Texter på ämnet

Ni ville också veta hur Opus Dei infogas i ekumeniken. I fjol berättade jag för en fransk journalist om ett möte med Johannes XXIII och denna anekdot har — enligt vad jag fått mig berättat — rönt ett visst eko även i publikationer som ges ut av de från oss skilda bröderna. Rörd av den Helige fadern Johannes XXIII:s vänliga och faderliga sätt sade jag till honom: ”Helige fader, i vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller ej, varit välkomna. Det är inte av Ers Helighet som jag lärt mig ekumenik!” Han skrattade för han visste att den heliga Stolen 1950 hade givit Opus Dei tillåtelse att låta icke-katoliker och t.o.m. icke-kristna bli medarbetare.

Det är i själva verket så att många av de från oss skilda bröderna attraheras av Opus Deis anda och deltar i vårt apostolat. Bland dessa finner vi även pastorer och biskopar från olika samfund. Och allteftersom kontakterna ökar får vi ta emot fler och fler tecken på tillgivenhet och hjärtligt samförstånd. Detta beror på att Opus Deis medlemmar har som mål att sätta dopets åtaganden och krav i centrum för sin spiritualitet. En strävan att söka kristen fullkomlighet och att utöva apostolat genom att helga det egna yrkesarbetet. Att leva mitt i världen och respektera dess särart, men med en kontemplativ själs anda och kärlek. Det företräde vi ger individen i vår apostoliska organisation, den Helige Andes verkan i vår själ, frihetens värdighet som är grundad i den kristnes gudomliga barnaskap, försvaret av det legitima fria initiativet inom ramen för respekten för det allmänna bästa (i kontrast till den monolitiska och institutionaliserade uppfattningen av lekmannens apostolat). Dessa och andra aspekter av vårt sätt att vara och handla utgör en kontaktyta med våra skilda bröder. Här finner de många av de teologiska förutsättningar som vi katoliker sätter så mycket välgrundat ekumeniskt hopp till, satta i praktik.

Kan Ni beskriva skillnaden mellan hur Opus Dei som förening uppfyller sitt uppdrag och hur Opus Deis medlemmar som individer uppfyller sitt? Vad är det som gör att vissa verksamheter (exempelvis skolor eller kursgårdar) drivs av föreningen och andra (det kan vara bokförlag eller annan kommersiell verksamhet) drivs av enskilda personer?

Opus Deis huvudsakliga verksamhet är att erbjuda medlemmar och andra intresserade de andliga medel de behöver för att leva som goda kristna mitt i världen. Den gör dem förtrogna med Kyrkans lära och förkunnelse och väcker i dem en anda att arbeta bra av kärlek till Gud och för andra människors bästa. Med ett ord: den hjälper dem att leva som sanna kristna, i samförstånd med andra och i respekt för allas frihet och med en önskan att göra världen mer rättvis.

Varje medlem förtjänar sitt uppehälle och tjänar samhället i det yrke han hade innan han anslöt sig till Opus Dei och som han skulle utöva om han inte tillhörde Verket. Därför är några gruvarbetare, andra undervisar i skolor eller universitet, åter andra ägnar sig åt handel, är hemmafruar, sekreterare eller bönder. Det finns inte någon hederlig mänsklig verksamhet som en medlem av Opus Dei inte kan ägna sig åt. Den som t.ex. arbetade i ett bokförlag eller ett kommersiellt företag innan han anslöt sig till Verket, gör det även efteråt. Och om han söker ett nytt jobb eller bestämmer sig för att starta eget tillsammans med arbetskamrater så är det hans fria val och han får ta fullt personligt ansvar för en eventuell framgång eller ett misslyckande.

Alla föreståndare i Opus Dei bemödar sig om att visa största respekt för medlemmarnas personliga frihet, och det är av yttersta vikt. Hela Verkets existens står och faller med detta, och absolut trohet mot denna princip är nödvändig. En medlems yrkesliv påverkas inte av hans medlemskap, varken Verket eller någon av dess medlemmar har något att göra med hans yrkesarbete. Det som Opus Deis medlemmar åtar sig är att anstränga sig för att söka helighet i och genom sitt arbete och att bli allt mera medvetna om att varje kristet livs djupaste mening är att tjäna mänskligheten.

