Texter på ämnet

Ofta när man talar om lekmännen tenderar kvinnan att lämnas utanför, och därför ges en diffus bild av hennes roll i Kyrkan. När det gäller att främja kvinnans roll i samhället tenderar man på liknande sätt att endast avse hennes deltagande i det offentliga livet. Vad menar Ni är kvinnans uppdrag i Kyrkan och världen?

För det första ser jag ingen anledning att göra åtskillnad på män och kvinnor när det gäller deras apostoliska uppgifter eller deras rättigheter och skyldigheter som lekmän. Alla döpta, kvinnor eller män, har lika del i Guds barns värdighet, frihet och ansvar . I Kyrkan finner vi den grundläggande och radikala enhet som den helige Paulus lärde ut till de första kristna: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27—28).

När man bortser från den juridiska möjligheten att motta den heliga prästvigningen, en åtskillnad mellan män och kvinnor son jag av många skäl anser bör upprätthållas, bland annat av skäl som härrör ur den gudomliga positiva lagen, så anser jag att kvinnans och mannens rättigheter och skyldigheter bör vara exakt samma i Kyrkan: i lagstiftningen, i det interna livet och i den apostoliska verksamheten. Det handlar om rätten att utöva apostolat, rätten att grunda och leda föreningar och rätten att ansvarsfullt uttrycka sina åsikter i frågor som rör Kyrkans gemensamma bästa. Jag är medveten om att detta synsätt möter motstånd på en del håll, även om det inte är svårt att i teorin inse att de teologiska argumenten talar för det. Jag minns ännu den förvåning och även kritik Opus Dei mötte när vi uppmuntrade kvinnor som tillhör vår förening att avlägga akademisk examen i teologi. Och nu försöker man ta efter oss i detta såväl som i andra avseenden.

Jag tror hursomhelst att motståndet och farhågorna gradvis kommer att försvinna. I grunden handlar det om att förstå Kyrkan. Det är inte endast präster och ordensfolk som utgör Kyrkan, utan även lekmän, män och kvinnor, tillhör Guds folk och har genom gudomlig lag ett eget uppdrag och ett eget ansvar.

Men som jag ser det kräver den grundläggande jämlikheten mellan man och kvinna att man förstår deras kompletterande roller i byggandet av Kyrkan och i arbetet för samhällets utveckling. Det är inte för inte som Gud skapade dem till man och kvinna. Denna olikhet ska inte förstås i en patriarkal bemärkelse, utan i sitt fulla djup, rikt på nyanser och följdverkningar. Då befrias männen från frestelsen att maskulinisera Kyrkan och samhället och kvinnan från frestelsen att reducera sitt uppdrag i Guds folk och i världen till att visa världen att hon kan utföra de uppgifter som tidigare reserverats mannen lika bra. Min uppfattning är alltså att både mannen och kvinnan med rätta kan se sig som frälsningshistoriens huvudpersoner, båda kompletterande den andres arbete.

Det finns rykten som säger att de flesta religiösa ordnar, och särskilt jesuiterna, hyser djup fiendskap mot Opus Dei. Har dessa rykten någon grund eller tillhör de myterna som gärna sprids i det offentliga livet när det saknas tillräcklig kunskap om ett visst fenomen?

Vi är inte ordensfolk. Vi liknar inte på något sätt ordensfolk och ingen myndighet i världen skulle kunna kräva att vi blev ordensfolk. Ändå vördar och älskar vi i Opus Dei det vigda ståndet. Varje dag ber jag att det vördnadsvärda ordensfolket skall fortsätta offra frukterna av sina dygder, sitt apostoliska arbete och sin helighet till Kyrkan. De rykten Ni nämner är just det — rykten. Ordensfolk från olika ordnar och kongregationer, särskilt de kontemplativa ordnarna, har alltid skänkt Opus Dei sitt erkännande och sin sympati. De ber för oss, skriver ofta till oss och gör vårt arbete känt på tusen olika sätt, eftersom de uppskattar hur vi försöker leva våra liv som kontemplativa mitt i stadens världsliga bestyr.

