Texter på ämnet

Många tror att Opus Dei som organisation förfogar över ansenliga ekonomiska medel. Opus Dei bedriver ju verksamheter som ägnar sig åt utbildning och social utveckling. Kan Ni förklara hur Opus Dei förvaltar dessa verksamheter? Hur finansieras de, och hur samordnas och fördelas pengarna?

Det stämmer att Opus Dei i alla länder där det verkar, driver projekt som syftar till utbildning och social utveckling. Dessa projekt är dock inte Verkets huvudsakliga verksamhet. Opus Deis mål är att hjälpa män och kvinnor att vara goda kristna, och på så sätt vittna om Kristus i sitt dagliga liv. De verksamheter som Ni nämner syftar till att uppnå detta mål. Frukten av vårt arbete är därför beroende av Guds nåd och av ett liv präglat av bön, arbete och uppoffringar. Men naturligtvis kan man inte bedriva verksamhet inom utbildning eller social utveckling utan att förfoga över ekonomiska medel.

Varje center finansieras på samma sätt som andra liknande inrättningar. Studenthem uppbär t.ex. hyra från studenterna som bor där, skolor får avgifter från eleverna, lantbruksskolor säljer sina produkter etc. Men dessa inkomster räcker förstås nästan aldrig för att täcka utgifterna, framför allt när man betänker att all Opus Deis verksamhet är apostolisk och att de flesta inrättningar vänder sig till behövande människor som bara betalar en symbolisk summa för utbildningen.

För att kunna bedriva dessa verksamheter räknar vi därför med bidrag från Opus Deis medlemmar, som avstår en del av inkomsterna från sitt yrkesarbete. Men framför allt räknar vi med människor som inte tillhör Opus Dei men som vill hjälpa till eftersom de inser att verksamheten bidrar till samhällets bästa. Den ansvariga personalen i verksamheterna försöker främja en apostolisk iver och en social omsorg som skall motivera många människor att aktivt engagera sig i arbetet. Eftersom dessa center drivs med en hög grad av professionell kompetens och svarar mot verkliga behov i samhället så har människors gensvar för det mesta varit generöst. Till exempel så har Navarras universitets vänförening 12000 medlemmar, som Ni säkert känner till.

Varje center är självförsörjande. De drivs på ett självständigt sätt och försöker hitta nödvändiga medel bland människor som intresserar sig för den aktuella verksamheten.

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

Och vilka är de män och kvinnor som tillsammans med mig, arma syndare, har följt Jesus Kristus? Några få procent är präster, som tidigare — som lekmän — har utövat ett vanligt yrke. Ett stort antal är sekulärpräster från många stift runt om i världen, som på så sätt har blivit stärkta i sin lydnad till sin biskop, kunnat öka sin kärlek till sitt arbete i stiftet, och gjort det mer effektivt. Dessa präster står med öppna armar — formade till ett kors — så att alla själar alltid skall finna tillflykt i deras hjärtan, och de lever liksom jag mitt på gatan, i världen, som de älskar. Och slutligen är det en stor mängd män och kvinnor från olika länder, från olika folkslag, med olika språk, som lever av sitt yrkesarbete. En majoritet är gifta, många är ogifta. De delar en viktig uppgift med övriga medborgare, att göra samhället mänskligare och mer rättvist. Jag upprepar: Dessa människor arbetar under eget ansvar, sida vid sida med sina medmänniskor, och de upplever medgång och motgång i sin ädla dagliga kamp. De strävar efter att uppfylla sina plikter och att utöva sina medborgerliga rättigheter. Och allt detta med naturlighet, som vilken medveten kristen som helst, utan att se sig själva som en elit. Samtidigt som de finns mitt bland sina kollegor försöker de finna de glimtar av gudomlig strålglans som glimmar till mitt i det allra mest vardagliga.

Även de verksamheter som Opus Dei som institution främjar har dessa tydliga sekulära drag. De är inte kyrkliga aktiviteter och de representerar på intet sätt Kyrkans hierarki. De skall främja mänsklig, kulturell och social utveckling och drivs av medborgare som vill att verksamheterna skall belysas med Evangeliets ljus och värmas med Kristi kärlek. Ett konkret exempel kan förtydliga vad jag menar: Opus Dei har aldrig fått, och kommer aldrig att få uppdraget att driva stiftsseminarier, där de biskopar, som den Helige Ande satt (Apg 20:28), förbereder sina blivande präster.

Däremot främjar Opus Dei yrkes- och lantbruksskolor, grund- och gymnasieskolor, universitet och en mängd verksamheter av olika slag över hela världen. Verkets apostoliska strävan är, som jag skrev för många år sedan, som ett hav utan stränder.

Men varför skall jag dröja vid detta ämne, när er närvaro säger så mycket mer än ett utdraget tal? Ni, Navarra universitets vänner, är en del av ett folk som vet att engagera sig i utvecklingen av det samhälle det tillhör. Er hjärtliga uppmuntran, era böner, uppoffringar och bidrag har inte sin grund i katolsk konfessionalism. Er medverkan är ett tydligt vittnesbörd på ett väl format medborgarsamvete, som har omsorg om det allmännas bästa. Ni kan vittna om att ett universitet kan födas ur folkets drivkraft, och sedan också upprätthållas av folket.

Jag vill ta tillfället i akt att ännu en gång tacka för det stöd som vårt universitet får från min ädla stad Pamplona, från regionen Navarra, från universitetets vänner som finns spridda över hela Spanien samt — och detta säger jag med särskild värme — från de icke-spanska, och även icke-katolska och icke-kristna vänner, som har förstått detta projekts avsikt och anda, och som har visat det med gärningar.

Tack vare dem har detta universitet blivit en allt rikare källa till inspiration för medborgerlig frihet, intellektuell utveckling, yrkesiver och för utveckling av universitetsväsendet.

Det som jag nu har velat peka på har folket i Navarra tydligt förstått. De ser också att universitetet gynnar regionens ekonomi och att det än mer bidrar till dess sociala utveckling. Universitetet har gett så många av Navarras barn chansen att välja akademiska yrken, något som annars hade varit svårt, och i vissa fall omöjligt. Insikten om vilken roll universitetet skulle kunna spela i deras liv har säkert motiverat det stöd som Navarra har gett från första början, ett stöd som utan tvivel kommer att växa i entusiasm och omfattning.

Jag hoppas fortfarande, eftersom det vore rättvist och dessutom är en realitet i så många länder, att stunden kommer då den spanska staten kommer att bidra med sitt för att lätta på bördorna i en verksamhet som inte söker något för egen vinning, utan tvärtom helt och hållet står i samhällets tjänst och således vill arbeta för nationens välgång, nu och i framtiden.