Texter på ämnet

För att uppnå detta mål måste vi handla av kärlek, inte som om vi tvingades bära tyngden av ett straff eller av en förbannelse: Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom. Om vi handlar så, kommer vi att slutföra våra uppgifter på ett fulländat sätt och fylla vår tid, vi kommer att vara redskap som är förälskade i Gud, medvetna om det stora ansvar som Herren har låtit oss axla och om hans förtroende för oss, trots våra personliga svagheter. Då du kan räkna med Guds styrka, bör du i all din verksamhet handla som en människa som uteslutande drivs av kärlek.

Men vi får inte blunda för verkligheten och nöja oss med att inta en naiv och ytlig attityd som får oss att tro att vi har en lättframkomlig väg framför oss och att det räcker med ärliga avsikter och brinnande iver att tjäna Herren för att gå den. Var så säkra, under årens lopp - kanske förr än vi anar - kommer det att uppstå särskilt svåra situationer som kommer att kräva mycket offervilja och ännu generösare självutgivelse. Främja därför hoppets dygd och gör Apostelns utrop till ditt: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Meditera, med trygghet och frid, över hur det kommer att vara att uppleva Guds oändliga kärlek strömma över oss stackars varelser. Det är hög tid att du i dina vanliga göromål utövar tron, uppväcker hoppet, upptänder kärleken; det vill säga att du aktiverar de tre teologala dygderna som får oss att genast - utan att hyckla eller smussla, utan att försöka slingra oss - göra oss av med varje slags tvivelaktigt beteende i yrkeslivet och i vårt inre liv.

Här, i närvaro av Gud som leder oss från Tabernaklet - vad Jesu verkliga närhet stärker! -, skall vi idag meditera över denna ljuva gåva från Gud, hoppet, som fyller vår själ med glädje, spe gaudentes, vi är lyckliga för att - om vi är trogna - väntar oss den Kärlek som aldrig tar slut.

Vi får aldrig glömma att för alla - således för var och en av oss - finns det bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett gudomligt liv och kämpar för att behaga Gud, eller så vänder man Gud ryggen och lever ett djuriskt liv som kan vara mer eller mindre upplyst av mänskliga drag. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid de låtsashelgon som skryter med att de inte är troende. Jag älskar dem verkligen mycket, så som jag älskar alla människor, mina medbröder; jag beundrar deras goda vilja, som i vissa avseenden kan vara heroisk, men jag har medlidande med dem, för de har den stora olyckan att sakna Guds ljus och värme och den outsägliga lycka som följer av det teologala hoppet.

En ärlig kristen som lever i överensstämmelse med sin tro handlar alltid i Guds närvaro, ur ett övernaturligt perspektiv; han arbetar i denna värld, som han älskar lidelsefullt, djupt försjunken i sina jordiska ärenden men med blicken vänd mot himlen. Den helige Paulus bekräftar det: Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött - från allt världsligt genom dopet -, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.

Men även om det finns en uppsjö räddhågsna och lättsinniga människor, finns det i denna vår värld även många rättframma människor som drivs av ädla ideal - även om de ofta inte har något övernaturligt mål utan drivs av ren människokärlek - och som agerar generöst och självuppoffrande för att tjäna andra, för att hjälpa sina medmänniskor i deras lidande och svårigheter. Jag känner alltid att jag måste respektera och även beundra människor som ihärdigt och beslutsamt arbetar för ett rent ideal. Jag anser emellertid även att jag är skyldig att erinra om att allt som vi påbörjar här nere, om vi ser det som uteslutande vårt eget företag, föds med förgänglighetens stämpel. Meditera över Skriftens ord: Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.

Denna flyktighet kväver inte hoppet. Tvärtom, när vi erkänner hur små och tillfälliga jordiska initiativ är, öppnas vårt arbete för det verkliga hoppet, som upphöjer all mänsklig verksamhet och omvandlar den till en plats för ett möte med Gud. Därigenom upplyses uppgiften med ett beständigt ljus som avlägsnar besvikelsens mörker. Men om vi gör timliga projekt till självändamål, om vi inte längre har blicken fäst på vår eviga boning och det mål som vi har skapats för - att älska och lovprisa Herren och att därefter äga Honom i himlen - blir de mest strålande avsikter svek och rentav ett medel för att förnedra människan. Den helige Augustinus erfor mycket bitterhet då han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför Honom. Minns hans uppriktiga och berömda utrop: Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig! Det finns kanske inte något så tragiskt i en människas liv som det självbedrägeri hon hänger sig åt då hon förvanskar eller förfalskar hoppet genom att sätta sitt hopp till något annat än den Kärlek som mättar utan att mätta.