Opus Deis generalsekreterare, don Alvaro del Portillo, umgicks med och uppskattade jesuiternas förre general. Med den nuvarande generalen, pater Arrupe, har jag själv mycket goda kontakter och vi hyser ömsesidig respekt för varandra. Om de skulle uppstå missförstånd mellan oss skulle de bero på en brist på kristen anda, för vår tro manar till enhet, inte till rivalitet och söndring.

Vad är er förklaring till att många religiösa ordnar, exempelvis jesuiterna, har svårt för Opus Dei?

Jag känner många ordensmedlemmar som vet att vi inte är ordensfolk, men som besvarar vår tillgivenhet och ber och gör uppoffringar för vårt apostolat. När det gäller jesuiterna, känner jag deras general, pater Arrupe, väl och vi umgås med varandra. Jag kan försäkra er om att vi uppskattar varandra och att vår relation präglas av ömsesidig uppskattning och respekt.

Kanske har ni mött ordensfolk som inte förstår vårt Verk. Om det är så, beror det sannolikt på något missförstånd eller på bristande kunskap om vårt arbete, som utförs med lekmannamentalitet och i samhörighet med världen och därför inte kolliderar med ordensfolkets. Vi hyser vördnad och kärlek till ordensfolket, och ber Herren att låta deras tjänst i Kyrkan och bland människorna bära ännu rikare frukt. Det kommer aldrig att uppstå något strid mellan Opus Dei och någon ordensperson. Det krävs två för att strida, och vi vill inte strida med någon.

Hur ser Ni Opus Deis framtid under de kommande åren?

Opus Dei är ännu mycket ungt. Trettionio är för en institution av detta slag endast en början. Vår uppgift är att samarbeta med alla andra kristna i det stora uppdraget att vittna om Kristi evangelium, att påminna om att det kan fylla varje mänsklig livssituation med ny kraft. Det arbete som väntar oss är ofantligt. Det är ett hav utan stränder, för så länge det finns människor på jorden kommer det att finnas någon typ av arbete som människorna kan offra åt Gud och helga sig med, hur mycket produktionsformer än må förändras. Med Guds hjälp vill Opus Dei lära dem hur deras arbete kan bli ett tjänande av alla människor, från olika social bakgrund, ras eller religion. Genom att tjäna människor på detta sätt kommer det att tjäna Gud.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

Jag måste sluta nu, mina barn. Jag sade i början att jag ville förkunna något om Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det genom att tala med er om att helga ert vanliga liv, om att leva ett heligt liv mitt i världens alla realiteter. Ett liv utan att göra väsen av sig, som är enkelt och rättframt. Är inte detta det mest rörande uttrycket för magnalia Dei (Syr 18:4) i vår tid, för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som Gud alltid har utövat, och aldrig upphör att utöva, för att frälsa världen?

Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med min bön och med mitt lov: magnificate Dominum mecum, et extollamus nomen eius simul (Ps 34:4), lova Herren med mig, låt oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina barn, låt oss leva av tro.

Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till efesierna (Ef 6:11ff), som vi läste i liturgin för en stund sedan.

Tro är en dygd som vi kristna är i stort behov av, särskilt under detta trons år som vår älskade Helige fader, påven Paulus VI, har utlyst. För har vi inte tron, saknar vi själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.

En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei (1 Tim 3:9), den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i Herrens påsk, som sammanfattar och gör verkliga Guds barmhärtighetsgärningar mot människan.

Tro, mina barn, för att kunna bekänna att vår Återlösnings verk (Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst) kommer att förnyas på detta altare om några minuter. Tro, för att kunna smaka på trosbekännelsen och för att på detta altare och i denna församling kunna uppleva Kristi närvaro, som gör oss till cor unum et anima una (Apg 4:32), till ett hjärta och en själ, till en familj, en Kyrka, den Kyrka som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för oss är detsamma som universell.

Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att inför människorna kunna vittna om ett helgat vanligt liv och därigenom visa världen att allt detta inte bara är ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i den heliga Marias namn.