Texter på ämnet

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

I en predikan Ni höll i Pamplona i oktober förra året, under en mässa som firades när Navarras universitets vänförening höll sin generalförsamling, talade Ni om kärleken mellan man och kvinna i ordalag som rörde oss djupt. Många läsare har skrivit till oss och berättat vilket intryck Era ord gjorde på dem. Kan Ni säga oss vilka värden som är allra viktigast i den kristna äktenskapet?

Jag talar i ett ämne som jag har stora insikter i på grund av mångårig erfarenhet av själavård i många länder. De flesta av Opus Deis medlemmar är gifta och den mänskliga kärleken och de äktenskapliga plikterna utgör en del av Guds kallelse för dem. Opus Dei lär att äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse, som får många konsekvenser för den personliga helgelsen och för apostolatet. Det är nu nästan 40 år sedan jag började predika om äktenskapet som en kallelse. Mer än en gång har jag sett hur mäns och kvinnors ögon lyst upp när de hört mig säga att äktenskapet är en av denna jordens gudomliga stigar som vi får vandra på. De hade trott att hängivelsen till Gud var oförenlig med den ädla och rena kärleken mellan man och kvinna.

Syftet med äktenskapet är att hjälpa gifta personer att helga sig själva och att helga andra. Därför får de motta en särskild nåd genom det sakrament som Jesus Kristus instiftade. De som är kallade att helga sig genom äktenskapet finner i det äktenskapliga livet, med hjälp av Guds nåd, allt de behöver för att bli heliga, för att varje dag identifiera sig mer och mer med Jesus Kristus och för att leda människorna i sin omgivning närmare Herren.

Därför tänker jag alltid med hopp och tillgivenhet på de kristna hemmen, på alla de familjer som sprungit fram ur äktenskapets sakrament. De är ett strålande vittnesbörd om det stora gudomliga mysteriet — sacramentum magnum! (Ef 5:32), det stora sakramentet — som föreningen och kärleken mellan Kristus och hans Kyrka utgör. Vi måste arbeta på att dessa kristna celler i samhället föds och utvecklas med inriktning på att sträva efter helgelse, medvetna om att redan det allra första sakramentet, dopet, ger alla kristna ett gudomligt uppdrag som var och en bör uppfylla på sin egen livsväg.

De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift. Framgången och effektiviteten i deras liv — deras lycka — hänger på att de är medvetna om denna specifika uppgift.

Men de får inte heller glömma att hemligheten med den äktenskapliga lyckan ligger i det vardagliga livet, och inte i dagdrömmeri. Att lyckan består i den stilla glädjen att komma hem efter en arbetsdag, i det kärleksfulla umgänget med barnen, i hemmets dagliga bestyr där hela familjen hjälps åt. Den består i att möta bekymmer och svårigheter med ett gott humör och med en sportslig anda och i att ta vara på alla tekniska hjälpmedel som civilisationen ger oss för att göra hemmet trevligt, livet enklare och barnens uppfostran mer effektiv.

Ständigt säger jag till dem som Gud har kallat att bilda ett hem att de alltid skall älska varandra med samma förhoppningsfulla kärlek som de hyste under förlovningstiden. Den som tror att kärleken tar slut när livets oundvikliga bekymmer och svårigheter dyker upp har en torftig uppfattning om äktenskapet, som är ett sakrament, ett ideal och en kallelse. Just då växer sig kärleken stark. De bekymmer och motgångar som forsar över familjen kan inte släcka den verkliga kärleken eftersom makar som generöst gör uppoffringar tillsammans binds starkare samman. I den heliga Skrift läser vi: Aquae multae — de många svårigheterna av fysiskt och moraliskt slag — non potuerunt extinguere caritatem, kan inte släcka kärleken (Höga V 8:7).

Vi vet att läran om äktenskapet som en väg till helgelse inte är något nytt i Er förkunnelse. Redan år 1934, när Ni skrev ”Andliga betraktelser”, betonade Ni att äktenskapet måste ses som en kallelse. Men i den boken och senare i Vägen skrev Ni också att ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab”. Kan Ni förklara för oss hur båda dessa uppfattningar går att förena?

I Opus Deis anda och liv har det aldrig varit svårt att förena dessa båda uppfattningar. Till att börja med är det bra att komma ihåg att uppfattningen att celibatet som praktiseras av andliga skäl har ett högre värde inte är min teologiska åsikt utan hör till Kyrkans tro.

