Texter på ämnet

Rättvisan och kärleken till nästan

Läs den heliga Skrift. Meditera över scenerna ur Herrens liv i tur och ordning, begrunda hans lära. Betrakta särskilt de råd och de varningar med vilka han förberedde den handfull män som skulle komma att bli hans apostlar, hans budbärare till jordens yttersta gränser. Vilken är den främsta regel som han anger för dem? Är det kanske inte det nya kärleksbudet? Det var med kärlek som de banade väg för sig i dåtidens hedniska och förstörda värld.

Ni kan vara övertygade om att ni aldrig kommer att lösa mänsklighetens stora problem med enbart rättvisa. När man kort och gott mäter ut vad som är rätt, är det inte förvånande om folk känner sig sårade: människans värdighet kräver mycket mer, för människan är Guds barn. Kärleken till nästan måste genomsyra och åtfölja rättvisan, för den mildrar, den gudomliggör allt: Gud är kärlek. Vi måste alltid handla av kärlek till Gud, som gör det lättare att älska nästan och som renar och upphöjer den jordiska kärleken.

För att gå från den strikta rättvisan till kärlekens överflöd måste man tillryggalägga en lång väg. Och det är inte många som härdar ut till slutet. Vissa nöjer sig med att stanna på tröskeln. De bortser från rättvisan och begränsar sitt arbete till lite välgörenhet, som de kallar kärlek till nästan, utan att inse att det endast är en liten del av vad de är skyldiga att göra. Och de är lika nöjda med sig själva som farisén som trodde sig ha uppfyllt lagen utmärkt, eftersom han fastade två dagar i veckan och betalade tionde av allt han ägde.

Kärleken till nästan, som kan sägas vara rättvisan som generöst svämmar över sina bräddar, kräver först och främst att man gör sin plikt: man börjar med vad som är rätt; man fortsätter med vad som är skäligt …; men för att älska krävs mycket takt, mycket finkänslighet, mycket respekt, mycket vänskaplighet: kort sagt, det är nödvändigt att följa Apostelns råd: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Först då kommer vi verkligen att fullt ut leva kärleken till nästan, eftersom vi uppfyller Kristi bud.

Enligt mig finns det inget tydligare exempel på denna praktiska förening mellan rättvisan och kärleken till nästan, än det sätt som mödrar handlar på. De älskar alla sina barn med samma kärlek, och det är just den kärleken som får dem att behandla dem på olika sätt - med en ojämlik rättvisa - eftersom varje barn är olikt de andra. Nå, även i förhållandet till våra medmänniskor fullkomnar och kompletterar kärleken till nästan rättvisan, eftersom den får oss att uppträda på olika sätt gentemot olika människor, att anpassa oss till deras konkreta omständigheter, så att vi skänker glädje till den som är ledsen, kunskap till den som saknar bildning, tillgivenhet till den som känner sig ensam … Rättvisan säger att man skall ge åt var och en sitt, vilket inte är detsamma som att ge samma sak till alla. Den utopiska egalitarismen är källan till de största orättvisor.

För att alltid handla på det sättet, som dessa goda mödrar, måste vi glömma oss själva, inte eftersträva någon annan värdighet än att tjäna våra medmänniskor, som Jesus Kristus, som förkunnade att Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. För det krävs att man ihärdigt underordnar sin egen vilja Guds förebild, att man arbetar för alla, att man kämpar för sina medmänniskors eviga lycka och jordiska välgång. Jag vet ingen bättre väg för att vara rättvis än att leva ett liv av hängivelse i andras tjänst.

Någon kanske tycker att jag är naiv. Det bryr jag mig inte om. Även om man kallar mig naiv, för att jag fortfarande tror på kärleken till nästan, försäkrar jag er om att jag alltid kommer att tro på den! Och så länge som Han låter mig leva, kommer jag - som en Kristi präst - att fortsätta att verka för att det skall råda enhet och frid bland dem som är bröder, eftersom de är barn till samme Fader Gud; verka för förståelse mellan alla människor; verka för att alla skall dela samma ideal: Tron!

Låt oss vända oss till den heliga Maria, den kloka och trogna Jungfrun, och till hennes make den helige Josef, som är den fulländade förebilden för en rättfärdig man. De, som i Jesu, Guds Sons, närvaro levde de dygder som vi har betraktat, kommer att utverka den nåd som vi behöver för att dessa dygder skall slå rot djupt i vår själ, för att vi skall bestämma oss för att i varje stund uppföra oss som goda lärjungar till Mästaren: för att vi skall vara kloka, rättvisa, fyllda av kärlek till nästan.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.