Säkerheten i att känna - att veta - att vi är Guds barn fyller mig - och jag hoppas även er - med verkligt hopp, och eftersom hoppet är en övernaturlig dygd anpassar det sig till vår mänskliga natur då det ingjuts i oss och blir även en mycket mänsklig dygd. Jag är lycklig eftersom jag är säker på att vi kommer att nå himlen om vi håller ut till slutet; jag gläds åt den lycka som vi kommer att få ta del av, quoniam bonus, eftersom min Gud är god och hans barmhärtighet oändlig. Denna övertygelse får mig att inse att endast det som bär Guds märke kan uppvisa evighetens outplånliga spår och ha ett oförgängligt värde. Därför avlägsnar hoppet mig inte från denna världens angelägenheter, utan får mig att närma mig dem på ett nytt sätt, ett kristet sätt, som innebär att man i allting försöker avslöja det band som förenar den fallna naturen med Gud Skaparen och Gud Återlösaren.

Vad skall man hoppas på

Någon kanske frågar sig: "Vad skall vi kristna hoppas på", för världen erbjuder oss många saker som drar till sig vårt hjärta som kräver lycka och ivrigt längtar efter kärlek. Dessutom vill vi så frid och glädje med fulla händer, vi nöjer oss inte med vår egen välgång och försöker se till att alla de som omger oss skall vara lyckliga.

Vissa människor, som har värdiga men begränsade mål och uteslutande förgängliga och flyktiga ideal, glömmer tyvärr att kristna bör sträva mot högre höjder, oändliga höjder. Vårt mål är självaste Guds Kärlek, att njuta av den fullt ut, med en glädje som aldrig tar slut. Vi har på så många sätt märkt att det som finns här nere kommer att förgås för alla vid världens slut, och redan dessförinnan genom döden, för var och en av oss. Rikedom och ära följer nämligen inte med ner i graven. Med hoppets vingar, som manar vårt hjärta att höja sig till Gud, har vi därför lärt oss att be: in te Domine speravi, non confundar in aeternum, jag hoppas på dig Herre, på att du leder mig med din hand nu och i varje ögonblick, i evigheters evighet.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.

Med blicken riktad mot himlen

Låt oss växa i hoppet, så kommer vi även att styrkas i tron, den sanna grunden för vad vi hoppas på och vissheten om det vi inte äger. Låt oss växa i denna dygd, vilket innebär att bönfalla Herren om att öka sin kärlek i oss, för man förtröstar bara verkligen på den man älskar av all sin kraft. Och det är mödan värt att älska Herren. Ni har i likhet med mig erfarit att förälskade människor förmår hänge sig med säkerhet, och deras hjärtan slår i underbar harmoni i en och samma vilja. Och hur skall då inte Guds Kärlek vara? Vet ni inte att Kristus har dött för var och en av oss? Jodå, för detta vårt arma, lilla hjärta har Jesu försoningsoffer ägt rum.

Herren talar ofta om den belöning som han har utverkat åt oss genom sin död och uppståndelse. Jag går bort och bereder plats för er. Och när jag har gått och berett plats för er, skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Himlen är målet för vår jordiska vandring. Jesus Kristus har gått före oss och där, i sällskap med den heliga Jungfrun och den helige Josef - som jag vördar så mycket - med änglarna och helgonen, där väntar han på vår ankomst.

Det har aldrig saknats kättare - även i apostolisk tid - som velat slita hoppet ur de kristna. Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro… Att er väg - Jesus, som är vägen, sanningen och livet - är Guds väg är en säker garanti på att den leder till den eviga lyckan, om vi inte avlägsnar oss från Honom.

Må Guds moder, som också är vår moder, beskydda oss, så att var och en av oss kan tjäna Kyrkan i trons fullhet, med den helige Andes gåvor och ett kontemplativt liv. Må var och en ära Herren med glädje, genom att utföra sina egna personliga plikter; var och en i sitt yrke och genom att uppfylla de skyldigheter som tillkommer respektive stånd.

Älska Kyrkan. Tjäna henne med den medvetna glädje som tillkommer den som har bestämt sig för att tjäna av kärlek. Och om vi skulle se några vandra utan hopp, som de två från Emmaus, låt oss då närma oss dem med tro - inte i vårt eget namn, utan i Kristi namn - för att försäkra dem om att Jesu löfte inte kan svika, att Han alltid vakar över sin Brud och aldrig kommer att överge henne, att mörkret kommer att fly, för vi är ljusets barn, kallade till ett evigt liv.

Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade: Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna. Och han sade till mig: Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.