När jag skrev dessa ord på 30-talet tenderade man i katolska miljöer och i den praktiska själavården, att uppmuntra de unga att sträva efter den kristna fullkomligheten genom att endast lära dem det övernaturliga värdet av jungfruligheten, medan en annan möjlig väg till helighet, det kristna äktenskapet, förblev höljd i dunkel.

Den undervisning som ungdomarna fick i skolan på den tiden hjälpte dem inte att uppskatta äktenskapets sanna värdighet. Ännu idag förekommer det att man, under reträtter som ges för elever i de sista klasserna i gymnasiet, lägger tungvikten vid ämnen som är relaterade till en möjlig ordenskallelse, snarare än en möjlig kallelse till äktenskap. Det finns fortfarande människor, även om de blir färre och färre, som undervärderar äktenskapet och som ger unga människor intrycket att det bara är något som Kyrkan tolererar, som om äktenskapet skulle omöjliggöra en allvarlig strävan efter helighet.

Inom Opus Dei har vi alltid handlat annorlunda. Samtidigt som vi har förklarat meningen med det apostoliska celibatet och dess höga värde, har vi pekat på äktenskapet som en gudomlig stig på jorden.

Jag är inte rädd för den mänskliga kärleken, mina föräldrars heliga kärlek, som Herren använde sig av för att skänka mig livet. Jag välsignar den kärleken med båda händer. Makarna är på samma gång förrättare och materian i äktenskapets sakrament, såsom brödet och vinet är Eukaristins materia. Därför tycker jag om alla dessa sånger som handlar om den rena kärleken mellan man och kvinna, för i dem finner den mänskliga kärleken gudomlig genklang. Och på samma gång säger jag alltid att de som följer det apostoliska celibatets väg inte är gamla ungkarlar eller ungmör som inte förstår sig på eller uppskattar kärleken. Tvärtom: deras liv kan endast förstås i ljuset av denna gudomliga Kärlek (jag tycker om att skriva det med versal i början) som är själva den innersta kärnan i varje kristen kallelse.

Det finns ingen motsägelse mellan att värdera den äktenskapliga kallelsen högt och att på samma gång förstå det ännu större värdet av celibatet propter regnum coelorum — för himmelrikets skull (Matt 19:12). Jag är övertygad om att varje kristen som försöker lära känna, acceptera och älska Kyrkans lära, förstår hur dessa två står i samklang med varandra om han också anstränger sig för att lära känna, acceptera och älska sin egen kallelse. Det vill säga: om han tror och lever av sin tro.

När jag skrev att äktenskapet är till för de meniga, beskrev jag bara det förhållande som alltid funnits inom Kyrkan. Ni vet säkert att biskoparna, som utgör biskopskollegiet med påven som överhuvud och som tillsammans med honom är de som leder hela Kyrkan, väljs bland dem som lever i celibat, även i de orientaliska kyrkorna där det finns gifta präster. Det är också lätt att inse och fastställa att de som lever i celibat har ett friare hjärta och en större rörelsefrihet som gör det möjligt för dem att ägna sig permanent åt att leda och bära upp apostoliska företag, också inom lekmannaapostolatet. Detta betyder inte att andra lekmän inte kan utföra eller i själva verket utför ett fantastiskt och mycket betydelsefullt apostolat. Det betyder bara att det finns olika uppgifter, olika sätt att verka i ställningar med olika grader av ansvar.

I en armé — det är det som min jämförelse ville säga — är de meniga lika nödvändiga som generalstaben, och det kan visa större hjältemod och förtjäna större ära. Kort och gott: uppgifterna är olika men alla är av lika stor vikt och har lika stort värde. Det som det kommer an på är att var och en svarar på sin egen kallelse, för det bästa för varje människa är att alltid och uteslutande uppfylla Guds vilja.

En kristen som strävar efter att helga sig i äktenskapet och är medveten om storheten i sin egen kallelse känner spontant stor vördnad och tillgivenhet för dem som kallats till det apostoliska celibatet och gläder sig uppriktigt när ett av barnen, ledd av Herrens nåd, väljer denna väg. Då till och med växer hans kärlek till sin egen äktenskapliga kallelse, som gjort det möjligt för honom att skänka frukten av sin mänskliga kärlek till Honom som är allas, både de giftas och de ogiftas, största kärlek — Kristus.

En del av dagens ungdomar uppfattar den kristna fromheten som skenhelig och lämnar den nästan helt åt sidan. Kanske är det en reaktion på en påtvingad trosundervisning, som ibland inskränker sig till att lära ut slentrianmässiga och sentimentala fromhetsövningar. Vad är Er lösning på detta?

