Texter på ämnet

Din tro är inte tillräckligt verksam: Den är snarare skenhelig än tron hos en man som kämpar för att bli helig.

Jag förstår den övernaturliga och mänskliga glädje som den där personen kände, som hade lyckan att vara i främsta ledet i den gudomliga sådden.

"Det är underbart att känna sig unik, för att röra om en hel stad och dess omgivning", upprepade han för sig själv, mycket övertygad.

- Vänta inte tills du kan räkna med större medel eller tills det kommer andra: människorna behöver dig idag, nu.

Var modig i din bön, så kommer Herren att förvandla dig från pessimist till optimist; från blyg till djärv; från klentrogen till en människa med tro, till en apostel!

De problem som tidigare tryckte ned dig - de verkade stora som jättehöga berg - har försvunnit fullständigt, de har lösts upp på ett gudomligt sätt, som när Herren befallde vindarna och vattnen att lugna sig.

- Och tänk att du ändå tvivlade!

"Hjälp inte den helige Ande så mycket!" sade en vän till mig, på skämt, men med mycket rädsla.

- Jag svarade: Jag tycker att vi "hjälper honom" för lite.

När jag ser så mycket feghet, så mycket falsk försiktighet … hos honom eller henne, brinner jag av lust att fråga: är tron och förtröstan bara sådant som man predikar, men inte praktiserar?

Du befinner dig i en situation som du tycker är ganska märklig. Å ena sidan känner du dig feg, när du vänder dig inåt. Å andra sidan känner du dig säker, styrkt, när du vänder dig uppåt.

- Oroa dig inte. Det är ett tecken på att du känner dig själv bättre, och - vilket verkligen är viktigt! - att du känner Honom bättre.

Du har ingen ursäkt. Det är helt och hållet ditt fel. Om du nu vet - du känner dig själv tillräckligt väl - att du om du följer den där vägen - den där läsningen, det där sällskapet … - kan hamna i avgrunden, varför envisas du då med att tro att det kanske är en genväg som underlättar din utbildning eller får dig att mogna som person?

Lägg om din kurs radikalt, även om det kommer att kräva en större ansträngning av dig och mindre nöjen inom nära räckhåll. Det är hög tid att du uppför dig som en ansvarsfull människa.

Den tanklöshet som många män och kvinnor visar genom att inte anstränga sig för att undvika att medvetet begå förlåtliga synder smärtar Herren mycket. Det är normalt - säger de för att rättfärdiga sig - för vi snubblar alla på de stötestenarna!

Hör noga på: även majoriteten av det pack som dömde Kristus till döden började med att bara skrika - som de andra! - med att komma till örtagården - med de andra!

Och till slut, även då, sporrade av det som "alla" gjorde, kunde eller ville de inte dra sig tillbaka … och korsfäste Jesus!

- Nu, tjugo århundraden senare, har vi fortfarande inte lärt oss.

Eftersom du nödvändigtvis förr eller senare kommer att stöta på uppenbara bevis på ditt personliga elände, vill jag förvarna dig om några frestelser som djävulen då kommer att föreslå för dig och som du måste avvisa omedelbart: tanken att Gud har glömt bort dig, att din kallelse till apostolatet är förgäves, eller att tyngden av världens sorger och synder överstiger dina krafter som apostel.

- Ingenting av allt det är sant!

Om du verkligen kämpar, behöver du hålla samvetsrannsakan.

Sköt din dagliga samvetsrannsakan: se efter om du känner Kärlekssmärta, för att du inte behandlar vår Herre som du borde.

På samma sätt som många människor ger sig ut för att vara med när man tar "första spadtaget", utan att bry sig om huruvida det påbörjade verket kommer att avslutas, lurar syndarna sig själva med sina "sista gånger".

När det är fråga om att "klippa av", så glöm inte att den "sista gången" skall vara den föregående, den som redan har varit.

Jag råder dig att någon gång försöka återvända … till början av din "första omvändelse" vilket kanske inte helt och hållet innebär att man blir som ett barn, men åtminstone är väldigt nära just det. I det andliga livet måste man låta sig ledas med fullt förtroende, utan rädsla eller falskhet. Man måste tala med absolut tydlighet om vad man har i huvudet och i själen.

