Texter på ämnet

I hela Kyrkan finns en oro för problemen i den så kallade Tredje världen. Det är allmänt känt att en av de största svårigheterna beror på bristen på präster i allmänhet, och infödda präster i synnerhet. Vad anser Ni om detta och vilken är Er egen erfarenhet på området?

Jag anser att det är av avgörande betydelse för Kyrkans överlevnad och utveckling i vissa länder att de infödda prästernas antal ökar. Detta gäller särskilt de länder som just nu präglas av en bitter nationalism.

Jag måste säga att min egen erfarenhet på detta område är för mig ännu en anledning att tacka Gud. Hundratals lekmän i Opus Dei från mer än 60 länder, inklusive sådana där Kyrkan har ett akut behov av ett infött prästerskap, utbildas och vigs till präster som präglas av en sund lära, en universell (katolsk) utblick och en brinnande tjänsteanda.(Jag kan tillägga att de verkligen är bättre än jag.) Några har vigts till biskopar i dessa länder och redan grundat blomstrande seminarier.

Kan Ni beskriva hur det gick till när Ni grundade Opus Dei, varför det blev till, och vilka händelser utgör milstolparna i Verkets utveckling.

Varför det blev till? Den enda förklaringen till verk som föds ur Guds vilja, är att han vill använda dem för att uttrycka sin vilja att frälsa alla människor. Alltifrån det första ögonblicket har Verket varit universellt, katolskt. Det föddes inte för att erbjuda en lösning för tjugotalets Europa och dess konkreta problem, utan för att tillkännage för män och kvinnor i alla länder, från alla samhällsskikt, folkslag och modersmål, från alla civilstånd — gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster — att de förbehållslöst kan älska och tjäna Gud utan att lämna sitt vanliga arbete, sina familjer och umgänget med vänner och bekanta.

Hur det grundades? Utan något som helst mänskligt medel. Det enda jag hade var mina 26 år, Guds nåd och ett gott humör. Verket föddes litet: det var ju bara ett uttryck för en ung prästs iver att göra det som Gud ville att han skulle göra.

Ni ber mig ange några milstolpar. Varje gång Verket hjälper en själ att komma närmare Gud och därmed växer i kärlek till medmänniskorna är för mig en milstolpe i Opus Deis historia.

Men Ni kanske vill att jag talar om de avgörande stunderna i Verkets historia? Även om de händelser jag nu nämner inte är de viktigaste, skall jag fritt ur minnet påpeka några datum. Redan i början av år 1935 var allt klart för att börja arbetet i Frankrike, närmare bestämt i Paris. Men spanska inbördeskriget kom emellan och sedan andra världskriget och vi blev tvungna att uppskjuta Verkets expansion.

Men eftersom det var nödvändigt att expandera, gjordes uppehållet så kort som möjligt. Redan år 1940 påbörjades arbetet i Portugal. I krigets slutskede började vi arbeta i England, Frankrike, Italien, USA och Mexiko. Sedan växer Verket i allt snabbare takt. Från och med 1949/1950 etablerar vi oss i Tyskland, Holland, Schweiz, Argentina, Kanada, Venezuela och de andra europeiska och amerikanska länderna. På samma gång sprider sig Verket till övriga världsdelar: till Nordafrika, Japan, Kenya och andra länder i Östafrika, Australien, Filippinerna, Nigeria osv.

Några framträdande händelser som jag också tycker om att komma ihåg är de många gånger som påvarna har visat påtaglig kärlek till vårt Verk. Eftersom jag har bott i Rom sedan 1946 har jag haft lyckan att lära känna Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI personligen. De har alla visat mig en sann faderlig kärlek.

Vilken ställning har Verket för närvarande i resten av världen och särskilt i den engelskspråkiga världen?

Opus Dei känner sig hemma i England såväl som i Kenya, i Nigeria såväl som i Japan, i USA såväl som i Österrike, i Irland såväl som i Mexico eller Argentina. I varje land har samma teologiska och pastorala fenomen slagit rot i människors hjärtan. Det är inte knutet till någon specifik kultur eller något specifikt historiskt skede.

Tack vare Guds nåd och många personers hjälp bedriver Opus Dei i den engelskspråkiga världen olika slags apostoliska verk: Netherhall House i London arbetar särskilt för afro-asiatiska studenter, Hudson Center i Montréal ägnar sig åt humanistisk och intellektuell utbildning av flickor, Nairana Cultural Center vänder sig till studenter i Sydney. I USA, där Opus Dei påbörjade sitt arbete år 1949, kan jag nämna Midtown, ett centrum för arbetare i hjärtat av Chicago, Stonecrest Community Center i Washington som vill erbjuda yrkesutbildning åt kvinnor som inte tidigare haft möjlighet att skaffa sig den, Trimount House som är ett studenthem i Boston osv.