I själva frågan finns lösningen: att först med exempel och sedan med ord lära ut vari sann fromhet består. Skenhelighet är bara en sorglig pseudoandlig karikatyr som vanligtvis kommer sig av bristande kunskaper i trosläran och en viss brist i karaktären. Det är klart att detta väcker avsky hos dem som älskar uppriktighet och äkthet.

Med glädje har jag sett hur den kristna fromheten slår rot i ungdomar, på samma sätt nu som för fyrtio år sedan när de ser den levas uppriktigt i andras liv:

- när de förstår att bön är att tala med Gud såsom man talar med en far, med en vän: inte anonymt utan personligt, på tu man hand,

- när man försöker få de ord med vilka Kristus inbjuder till ett förtroligt möte att genljuda i deras inre: vos autem dixi amicos (Joh 15:15), jag har kallat er vänner,

- när man kraftfullt vädjar till deras tro så att de inser att Herren är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

Samtidigt är det mycket viktigt att de förstår att denna enkla och innerliga fromhet också kräver att man utövar de mänskliga dygderna, att den inte kan inskränka sig till att en gång i veckan eller några gånger om dagen göra några fromma övningar: fromheten måste genomsyra hela livet och fylla arbete, vila, vänskap och nöje — allt —, med mening. Vi är Guds barn hela dagen, även om det finns stunder som vi särskilt avsätter för att meditera över det gudomliga barnaskapet, som är fromhetens själva kärna.

Jag sade att ungdomar förstår detta mycket väl. Jag vill också tillägga att var och en som försöker tillämpa detta på sitt eget liv kommer att känna sig ung livet ut. En kristen som lever i nära förening med Jesus Kristus kan också som åttioårig med full rätt smaka på orden som uttalas vid altarets fot: Jag skall träda fram till Guds altare. Till Gud som är min ungdoms glädje (Ps 43:4).

Anser Ni då att det är viktig att lära barnen att utöva sin tro redan när de är små? Tycker Ni att familjen bör praktisera några andaktsövningar tillsammans?

Detta är det bästa sättet att ge sina barn en kristen uppfostran, anser jag. Den heliga Skrift berättar om familjer bland de första kristna som fick nya impulser och nytt liv tack vare Evangeliets ljus. Den helige Paulus kallar dem husförsamlingar (jfr 1 Kor 16:19).

Erfarenheten visar att man i alla kristna miljöer får goda resultat av den naturliga och övernaturliga introduktion till fromhetslivet som kan ges i hemmets varma atmosfär. Barnet lär sig att räkna in Herren bland sina nära och kära. Det lär sig att se Gud som sin fader och Jungfru Maria som sin moder och det lär sig att be genom att följa föräldrarnas exempel. Ser man detta är det inte svårt att förstå vilken stor apostolisk uppgift föräldrarna kan utföra och varför det är deras skyldighet att öva en äkta fromhet så att de kan överföra, snarare än lära ut, denna fromhet till sina barn.

Ni kanske undrar på vilket sätt man skall göra det. Det finns fromhetsövningar — de skall vara få, korta och regelbundna — som alltid har utövats i kristna familjer och som jag tycker är utmärkta: bordsbönen, gemensam rosenkransbön (även om det i våra dagar inte saknas de som kritiserar denna solida marianska andaktsform), morgon- och aftonbön. Dessa bruk kan skilja sig mellan olika områden, men jag anser att man alltid bör främja att hela familjen tillsammans utför någon fromhetsövning, i all enkelhet och naturlighet, utan skenhelighet.

På så sätt ser man till att Gud inte blir en främling som man besöker en gång i veckan, på söndag, i kyrkan. Han betraktas och behandlas som Han verkligen är, inte bara i kyrkan utan också i hemmet. Herren har ju sagt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där finns jag mitt ibland er (Matt 18:20).

Jag säger det som en tacksam och stolt son: jag ber fortfarande själv, morgon och kväll, högt de böner jag lärde mig som barn från min mors läppar. De för mig till Gud, de får mig att känna den ömhet som ledsagade mina första steg som kristen. Och när jag frambär åt Herren den dag som börjar eller tackar honom för dagen som gått, ber jag honom att han i den eviga härligheten skall föröka lyckan för dem som jag särskilt håller av och att han sedan låter oss vara tillsammans i himlen i all evighet.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.