Texter på ämnet

Du försäkrade mig om att du ville kämpa utan avbrott. Och nu kommer du och ser ut som om du vore vingklippt.

Se här, även mänskligt sett är det bra att du inte får allt färdigt från början, utan bekymmer. Något - mycket! - måste du bidra med själv. Hur kommer du annars att "göra dig" helig?

Att vara trogen Gud kräver strid. Närkamp, man mot man - den gamla människan mot den nya människan - detalj för detalj, utan att ge upp.

Heligheten, äkta strävan efter helighet, känner varken pauser eller semester.

I våra själar måste vi odla fram en verklig skräck för synden. Herre - upprepa det med ett ångerfullt hjärta - låt mig aldrig mer förolämpa dig!

Men bli inte rädd när du märker tyngden av din stackars kropp och av mänskliga lidelser: det vore dumt och naivt barnsligt om du nu skulle upptäcka att det finns "sådant". Ditt elände är inte ett hinder, utan en sporre för att du skall förena dig ännu mer med Gud, för att du skall söka honom ihärdigt, ty han renar oss.

Toppar och dalar. Du har många, alltför många, toppar och dalar.

Skälet är tydligt: hittills har du levt ett bekvämt liv, och du vill inte inse att det är ett betydligt avstånd mellan att "önska" och "att ge sig själv".

Om du fortsätter att larva dig och vara lättsinnig inuti och utanpå, om du fortsätter att tveka inför frestelser och att vilja utan att vilja på riktigt, kan du omöjligtvis göra framsteg i det inre livet.

Jag har alltid tyckt att det som många kallar "i morgon" eller "senare" är motstånd mot nåden.

Ännu en av det andliga livets paradoxer: En själ som är i mindre behov av att bli bättre, anstränger sig mer för att bli det, och hejdar sig inte innan den har blivit det. Och tvärtom.

Du vet inte om det som har drabbat dig är fysisk utmattning eller något slags inre trötthet eller båda på en gång …: du kämpar utan att kämpa, utan att längta efter en verklig, positiv förändring för att kunna sätta själar i brand med Kristi glädje och kärlek.

Jag vill påminna dig om dessa tydliga ord av den helige Ande: bara de som kämpar legitime - på riktigt, trots alla svårigheter - kommer att få segerkransen.

Jag skulle kunna uppföra mig bättre, vara mer bestämd, sprida mer entusiasm … Varför gör jag det inte?

För att - förlåt min uppriktighet - du är korkad. Djävulen är mer än väl medveten om att en av de sämst bevakade dörrarna till själen är den mänskliga dumheten: fåfängan. Genom den anfaller han med all kraft: pseudosentimentala minnen, hysteriskt svart-får-komplex, ogrundade intryck av avsaknad på frihet …

Vad väntar du på för att ta till dig Mästarens uppmaning: vaka och be, för ni vet inte när dagen och timmen är inne.

Kaxigt, men osäkert, sade du till mig att somliga går uppåt och andra nedåt … Och att vissa - som du! - ligger längs vägkanten.

Din slöhet gjorde mig ledsen, och jag tillade: De som går uppåt släpar med sig slöfockarna, men de som går nedåt släpar dem med sig med ännu större kraft. Tänk på vilken pinsam förvillelse du utsätter dig för!

Redan den helige biskopen av Hippo² påpekade följande: att inte gå framåt är liktydigt med att gå bakåt.

Det finns två saker i ditt liv som du inte kan få att gå ihop: förnuftet och känslorna.

Intelligensen - upplyst av tron - visar dig inte bara vägen tydligt, utan även skillnaden mellan det heroiska och det dumma sättet att gå den. Framför allt ställer den dig inför storheten och den gudomliga skönheten i de företag som Treenigheten anförtror åt oss.

Känslorna däremot, klibbar fast vid allt det som du föraktar, även just i det ögonblick som du föraktar det. Det är som om tusen småsaker väntade på första bästa tillfälle, och så snart som din stackars vilja försvagas - på grund av fysisk trötthet eller för att du förlorat ditt övernaturliga perspektiv - samlas alla dessa småsaker och hopar sig i din fantasi, tills de bildar ett berg som tynger dig och får dig att tappa modet: svårigheterna i arbetet, motståndet mot lydnaden, bristen på resurser, det falska skenet av ett bekvämt liv, små och stora motbjudande frestelser, anfall av sentimentalitet, trötthet, den bittra smaken av andlig medelmåttighet … Och ibland även rädsla: rädslan av att veta att Gud vill att du skall vara helig och att du inte är det.

Tillåt mig att vara brutalt uppriktig: Du har mer än nog av "skäl" för att vända blicken bakåt, men du saknar dådkraft för att besvara den nåd han ger dig, för han har kallat dig att vara en annan Kristus - ipse Christus! - Kristus själv. Du har glömt Herrens uppmaning till aposteln Paulus: "Min nåd är allt du behöver!" som är en bekräftelse på att du kan, om du vill.

För att göra framsteg i det inre livet och apostolatet är känslomässig andakt inte nödvändig.

Däremot måste man bestämt och generöst rätta sin vilja efter Guds önskemål.

Se vad stor skillnaden är mellan ett naturligt och ett övernaturligt sätt att handla. Det första börjar bra men saktar av senare. Det andra börjar också bra … men anstränger sig sedan för att fortsätta ännu bättre.

Hur tror du att du skall uppnå kristen fullkomning om du alltid följer dina nycker, det som "du tycker om" …? Om du inte bekämpar alla dina brister kommer de helt naturligt att ständigt utmynna i onda gärningar. Och din vilja - som inte härdats i en uthållig kamp - kommer inte att duga till någonting när du väl befinner dig i en svår situation.