En sista anmärkning: Verkets inflytande, om ett sådant kommer till stånd, kan aldrig vara något annat än andligt, religiöst — aldrig världsligt.

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?

Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.

Skulle Ni kunna berätta om Verkets expansion under de senaste fyrtio åren? Vilka är Verkets viktigaste apostoliska aktiviteter?

Först och främst måste jag säga att jag tackar Gud för att han har låtit mig se Verket spridas över världen endast fyrtio år efter dess början. När Verket föddes — i Spanien 1928 — föddes det romerskt, vilket för mig är detsamma som katolskt, universellt. Och därför var det från första början ett oundvikligt mål att sprida sig till alla länder.

När jag ser tillbaka på dessa år minns jag många saker som gör mig mycket lycklig. Tillsammans med svårigheter och sorger, som på något sätt är livets salt, påminner de mig om Guds nåds verkningskraft och om den glada självutgivelsen hos så många män och kvinnor som har förblivit trogna. Det viktigaste apostolatet i Opus Dei är nämligen — och det vill jag betona — det som varje medlem utövar på sin arbetsplats, med sin familj, bland sina vänner. Det är ett apostolat som inte väcker uppmärksamhet och inte lätt kan uttryckas i siffror, men som bär frukter av helighet hos tusentals människor som stilla och effektivt går i Kristi fotspår mitt i sitt dagliga arbete.

Det finns inte mycket mer jag kan säga i detta ämne. Jag skulle kunna berätta för er om så många människors exemplariska liv — men om jag gjorde det skulle den mänskliga och gudomliga skönheten i dessa liv bli förvrängda när intimiteten går förlorad. Att uttrycka det hela i siffror och statistik skulle vara ännu värre och dessutom ett slöseri med tid — som att förgäves försöka katalogisera nådens verkan i själarna.

Jag kan tillägga något om de apostoliska arbeten som Verkets medlemmar utför i många länder. Det handlar om aktiviteter med andliga och apostoliska mål, där man försöker arbeta omsorgsfullt och med mänsklig fullkomlighet. I dessa aktiviteter medverkar många människor som inte tillhör Opus Dei men som uppskattar detta arbetes övernaturliga värde, eller dess naturliga värde, som fallet är med så många av dem som inte är kristna och som hjälper oss på ett mycket effektivt sätt. Det handlar alltid om civila aktiviteter, som drivs av vanliga medborgare som använder sig av sina civila rättigheter enligt landets lagar och som utförs på ett professionellt sätt. Med detta vill jag säga att de inte på något sätt strävar efter olika privilegier eller särbehandling.

Ni känner säkert till ett av de apostoliska verken i Rom, Centro ELIS, som ger allmän- och yrkesutbildning till arbetare genom skolor, idrott, kulturella aktiviteter, bibliotek m.m. Detta centrum vill möta behoven som finns i Rom, särskilt i stadsdelen Tiburtino. Samma typ av verksamhet finns i Chicago, Madrid, Mexico City och på många andra platser.

Ett annat exempel är Strathmore College of Arts and Science i Nairobi, en gymnasieskola där hundratals studenter from Kenya, Uganda och Tanzania har utbildats. Genom denna skola har några kenyanska medlemmar i Opus Dei, tillsammans med andra landsmän, gjort ett mycket grundläggande arbete inom det sociala och pedagogiska området. Strathmore var den första inrättning i East Africa som införde fullständig rasintegration och har genom sin verksamhet givit ett starkt bidrag till afrikaniseringen av kulturen. Samma sak kan man säga om Kianda College, också det i Nairobi, som gör framstående insatser för att utbilda den nya afrikanska kvinnan.

För att ta ännu ett exempel vill jag nämna Navarras universitet. Det grundades år 1952 och har idag arton fakulteter och institut med mer än 6000 studenter. I motsats till vad vissa tidningar nyligen skrivit, måste jag framhålla att Navarras universitet inte finansieras med hjälp av statliga stöd, och att den spanska staten inte har bidragit något till driftskostnader. Allt den har gjort är att bidra till skapandet av några studieplatser. Universitetet överlever tack vare hjälp från privatpersoner och privata föreningar. Undervisningssystemet och universitetslivet i Navarra, som präglas av personligt ansvar och solidaritet från alla som är delaktiga i universitetet, kan betraktas som en värdefull erfarenhet i ljuset av universitetens nuvarande situation i världen.

Jag skulle också kunna berätta om andra typer av verksamheter i USA, Japan, Argentina, Australien, England, Frankrike eller på Filippinerna. Men det behövs inte, det räcker att nämna att Opus Dei idag är spritt till de fem världsdelarna och att Verket omfattar människor av mer än sjuttio nationaliteter, av alla folkslag och med alla olika sociala bakgrunder.