Texter på ämnet

Det finns en oro i delar av prästerskapet över att det finns präster som, åberopande konciliet (konstitutionen Lumen Gentium, nr. 31, dekretet Presbyterorum Ordinis, nr. 8), vill verka i samhället som tjänstemän och arbetare i det civila livet – t.ex. så kallade arbetarpräster. Vi skulle vilja veta Er åsikt om detta.

Först och främst vill jag säga att jag respekterar åsikter som är motsatsen till mina, även om jag av många skäl anser dem vara felaktiga. Jag erkänner också den stora apostoliska ivern hos dem som företräder dessa åsikter. De kan räkna med mina böner och min tillgivenhet.

En prästs ämbetsutövning kan ibland hindras av försagdhet eller komplex som vanligtvis är tecken på mänsklig omognad, eller av klerikala fasoner som tyder på bristfälligt övernaturlig mognad. Men när prästämbetet utövas på rätt sätt, utan dessa hinder, så tror jag att det är fullt tillräckligt för att säkerställa en legitim, enkel och äkta närvaro av prästen bland de andra medlemmarna av den mänskliga gemenskapen, bland vilka han verkar. Vanligtvis behövs inget mer för att stå i levande förbindelse med arbetslivet, för att förstå dess problem och delta i dess upp- och nedgångar. Att använda amatörmässigt utförda lekmannauppgifter som medel att få samhällets erkännande är dömt att misslyckas, eftersom äkthet saknas. De lekmän man vill närma sig kan känna sig förolämpade av ett sådant förfarande och det med rätta.

Prästens arbete är dessutom ytterst krävande och lämnar inget utrymme för dubbelarbete. Detta gäller inte minst i dessa tider av prästbrist. Människorna har ett så stort behov av oss, även om de inte alltid inser det, att vi på intet sätt räcker till. Det saknas hjälpande händer, tid och kraft. Därför säger jag ofta till mina söner som är präster, att den dagen de får tid över kan de vara helt säkra på att de inte utfört sin prästtjänst väl.

Och märk väl: när det kommer till prästerna i Opus Dei, rör det sig om män som före prästvigningen i flera år ha varit yrkesverksamma i det civila livet. De är ingenjörer, läkare, arbetare och så vidare som har blivit präster. Ändå har, så vitt jag vet, ingen av dem tyckt det vara nödvändigt att, för att vinna gehör och respekt i det civila samhället, närma sig sina gamla kollegor och vänner med en räknesticka, ett stetoskop eller en tryckborr i handen. Det stämmer att de ibland utövar sitt yrke på ett sätt som är förenligt med de åtaganden som det klerikala ståndet medför. Men de gör det inte för att kunna ”vara närvarande ” i det civila samhället utan på grund av medmänsklighet, tvingande behov eller för att få en apostolisk verksamhet på fötter. Även den helige Paulus gick då och då tillbaka till sitt gamla yrke som tältmakare. Men inte för att Ananias i Damaskus befallde honom att tillverka tält för att bättre kunna förkunna Kristi evangelium bland hedningarna.

Sammanfattningsvis — och låt mig göra klart att jag inte dömer ut legitimiteten i eller den uppriktiga avsikten med något apostoliskt initiativ — så anser jag att en akademiker eller en arbetare som blir präst är mer äkta och mer i överensstämmelse med Andra vatikankonciliets lära än arbetarprästen. Om man bortser från vissa områden där specialiserat pastoralt arbete behövs, så tillhör den ”klassiska” bilden av arbetarprästen redan det förgångna. Och i detta förflutna har lekmannaapostolatets fantastiska potential länge legat gömt.

Varför finns det präster i en institution med en så utpräglad lekmannakaraktär som Opus Dei? Kan vilken medlem som helst bli präst, eller bara den som föreståndarna väljer ut?

Vem som helst som vill helga sig i sitt eget levnadsstånd kan få ta emot en kallelse till Opus Dei, vare sig han är gift, ogift eller änkeman, lekman eller präst.