Hur ska du ta dig ur den där ljumheten, den där beklagliga slappheten om du inte använder dig av de rätta medlen? Du kämpar mycket lite och när du anstränger dig, gör du det med viss ilska och förstämdhet, nästan som om du önskade att dina svaga ansträngningar inte skulle få någon verkan, för att rättfärdiga dig själv: för att inte ställa krav på dig och för att andra inte skall kräva mer av dig.

- Du gör det som du vill: inte det som Gud vill. Om du inte ändrar dig, på allvar, kommer du inte att bli lycklig och du kommer heller inte att få den frid som du nu saknar.

- Ödmjuka dig inför Gud och se till att vilja på riktigt.

Vilket slöseri med tid och vilket mänskligt perspektiv att låta allt bli taktik, som om det vore hemligheten bakom all effektivitet.

- De glömmer att Guds "taktik" är kärleken till nästan, Kärleken utan gränser: så överbryggade han den oändliga avgrund som människan genom synden öppnat mellan Himlen och jorden.

Var "brutalt" uppriktig i samvetsrannsakan, det vill säga, var modig. Var lika modig som när du tittar på dig själv i spegeln för att se var du har skurit dig eller smutsat ned dig, eller var du har fel som du måste åtgärda.

Jag måste varna dig mot ett knep som satan - ja, just så, med liten bokstav, för han förtjänar inte mer! - tillgriper då han använder sig av de mest naturliga omständigheter för att avleda oss lite eller mycket från den väg som leder till Gud.

Om du kämpar, och i ännu högre grad om du kämpar på riktigt, så får du inte förvånas om du blir trött eller måste "gå motsträvigt" utan andlig eller mänsklig tröst. Se här vad någon skrev till mig för ett tag sedan och som jag sparat med tanke på vissa som naivt tror att nåden inte tar hänsyn till naturen: "Fader, sedan några dagar är jag fruktansvärt lat och likgiltig när det gäller att följa min levnadsplan. Jag måste tvinga mig för att göra allt, och vad jag gör, gör jag med ett svagt inre engagemang. Be för mig, för att den här krisen snart skall gå över, för jag lider mycket av att tänka att jag skulle kunna avvika från vägen." - Jag svarade bara: Visste du inte att Kärleken kräver offer? Läs sakta Mästarens ord: "den som inte tar sitt kors cotidie - varje dag - är inte mig värd".

Och något senare: "Jag skall inte lämna er ensamma".

Herren tillåter din torka, som du tycker är så svår att bära, för att du skall älska honom mera, för att du bara skall förtrösta på honom, för att även du skall medåterlösa med det Korset, för att du skall träffa honom.

Djävulen verkar inte vara särskilt smart!, sade du till mig. Jag förstår inte varför han är så dum: ständigt samma bedrägerier, ständigt samma falskhet …

- Du har helt rätt. Men vi människor är ännu mindre smarta, och vi lär oss inte av andras misstag … Och satan räknar med allt det, för att fresta oss.

Vid ett visst tillfälle hörde jag att det ofta händer något underligt i stora slag. Trots att segern är given på förhand till följd av att den ena sidan är överlägsen till antalet man och till sin utrustning, händer det i stridens vimmel att nederlaget hotar på grund av en sektors svaghet. Då kommer bestämda order från den högsta ledningen, och bräscherna sluts i den flank som befann sig i svårigheter.

- Jag kom att tänka på dig och mig. Med Gud, som aldrig förlorar något slag, kommer vi alltid att segra.

Om du alltså, i kampen för heligheten, känner dig kraftlös, så lyssna på dina order, var lyhörd, låt dig bli hjälpt … för han misslyckas inte.

Du öppnade uppriktigt ditt hjärta för din föreståndare och talade i Guds närvaro … och det var underbart att se hur du själv fann svar på dina försök till undanflykter.

Må vi älska den andliga vägledningen!

Ibland hittar du på "problem" för att du inte går till roten med ditt sätt att bete dig.

