Texter på ämnet

Tillåt mig att göra en mycket passande liten avvikelse från ämnet. Jag har aldrig frågat någon som uppsökt mig om vad han har för politisk uppfattning. Det intresserar mig inte! Genom detta handlingssätt vill jag understryka en verklighet som är djupt rotad i Opus Dei, som jag med Guds nåd och barmhärtighet har vigt mig fullständigt åt i syfte att tjäna den heliga Kyrkan. Jag intresserar mig inte för detta ämne, för som kristna åtnjuter ni fullständig frihet, med dithörande personligt ansvar, för att handla som ni tycker är bäst i frågor av politisk, social, kulturell eller liknande natur, utan några andra gränser än dem som sätts av Kyrkans läroämbete. Jag skulle bara bli orolig - för era själars väl - om ni överskred dessa gränser, eftersom ni då skulle ha skapat en tydlig skiljelinje mellan den tro ni påstår er bekänna och era handlingar, och då skulle jag tala om det för er klart och tydligt. Denna heliga respekt för era val, så länge som de inte avlägsnar er från Guds lag, förstår inte de som är okunniga om den sanna innebörden av den frihet som Kristus utverkat åt oss på korset, qua libertate Christus nos liberavit, de som är sekteristiska, oavsett vilken extremism de tillhör, de som gör anspråk på att påtvinga andra sina världsliga ståndpunkter som vore de dogmer, eller de som degraderar människan genom att förneka värdet av tron, och utsätter den för de mest brutala förvrängningar.

Sådana människor barrikaderar sig bakom sin frihet. "Min frihet! Min frihet!", skriker de. De har den, men utnyttjar den inte; de tittar på den, de reser den som en avgudabild av lera i sina inskränkta sinnen. Är detta frihet? Hur drar de nytta av denna sin rikedom utan ett allvarligt engagemang som ger en inriktning åt deras existens? Ett sådant uppträdande strider mot varje människas heder och storhet. De saknar en utstakad led, en tydlig väg som styr deras vandring på jorden. Dessa människor - ni har träffat dem och jag också - låter sig förledas av sin barnsliga fåfänga, egoistiska skryt och liderlighet.

Deras frihet visar sig vara steril eller bringar frukt som även mänskligt sett är skrattretande. Den som inte väljer - i full frihet! - en riktig levnadsregel kommer förr eller senare att manipuleras av andra, att leva oföretagsamt - som en parasit - underkastad vad andra bestämmer. Han kommer att låta sig svepas med av den vind som för tillfället blåser och andra kommer alltid att fatta beslut åt honom. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda, trots att de höljer sig i ett ständigt pladder, i undanflykter som de använder sig av för att försöka maskera sin brist på karaktär, mod och heder.

Men ingen tvingar mig! - upprepar de envist. Ingen? Alla betvingar deras låtsasfrihet som inte tar risken att ansvarsfullt acceptera konsekvenserna av fria, personliga handlingar. Där det inte finns kärlek till Gud blir det omöjligt att personligt och ansvarsfullt utöva den egna friheten. Då är - trots det yttre skenet - allting tvång. Den osäkre, den obeslutsamme, är som modellera i händerna på omständigheterna. Vem som helst formar honom efter eget tycke och framför allt formas han av sina passioner och av de sämsta tendenserna i hans av synden sårade natur.

Slaveri som slaveri. Om vi under alla omständigheter måste tjäna - vare sig vi medger det eller inte är detta människornas lott - finns det ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. Från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn. Då inser vi skillnaden. Vi ägnar oss åt världens hederliga göromål med samma passion och engagemang som alla andra, men med frid i djupet av vår själ, med glädje och lugn, även i motgångar: eftersom vi inte förlitar oss på något obeständigt utan på det som består för evigt. Vi är inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan.

Var kommer denna frihet ifrån? Från Kristus, vår Herre. Till den friheten har Kristus befriat oss. Därför lär Han oss: Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria. Vi kristna behöver inte be någon att förklara denna gåvas sanna innebörd, för den enda frihet som frälser människan är den kristna friheten.

Jag tycker om att tala om friheten som ett äventyr, för det är så ert och mitt liv utvecklar sig. Vi följer frivilligt - som barn, måste jag upprepa, inte som slavar - den stig som Herren har visat var och en av oss. Låt oss njuta av denna rörelsefrihet som är en gåva från Gud.

Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.

Åt var och en sitt

Läs uppmärksamt scenen ur Evangeliet, så att ni kan dra nytta av de underbara lärdomar i fråga om dygder som skall upplysa vårt handlande. Efter den hycklande och insmickrande inledningen, redogör fariséerna och Herodesanhängarna för problemställningen: Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?Lägg noga märke - skriver den helige Johannes Chrysostomos - till deras list; de säger inte "förklara för oss vad som är gott, lämpligt och tillåtet", utan "säg oss vad du anser". De var besatta av önskan att förråda honom och att göra honom förhatlig för den politiska makten.Jesus märkte deras onda avsikt och sade: "Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med." De räckte honom en denar, och han frågade: "Vems bild och namn är det här?" - "Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ni ser att dilemmat är lika gammalt som Mästarens svar är klart och otvetydigt. Det finns inte - det existerar inte - någon motsättning mellan att tjäna Gud och att tjäna människorna; mellan att utöva våra civila rättigheter och skyldigheter och våra religiösa sådana; mellan engagemanget för att bygga och förbättra den världsliga staden och övertygelsen om att vi går igenom denna värld som längs en väg som för oss till det himmelska fäderneslandet.

Även här framträder den koherenta livshållning som - jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa det - är ett nödvändigt villkor för dem som försöker helga sig mitt i de vardagliga händelserna i sitt arbete, i sina relationer inom familjen och i samhället. Jesus tillåter ingen sådan uppdelning: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Det exklusiva val av Gud som den kristne gör när han fullt ut besvarar sin kallelse, driver honom att hänföra allt till Herren och att samtidigt även ge sin nästa allt det som rättvisan kräver.