Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Jästen och degen

Vi vill följa Herren och önskar sprida hans Ord. Mänskligt sett är det självklart att vi även frågar oss, vad förslår vi till så många? I jämförelse med världens befolkning är vi få, även om vi är många miljoner. Därför måste vi se på oss själva som lite jäst som är förberedd för och redo att göra hela mänskligheten väl, samtidigt som vi minns Apostelns ord: lite surdeg får hela degen att jäsa, omvandlar den. Vi måste lära oss att vara sådan surdeg, sådan jäst, för att kunna ändra och omvandla massan.

Är jästen till sin natur kanske bättre än degen? Nej. Men surdegen är medlet för att jäsa degen, för att den skall bli ett ätligt och sunt livsmedel.

Betrakta, om än bara i stora drag, hur effektivt jästen verkar, då den tjänar till att framställa bröd, en enkel basvara som ligger inom räckhåll för alla. På många platser - ni kanske själva har varit med om det - är förberedelserna för baket en sannskyldig ceremoni, som leder till en fantastisk, smakfull produkt som även ger ögonen sin beskärda del.

Man väljer gott mjöl, om man kan av bästa kvalitet. Man knådar degen i ett baktråg för att blanda den med jästen, vilket är ett långvarigt och tålamodskrävande arbete. Därefter måste degen få vila en viss tid, vilket är oundgängligt för att jästen skall kunna utföra sitt uppdrag och jäsa degen.

Under tiden brinner elden i ugnen, närd av veden som förtärs av lågorna. Den jästa degen sätts in i den varma ugnen och blir ett mjukt, luftigt bröd av utmärkt kvalitet. Ett resultat som är omöjligt att uppnå utan jästen - en liten mängd bara - som har spätts ut och försvunnit bland de övriga ingredienserna i ett effektivt arbete som går obemärkt förbi.

Fiske

Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger Herren, och de skall fiska dem. Så förklaras vår stora uppgift för oss: att fiska. Man talar eller skriver ibland om världen och beskriver den som ett hav, och jämförelsen rymmer en hel del sanning. I människornas liv finns det perioder av stiltje och av storm, av lugn och av starka vindar. Ofta måste skapade varelser simma i bittert saltvatten, bland höga vågor; de rör sig i storm, deras vandring är ett sorgligt lopp, även om de förefaller glada, även om de skrattar högljutt: det är gapskratt som försöker dölja nedstämdhet och besvikelse över ett liv utan kärlek och förståelse. Människorna slukar varandra, likt fiskarna.

Det är Guds barns uppgift att få alla människor att - i full frihet - hamna i Guds nät, för att de skall älska varandra. Om vi är kristna, måste vi bli de fiskare som profeten Jeremia beskriver med en metafor som även Jesus Kristus ofta använde sig av: Följ mig, jag skall göra er till människofiskare,säger han till Petrus och Andreas.

Låt oss följa med Kristus på denna gudomliga fiskfångst. Jesus befinner sig vid Genesarets sjö och folket trängs ivrigt runt Honom för att höra Guds ord. Som idag! Ser ni det inte? De längtar efter att höra Guds budskap, även om de döljer det utåt. Kanske vissa har glömt Kristi lära; andra har - utan egen skuld - aldrig fått lära sig den, och anser religion vara någonting underligt. Men ni skall vara övertygade om en ständigt aktuell sanning. Det kommer alltid en stund då människan inte klarar av mer, då de vanliga förklaringarna inte räcker, då hon inte låter sig nöjas med de falska profeternas lögner. Och även om dessa personer då inte erkänner det, hungrar de efter att stilla sin oro med Herrens lära.

Låt oss lyssna till den helige Lukas berättelse: Då fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade avslutat sin undervisning, sade han till Simon: Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där. Det är Kristus som är båtens herre; han är den som förbereder fisket:. Det är därför Han har kommit till världen, för att se till att hans bröder skall finna vägen till Faderns härlighet och kärlek. Det är inte vi som har hittat på det kristna apostolatet. Vi människor försvårar det på sin höjd: med vår slöhet, med vår brist på tro.