Texter på ämnet

Ett utmärkande drag för alla former av kristet liv är ”Guds barns värdighet och frihet”. I Er undervisning har Ni alltid ihärdigt försvarat lekmännens frihet. Vad exakt menar Ni med detta begrepp?

Jag syftar på just den personliga frihet som varje lekman har att, i ljuset av de av Kyrkan givna principerna, fatta alla konkreta beslut — praktiska eller teoretiska — utifrån vad han finner lämpligast och mest i överensstämmelse med sina personliga övertygelser och förmågor. Som exempel kan nämnas beslut som rör olika filosofiska eller politiska ståndpunkter, olika konstnärliga eller kulturella trender eller problem inom yrkes- eller samhällslivet.

Det är viktigt att alla vi som utövar prästämbetet i Kyrkan alltid är noga med att respektera den självständighet som en katolsk lekman behöver ha för att kunna utföra sitt apostoliska uppdrag mitt i världen och inte riskera att hamna i underläge gentemot andra i sin omgivning. Om man istället försöker instrumentalisera lekmännen för ändamål som faller utanför hierarkins befogenheter gör man sig skyldig till en beklaglig och otidsenlig klerikalism. Lekmännens möjligheter skulle starkt begränsas, och lekmännen skulle omyndigförklaras för gott. Därmed skulle Kyrkans auktoritet och enhet äventyras, ännu mera i just vår tid. Vi får inte glömma att förekomsten av en sann mångfald av åsikter och principer inom områden som Gud har överlåtit åt människans fria initiativ på intet sätt är ett hot mot den hierarkiska strukturen och Guds folks enhet. Tvärtom stärker denna mångfald hierarkin och enheten och skyddar dem från att bli besudlade.

Har det faktum att en del medlemmar i Verket är aktiva i Spaniens offentliga liv på något sett lett till en politisering av Opus Dei där? Är det inte så att de komprometterar Verket och i förlängningen också Kyrkan?

Nej, det gör de inte, varken i Spanien eller någon annanstans. Jag måste bestämt framhålla att Opus Deis medlemmar utför sitt arbete i full frihet och under eget ansvar. De komprometterar varken Kyrkan eller Verket av den enkla anledningen att de inte stödjer sig på Kyrkan eller Verket i sitt personliga handlande.

De som förstår apostolat och andligt liv med hjälp av militära begrepp kommer alltid att tendera att förstå kristnas frivilliga och självständiga arbete som en kollektiv aktivitet. Men som jag har sagt gång på gång sedan 1928, så kan jag försäkra er att åsikts- och handlingsfrihet i världsliga ting såväl som i öppna teologiska frågor inte utgör något problem för Verket. Tvärtom, den mångfald som finns och alltid kommer att finnas bland Opus Deis medlemmar är ett tecken på god anda, på ett rättframt levnadssätt och på respekt för den enskildes legitima åsiktsfrihet.

Kan Ni säga huruvida Opus Dei har en ekonomisk eller politisk inriktning i Spanien? Om så är fallet: kan Ni definiera den och beskriva dess omfattning?

Opus Dei har inte någon som helst ekonomisk eller politisk inriktning, vare sig i Spanien eller i något annat land. Emellertid försvarar medlemmarna alltid i kristen anda den personliga friheten och alla människors rätt att leva och arbeta, att få vård vid sjukdom och ålderdom, att få gifta sig och få barn, att kunna ge barnen en utbildning som motsvarar deras förmågor och slutligen rätten att bli behandlade på ett sätt som motsvarar deras värdighet som människor och som samhällsmedborgare.

Men Verket föreslår ingen konkret väg för att uppnå detta, varken ekonomisk, politisk eller kulturell. Varje medlem har där full frihet att tänka och handla som han finner bäst. I alla samhällsfrågor äger Verkets medlemmar full frihet. I Opus Dei ryms alla politiska, kulturella, sociala och ekonomiska inriktningar som är förenliga med ett kristet samvete.

Själv diskuterar jag aldrig politik. Mitt uppdrag som präst är uteslutande av andlig art. Och även om jag någon gång skulle uttrycka en mening om ett världsligt problem, så skulle de övriga medlemmarna inte vara förpliktigade att följa den.

Verkets föreståndare får aldrig påtvinga medlemmarna någon åsikt som har att göra med politik eller yrkesliv. Om en medlem av Opus Dei någonsin skulle försöka göra det, eller utnyttja andra medlemmar för rent mänskliga syften, skulle den personen genast uteslutas, för de övriga medlemmarna skulle göra uppror — och det med rätta.

Jag har aldrig frågat en medlem i Verket vilket politiskt parti han tillhör eller vilken politisk åskådning han har och kommer heller aldrig att göra det. Det skulle för mig vara att inkräkta på hans/hennes personliga frihet. Och detta synsätt delas av alla föreståndare inom Opus Dei.

Likväl är jag medveten om att en mångfald av åsikter finns representerade bland Verkets medlemmar i Spanien och i andra länder, och det har jag ingenting emot. Jag respekterar dem alla, liksom jag alltid kommer att respektera alla som i världsliga ting anstränger sig för att handla i enlighet med sitt samvete. Den sortens pluralism utgör inget problem för oss i Verket. Tvärtom är den ett tecken på god anda och vittnar om varje individs berättigade frihet.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.

Men det skulle aldrig falla en sådan kristen in att tro eller säga att han nedstiger från templet till världen för att representera Kyrkan, inte heller skulle han tro att hans lösningar var de katolska lösningarna på dessa problem. Så får det inte vara, mina barn! Det skulle vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni nu vill kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på sakernas natur. Överallt måste ni sprida en äkta lekmannamentalitet, som ska leda till tre slutsatser:

- Att vara tillräckligt hederliga, för att ta ansvar för era egna beslut.

- Att vara tillräckligt kristna, för att respektera era trosbröder, som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än dem som var och en av oss håller fast vid.

- Och att vara tillräckligt katolska för att inte utnyttja vår moder Kyrkan genom att blanda in henne i mänskliga grupperingar.

Det är tydligt att ni på detta område, såväl som på alla andra, inte skulle kunna leva ert vanliga liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt den frihet som kommer av er värdighet som män och kvinnor skapade till Guds avbild, och som Kyrkan tillerkänner er. Den personliga friheten är väsentlig i det kristna livet Men glöm inte, mina barn, att det alltid handlar om frihet under ansvar.

Ta därför mina ord för vad de är: en uppmaning till att dagligen utöva era rättigheter, inte bara i nödsituationer. En uppmaning att storsint uppfylla era medborgerliga plikter — i politiken och i näringslivet, på universitetet och i yrkeslivet — och att modigt ta konsekvenserna av den personliga självständighet som tillkommer er, och av era fria val. Denna kristna lekmannamentalitet kommer att göra det möjligt för er att fly all intolerans och fanatism. Eller för att uttrycka det mer positivt: det kommer att hjälpa er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna, och att främja denna sämja inom alla samhällets områden.