Texter på ämnet

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?

Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.