Även stiftspräster kan ansluta sig till Verket. De fortsätter vara stiftspräster precis som tidigare. Verket hjälper dem att sträva efter den kristna fullkomligheten, på det sätt som passar deras stånd, genom att helga sitt vanliga arbete, som består i att med sitt prästerliga arbete tjäna biskopen, stiftet och hela Kyrkan. Även i deras fall innebär medlemskap i Opus Dei inte att de förändrar sin ställning i livet. De förblir hängivna de uppgifter som anförtrotts dem av deras biskop och andra apostolat och aktiviteter som de är ansvariga för. Verket lägger sig aldrig i dessa verksamheter. Stiftsprästerna helgar sig genom att så fullkomligt som möjligt utöva de dygder som tillkommer en präst.

Förutom prästerna som ansluter sig till Opus Dei efter att de har prästvigts, finns det i Verket andra sekularpräster som blir prästvigda först efter att ha tillhört Opus Dei som lekmän, som vanliga kristna. De är mycket få till antalet jämfört med det totala antalet medlemmar, mindre än två procent. I sin prästtjänst ägnar de sig åt Opus Deis apostoliska mål och avstår mer eller mindre från att arbeta i sina tidigare civila yrken. De är alltså yrkesmän som fick en kallelse till prästerskap efter att ha avslutat sin yrkesutbildning och efter att ha arbetat några år i sitt yrke, som läkare, ingenjör, mekaniker, lantarbetare, lärare, journalist osv. Förutom detta studerar de grundligt och utan brådska de för prästämbetet relevanta ämnena och avlägger teologisk doktorsexamen. De gör allt detta utan att förlora det synsätt som är utmärkande för deras civila yrke. När de blir prästvigda, blir de alltså läkare, jurister, arbetare som har blivit präster.

Dessa prästers närvaro är nödvändiga i Opus Deis apostolat som huvudsakligen utförs av lekmän. Varje medlem strävar efter att vara en apostel i sin egen omgivning genom att föra människor närmare Gud med sitt exempel och med sina ord, med dialog. Men när de i apostolatet vill leda människorna längs det kristna livets vägar stöter de förr eller senare mot ”den sakramentala muren”. Lekmannens helgande funktion kräver en präst som förmedlar botens sakrament, firar Eukaristin och förkunnar Guds ord i Kyrkans namn. Och efter som Opus Deis apostolat förutsätter en specifik spiritualitet, måste prästen själv vara ett levande exempel på denna särskilda anda.

Förutom att tjäna Verkets medlemmar kan dessa präster tjäna många andra människor, och gör det också. Den pastorala ivern som präglar deras liv tillåter inte att någon som möter dem går förbi utan att få något av Kristi ljus. Opus Deis anda, som är fjärran från varje slag av kotteritänkande eller diskriminering, sporrar dem dessutom att känna samhörighet med sina medbröder, de andra sekularprästerna. De känner sig som, och är i själva verket, stiftspräster i alla de stift där de arbetar och de försöker tjäna stiftet ivrigt och engagerat.

Eftersom det är mycket viktigt vill jag understryka följande: de lekmän tillhörande Opus Dei som tar emot prästvigningen ändrar inte sin kallelse. När de frivilligt accepterar uppmaningen från Opus Deis föreståndare att bli präster, gör de inte det för att ännu mer förena sina liv med Gud eller för att mer effektivt sträva efter helighet. De vet mycket väl att lekmannakallelsen är fullständig i sig själv och att deras hängivelse till Gud i Opus Dei redan från början var en tydlig väg att uppnå den kristna fullkomligheten. Alltså kan prästvigningen på intet sätt ses som en kröning av kallelsen till Opus Dei. Det är helt enkel en kallelse som ges några få personer för att de skall kunna tjäna de andra på ett nytt sätt. I Verket är inte medlemmarna uppdelade i två olika klasser — präster och lekmän. Alla är — och upplever sig vara — lika, och alla lever samma anda, att helga sina egna livsomständigheter.