Texter på ämnet

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.

En del som läser ”Vägen” förvånas över vad som står i punkt 28: ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab.” Kan detta uttalande tolkas som nedsättande om äktenskapet, vilket i så fall skulle gå emot Verkets önskan att vara en del av det moderna livets realitet?

Jag råder Er att läsa den föregående punkten i Vägen, där det sägs att äktenskapet är en gudomlig kallelse. Sådana påståenden var inte alls vanliga kring 1935.

Om man drar slutsatser av det slag Ni nämner, då missförstår man mina ord i grunden. Med ovanstående metafor ville jag fånga upp det som Kyrkan alltid har lärt ut om det apostoliska celibatets värdighet och övernaturliga värde. På samma gång ville jag påminna alla kristna om att de, med aposteln Paulus ord, bör känna sig som milites Christi — Kristi meniga. Som Guds folk på jorden för de nämligen en gudomlig kamp för förståelse, helighet och fred. Det finns i hela världen tusentals gifta par som tillhör Opus Dei eller lever dess anda. De vet alla att en menig kan få tapperhetsmedalj i samma strid från vilken en general skamligt tar till flykten.