Texter på ämnet

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Kan Ni beskriva hur Opus Dei har utvecklats och förändrats i uttryck och målsättning, under en period då enorma förändringar har ägt rum i Kyrkan?

Sedan första början har Opus Deis enda mål varit det jag just beskrivit: att medverka till att det mitt i världen finns män och kvinnor av alla folkslag av olika social bakgrund som vill älska och tjäna Gud och medmänniskorna i och genom sitt vanliga arbete. Alltsedan Opus Deis grundades år 1928 har jag predikat att helighet inte är något för några få utvalda, utan att alla jordiska stigar, alla civilstånd, alla yrken och alla hederligt utförda uppgifter kan helgas. Livet i Verket har hjälpt mig att fördjupa och nyansera min förståelse för detta budskaps rika och varierade innebörd. Verket var litet vid födelsen och har växt till sig gradvis som en levande organism som utvecklas under historiens gång.

Men Opus Deis målsättning och syfte har inte förändrats, och kommer inte heller att förändras hur mycket samhället än ändrar sig. Opus Deis budskap är att allt ärligt arbete under alla omständigheter kan helgas.

Idag finns alla yrkeskategorier representerade i Verket. Inte bara läkare, advokater, ingenjörer och konstnärer, utan också murare, gruvarbetare, bönder. Vi har allt från filmregissörer och jetpiloter till fashionabla frisörer. Det är naturligt för Opus Deis medlemmar att hänga med i utvecklingen och att förstå den moderna världen. Tillsammans med sina likar, dvs. övriga medborgare, är de en del av sin samtid och bidrar till dess modernitet.

I ljuset av Opus Deis anda var det sannerligen en stor glädje för oss när Andra vatikankonciliet högtidligt förklarade att Kyrkan inte avvisar den värld som den lever i och inte heller dess framåtskridande utveckling, utan att den förstår och älskar den. Dessutom är Verkets medlemmar väl medvetna om att de på samma gång tillhör Kyrkan och samhället, och att de i full frihet individuellt måste ta sitt ansvar som kristna och som medborgare.

En del som läser ”Vägen” förvånas över vad som står i punkt 28: ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab.” Kan detta uttalande tolkas som nedsättande om äktenskapet, vilket i så fall skulle gå emot Verkets önskan att vara en del av det moderna livets realitet?

Jag råder Er att läsa den föregående punkten i Vägen, där det sägs att äktenskapet är en gudomlig kallelse. Sådana påståenden var inte alls vanliga kring 1935.

Om man drar slutsatser av det slag Ni nämner, då missförstår man mina ord i grunden. Med ovanstående metafor ville jag fånga upp det som Kyrkan alltid har lärt ut om det apostoliska celibatets värdighet och övernaturliga värde. På samma gång ville jag påminna alla kristna om att de, med aposteln Paulus ord, bör känna sig som milites Christi — Kristi meniga. Som Guds folk på jorden för de nämligen en gudomlig kamp för förståelse, helighet och fred. Det finns i hela världen tusentals gifta par som tillhör Opus Dei eller lever dess anda. De vet alla att en menig kan få tapperhetsmedalj i samma strid från vilken en general skamligt tar till flykten.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.