Texter på ämnet

Många kristna är övertygade om att Återlösningen kommer att ske i världens alla miljöer och säkra på att det finns vissa människor - de kan inte säga vilka - som samarbetar med Kristus för att förverkliga den. De ser det emellertid i ett hundraårigt, ja, månghundraårigt perspektiv … i själva verket skulle det ske först om en evighet, om det berodde på takten i deras hängivelse.

Så tänkte du också, tills de kom och "väckte" dig.

Att ge sig själv är det första steget på en språngmarsch av offer, glädje, kärlek och förening med Gud. Och på det sättet fylls hela livet av en välsignad galenskap, som finner glädje där mänsklig logik endast ser försakelser, lidande och smärta.

"Be för mig" - sade du -: "för att jag skall bli generös, göra framsteg, för att jag skall kunna förändras så att jag en dag kan duga till något."

Bra. Men vilka medel använder du dig av för att sätta dessa föresatser i verket?

Många gånger frågar du dig hur det kommer sig att vissa människor, som har haft lyckan att lära känna den verklige Jesus redan i barndomen, tvekar så mycket då det gäller att svara på hans kall med det bästa de har: sina liv, sina familjer, sina drömmar.

Tänk: just eftersom du har fått ta emot "allt" på en gång, måste du visa dig mycket tacksam mot Herren, på samma sätt som en blind skulle reagera om han plötsligt återfick synen, medan alla andra inte ens kommer på tanken att tacka för att de ser.

Men … det räcker inte: Varje dag måste du hjälpa dem som finns i din omgivning, så att de visar tacksamhet för att de fått värdigheten att vara Guds barn. Gör du inte det, så kom inte och säg att du är tacksam.

Begrunda stilla denna tanke: Det man kräver av mig är mycket lite, i förhållande till allt det jag får.

Du som inte lyckas bestämma dig, fundera på det som en av dina bröder en gång skrev till mig: "Det är svårt, men vilken lättnad och lycka är det inte att känna sig säker på sin väg när man väl har fattat 'beslutet'!"

De här dagarna - sade du - har varit lyckligare än någonsin. Jag svarade dig utan att tveka: Det är för att du "har levt" lite mer hängivet än vanligt.

Herrens rop - kallelsen - låter alltid på samma sätt: "Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig." Ja, kallelsen kräver försakelser, offer. Men hur behagligt är inte offret - gaudium cum pace, glädje och frid - om man fullständigt avsäger sig allt!

Känner du inte en vansinnig lust att göra din hängivelse mer fullständig, mer "oåterkallelig"?

Så löjligt vi stackars människor beter oss när vi gång på gång nekar Herren småsaker. Tiden går, man börjar inse sakernas rätta värde … och så kommer skammen och smärtan.

Aure audietis, et non intelligetis: et videntes videbitis, et non perspicietis. Den helige Ande talar tydligt: de hör med sina egna öron men förstår inte, och ser med sina egna ögon men ser ändå inte.

Varför blir du upprörd om några "ser" apostolatet och känner dess storhet men ändå inte hänger sig? Be lugnt och fortsätt längs din väg. Om de inte vågar, så kommer det andra!

Sedan du sade "ja" till Honom förändras färgerna vid horisonten med tiden - allt vackrare för var dag som går - som strålar, ständigt mera vidsträckt och ljus.

Men du måste fortsätta att säga "ja".