på ämnet

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Denna vers av den helige Johannes förbereder läsaren av hans evangelium på att någonting stort kommer att hända samma dag. Det är en ömt tillgiven inledning, jämförbar med den som den helige Lukas återger: Hur har jag inte längtat, säger Herren, efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Låt oss börja med att redan nu be den helige Ande att förbereda oss, så att vi kan förstå var och en av Jesu Kristi gester och uttryck. Vi vill nämligen leva ett övernaturligt liv, för Herren har uppenbarat sin vilja att ge sig till oss som näring för själen och för att vi skall erkänna att endast han har det eviga livets ord.

Tron får oss att tillsammans med Simon Petrus bekänna: Vi tror och vi förstår att du är Kristus, Guds son. Denna tro, tillsammans med vår fromhet, får oss att i dessa stunder av yttersta vikt ta efter Johannes djärvhet: vi närmar oss Jesus och lutar huvudet mot Mästarens bröst, mot honom som innerligt älskade de sina och som skulle älska dem intill slutet, som vi nyss har läst.

Inga ord räcker för att ge ens en ungefärlig förklaring av Skärtorsdagens mysterium. Men det är inte svårt att föreställa sig en del av de känslor som uppfyllde Jesu Kristi hjärta den kvällen, den sista som han tillbringade med de sina innan offret på Kalvarieberget.

Tänk på en så djupt mänsklig erfarenhet som avskedet mellan två människor som älskar varandra. De skulle alltid vilja vara tillsammans, men plikten – vilken den än må vara – tvingar dem att skiljas. Helst av allt skulle de fortsätta att vara förenade, men det är inte möjligt. Människans kärlek är begränsad, oavsett hur stor den är, och därför använder den sig av symboler. De som tar avsked utbyter ett minne, kanske ett fotografi, med en dedikation som är så brinnande att det är förvånansvärt att pappret inte fattar eld. Mer kan de inte göra, för skapade varelsers makt når inte lika långt som deras vilja.

Vad vi inte kan, kan däremot Herren. Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, lämnar inte en symbol, utan verkligheten: han ger oss sig själv. Han återvänder till Fadern, men samtidigt kommer han att stanna bland människorna. Han kommer inte att lämna oss en present som får oss att minnas honom, en bild som kommer att bli suddig med tiden, som fotografier som snart blir bleka, gulnade och meningslösa för dem som inte själva var med vid just den stunden av kärlek. I brödets och vinets gestalt finns han verkligen närvarande: med sin kropp, sitt blod, sin själ och sin gudom.

Det eviga livets bröd

Genom att betrakta allt vad vi nyss nämnt vill jag få oss att bli medvetna om vårt uppdrag som kristna, att vända blicken mot den heliga Eukaristin, mot Jesus som, närvarande bland oss, har gjort oss till lemmar i sin kropp: vos estis corpus Christi et membra de membro, ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Vår Gud har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets Bröd.

Den heliga Eukaristin, detta underverk som ständigt förnyas, har alla kännetecken som utmärker Jesu handlande. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, himlens och jordens Herre, och erbjuder oss sig själv som näring, på det naturligaste och vardagligaste sätt man kan tänka sig. I brödets gestalt väntar han på vår kärlek, sedan nästan tvåtusen år. Det är mycket tid, och ändå inte, för när man älskar flyger tiden.

Jag kommer att tänka på en förtjusande galicisk dikt, en sång av Alfons X den vise. Det är legenden om en munk som i sin enkelhet bad Jungfru Maria om att få betrakta himlen, om så bara för ett ögonblick. Den heliga Jungfrun biföll hans önskan, och den gode munken fördes till paradiset. När han återvände kände han inte igen en ende av klostrets invånare: hans bön, som han själv upplevt som ytterst kort, hade varat trehundra år. Tre århundraden är inte någonting alls för ett hjärta som älskar. Så förklarar jag för mig själv denna Herrens tvåtusen år långa väntan i Eukaristin. Den som väntar är Gud själv, han älskar människorna, söker oss, älskar oss som vi är – begränsade, själviska, ombytliga – men med förmågan att upptäcka hans oändliga kärlek och hänge oss åt honom helt och fullt.

Jesus kom till jorden och blev kvar bland oss i Eukaristin av kärlek till oss och för att lära oss att älska. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Med dessa ord börjar den helige Johannes berättelsen om vad som hände den påskafton då Jesus – det är den helige Paulus som återger det – tog ettbröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Ett nytt liv

Så återges den samtidigt enkla och högtidliga stund då det nya Testamentet instiftades. Jesus upphäver Lagens gamla system och uppenbarar att han själv kommer att vara innehållet i vår bön och vårt liv.

Se på den översvallande glädjen i dagens liturgi: Må jublet skalla högt, fröjden ge genklang i höjden! Det är det kristna jublet, som sjunger om en ny tids ankomst: Morgonrodnaden följs av dagen, påskalammen, Moselagen, har nu fullbordan nått. Solen skuggorna fördriver, bilden verklighet nu bliver, och ett nytt förbund vi fått.

Ett kärlekens underverk, barnens sanna bröd. Jesus, den evige Faderns förstfödde, erbjuder oss sig själv som föda. Och samme Jesus Kristus som här stärker oss, väntar på oss i himlen som deltagare i bröllopsmåltiden, som medarvingar och vänner, för de som när sig av Kristus kommer att dö den jordiska och timliga döden, men de kommer att leva i evighet, för Kristus är det liv som inte förgås.

Den eviga lyckan börjar redan nu för de kristna som styrker sig med Eukaristins slutgiltiga manna. Det gamla hör det förgångna till: låt oss lägga åt sidan vad som är förgängligt, må allt vara nytt för oss: våra hjärtan, ord och gärningar.

Detta är det glada budskapet. Det är ett nytt budskap, en nyhet, för det talar till oss om ett kärleksdjup som vi aldrig ens kunnat ana. Det är glatt, för ingenting skulle kunna vara bättre än att förenas innerligt med Gud, den Gode som är källan till allt gott. Detta är det glada budskapet, för på ett sätt som inte kan beskrivas, utgör det för oss en försmak av evigheten.

Eukaristins rikedom

När Herren under den sista nattvarden instiftade den heliga Eukaristin var det natt, vilket – kommenterar den helige Johannes Chrysostomos – visade att tiden var inne. Natten lade sig över världen, för de gamla riterna, de gamla tecknen på Guds oändliga barmhärtighet med mänskligheten höll på att förverkligas helt och fullt, och så banade den väg för en verklig gryning: den nya påsken. Eukaristin instiftades därför om natten, som förberedelse för uppståndelsens morgon.s

Även i våra liv bör vi förbereda denna gryning. Allt som är förgängligt, skadligt, onödigt – uppgivenhet, misströstan, sorg, feghet – måste avlägsnas. Den heliga Eukaristin för Guds nyhet in i Guds barn och vi bör svara in novitate sensus, med en förnyelse av hela vårt sinnelag och vårt sätt att handla. Vi har fått en ny energikälla, en mäktig rot inympad i Herren. Vi kan inte återvända till den gamla jästen, vi som har denna tids och alla tiders Bröd.