- Det enda som du behöver är att beslutsamt ändra kurs: att uppfylla din plikt lojalt och att vara trogen de angivelser som du har fått i din andliga vägledning.

Du känner allt tydligare, det är som en "fix idé", att du måste bli helig. Och du har börjat den dagliga kampen utan att vackla, övertygad om att du modigt måste göra dig kvitt all småborgerlig bekvämlighet.

Senare, när du talade med Herren i din bön, förstod du ännu tydligare att kampen är lika med Kärlek och du bad honom om en större Kärlek, utan att vara rädd för den strid som väntar dig, för du kommer att kämpa genom honom och med honom och i honom.

Felix culpa³ sjunger Kyrkan … Ditt fel är välsignat - viskar även jag i ditt öra - om det har hjälpt dig att inte falla igen och om det har fått dig att bättre förstå och hjälpa din nästa, som inte är av sämre sort än du.

Herre, är det möjligt - frågar du efter att ha motstått en frestelse - är det möjligt att jag skulle kunna vara … en sådan?

Jag skall sammanfatta din läkarjournal för dig: här föll du, och där reste du dig …: det sistnämnda är det viktiga.

- Fortsätt i din inre strid, även om du går lika långsamt som en sköldpadda. Framåt!

- Du vet mycket väl, min son, var du kan hamna om du inte kämpar: avgrund ropar till avgrund.

Du skäms inför Gud och de andra. Inom dig har du hittat gammal och ny skabb: det finns ingen instinkt eller ond böjelse som du inte känner under huden … och du har ett moln av osäkerhet i ditt hjärta. Dessutom dyker frestelserna upp när du minst önskar eller förväntar dig det, när tröttheten har försvagat din vilja.

Du vet inte längre om det förödmjukar dig, även om det smärtar dig att se dig själv i det tillståndet … Men det skall göra ont för hans skull, av Kärlek till honom. Denna ånger av kärlek kommer att hjälpa dig att fortsätta vara på din vakt, för kampen kommer att vara så länge som vi lever.

Vilken stark önskan du känner att ännu en gång hänge dig, som du gjorde en gång i tiden: att veta att du är ett Guds barn och att leva därefter!

- Lägg allt ditt elände och alla dina svek i Herrens händer. Och gör det även för att det är det enda sättet som du kan minska deras tyngd.

Förnyelse är inte lika med förslappning.

Reträttdagar. Inre samling för att lära känna Gud och dig själv och därigenom göra framsteg. En nödvändig tid för att upptäcka vad man behöver förändra och hur: Vad måste jag göra? Vad måste jag undvika?

Se till att inte låta det som hände förra året upprepas.

- "Hur var reträtten?" - frågade de dig. Och du svarade: "Mycket avkopplande."

Dagar av tystnad och intensiv nåd … Bön ansikte mot ansikte med Gud.

Jag brast ut i tacksägelse då jag såg de där människorna, till åren komna och rika på erfarenheter, som lät sig röras av Guds nåd och besvarade den som barn, hoppfulla inför möjligheten att ännu kunna göra någonting nyttigt av sina liv … något för att sudda ut spåren av alla gånger de gått vilse eller låtit ett tillfälle gå förlorat.

- När jag tänkte på den scenen, uppmanade jag dig att inte försumma kampen i ditt inre liv.

Auxilium christianorum! - Du de kristnas hjälp, ber man förtröstansfullt i den lauretanska litanian. Har du försökt att upprepa det som en bönesuck i svåra stunder? Om du gör det med tro, med en dotters eller en sons ömhet, kommer du att märka hur effektiv din Moders, Jungfru Marias förbön är och hur hon kommer att föra dig till segern.

Kämpa mot de sträva dragen i din karaktär, din egoism, din bekvämlighet, dina antipatier … Förutom att vi måste vara medåterlösare kommer ditt pris - tänk noga på det - att stå i direkt proportion till din sådd.

Du framstår som en utmärkt teoretiker …, men du ger inte efter ens i obetydliga struntsaker! - Jag tror inte på en sådan botgöringsanda!