Verkets främsta uppgift är som sagt att ge en kristen utbildning till sina medlemmar och till andra som önskar ta del av den. Men eftersom vi genom vårt kristna ideal har en önskan att bidra till att lösa samhällets problem så främjar Verket kollektivt vissa aktiviteter och projekt. Eftersom Opus Dei endast har andliga mål är kriteriet för dessa kooperativa verksamheter att de måste utgöra ett tydligt och direkt kristet tjänande, ett apostolat. Det vore absurt att tro att Opus Dei som organisation skulle kunna ägna sig åt kolbrytning eller annan kommersiell verksamhet. De kooperativa verken är alla direkt apostoliska. Det kan röra sig om en lantbruksskola, en vårdinrättning i ett underutvecklat land eller område, en skola för att främja kvinnans sociala utveckling osv. Med andra ord handlar det om utbildningsverksamheter och sociala projekt liknande dem som utförs över hela världen av människor av alla trosriktningar.

För att utföra detta arbete räknar Opus Dei framför allt med medlemmarnas egen insats och dessa ägnar sig ibland åt det på heltid. Av stor betydelse är också den frikostiga hjälpen från en mängd andra människor, kristna eller icke-kristna. Några känner sig manade att medverka av religiösa skäl, andra delar kanske inte det apostoliska motivet men förstår att dessa aktiviteter, som står öppna för alla oavsett ras, religion eller ideologi, kommer samhället till godo.

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?

Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.

Sedan 1946 bor Ni i Rom. Vad kommer Ni särskilt väl ihåg av de påvar som ni fått möta?

Näst efter den heliga Treenigheten och Jungfru Maria, vår moder, är påven den person som för mig kommer först i kärlekens hierarki. Det är omöjligt för mig att glömma att det var Hans Helighet, påven Pius XII, som gav Opus Dei sitt erkännande när vår anda av en del ansågs vara kättersk. Jag kan inte heller glömma att de första vänliga och tillgivna ord jag fick i Rom 1946 kom från den dåvarande Monsignore Montini. Jag har också ett mycket starkt minne av Johannes XXIII:s älskvärda och faderliga charm som imponerade på mig varje gång jag besökte honom. En gång sade jag till honom: ”I vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller inte, fått ett varmt välkomnande. Det är inte Ers Helighet som lärt mig vad ekumenik är.” Och den Helige fadern log helt rörd.

Vad kan jag berätta mer? Alla påvarna har alltid hyst förståelse och kärlek för Opus Dei.

I maj detta år lovade Ni vid en sammankomst med studenter vid Navarras universitet att Ni skulle skriva en bok om frågor som rör student- och universitetslivet. Dröjer det innan den kommer?

Tillåt en gammal man på över 60 år att vara lite fåfäng: jag hoppas att boken kommer ut och att den blir till nytta för lärare och studenter. Åtminstone kommer jag att skriva den med all den kärlek som jag hyser för universitetsväsendet, en kärlek som inte har minskat sedan jag för första gången satte min fot i ett universitet för … så många år sedan!

Det kanske dröjer ännu en tid, men boken kommer säkert ut. Vid ett annat tillfälle lovade jag studenterna i Navarra en staty av Jungfru Maria som skulle placeras mitt i campus, så att hon därifrån skulle välsigna er ungdoms sunda och rena kärlek. Det dröjde en tid, men sedan kom statyn som föreställer den heliga Maria, den ljuva kärlekens Moder, som påven har välsignat särskilt för er.

När det gäller boken, så skall ni inte förvänta er att den skall tilltala alla. Jag kommer att uttrycka mina åsikter om saker och ting och hoppas att de vinner respekt hos dem som tycker annorlunda, liksom jag respekterar alla åsikter som skiljer sig från mina egna och respekterar dem som har ett stort och generöst hjärta, även om de inte delar min tro på Kristus. Låt mig berätta om något som händer mig ofta, senaste gången här i Pamplona. En student kom fram till mig och ville hälsa:

”Monsignore, jag är inte kristen, jag är muslim”.

”Du är ett Guds barn, liksom jag”, svarade jag. Och jag omfamnade honom av hela mitt hjärta.