Texter på ämnet

Många kristna är övertygade om att Återlösningen kommer att ske i världens alla miljöer och säkra på att det finns vissa människor - de kan inte säga vilka - som samarbetar med Kristus för att förverkliga den. De ser det emellertid i ett hundraårigt, ja, månghundraårigt perspektiv … i själva verket skulle det ske först om en evighet, om det berodde på takten i deras hängivelse.

Så tänkte du också, tills de kom och "väckte" dig.

Att ge sig själv är det första steget på en språngmarsch av offer, glädje, kärlek och förening med Gud. Och på det sättet fylls hela livet av en välsignad galenskap, som finner glädje där mänsklig logik endast ser försakelser, lidande och smärta.

"Be för mig" - sade du -: "för att jag skall bli generös, göra framsteg, för att jag skall kunna förändras så att jag en dag kan duga till något."

Bra. Men vilka medel använder du dig av för att sätta dessa föresatser i verket?

Många gånger frågar du dig hur det kommer sig att vissa människor, som har haft lyckan att lära känna den verklige Jesus redan i barndomen, tvekar så mycket då det gäller att svara på hans kall med det bästa de har: sina liv, sina familjer, sina drömmar.

Tänk: just eftersom du har fått ta emot "allt" på en gång, måste du visa dig mycket tacksam mot Herren, på samma sätt som en blind skulle reagera om han plötsligt återfick synen, medan alla andra inte ens kommer på tanken att tacka för att de ser.

Men … det räcker inte: Varje dag måste du hjälpa dem som finns i din omgivning, så att de visar tacksamhet för att de fått värdigheten att vara Guds barn. Gör du inte det, så kom inte och säg att du är tacksam.

Begrunda stilla denna tanke: Det man kräver av mig är mycket lite, i förhållande till allt det jag får.

Du som inte lyckas bestämma dig, fundera på det som en av dina bröder en gång skrev till mig: "Det är svårt, men vilken lättnad och lycka är det inte att känna sig säker på sin väg när man väl har fattat 'beslutet'!"

De här dagarna - sade du - har varit lyckligare än någonsin. Jag svarade dig utan att tveka: Det är för att du "har levt" lite mer hängivet än vanligt.

Herrens rop - kallelsen - låter alltid på samma sätt: "Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig." Ja, kallelsen kräver försakelser, offer. Men hur behagligt är inte offret - gaudium cum pace, glädje och frid - om man fullständigt avsäger sig allt!

När de sade åt honom att engagera sig personligen, reagerade han genom att tänka så här: "I så fall skulle jag kunna göra si … jag skulle vara tvungen att göra så …".

- De svarade honom: "Här köpslår vi inte med Herren. Guds lag, Guds inbjudan, tar man emot sådan som den är, annars avstår man från den. Man måste bestämma sig för att antingen gå framåt utan förbehåll och med mycket mod eller för att gå sin väg. Qui non est mecum … Den som inte är med mig, är mot mig."

Det är bara ett steg från brist på generositet till ljumhet.

Det här exemplet på feghet skriver jag av ur ett brev för att du inte skall ta efter det: "Självfallet tackar jag dig, fader, för att du tänker på mig, för jag behöver många förböner. Men när du ber Herren om att han skall göra mig till en 'apostel' skulle jag även vara tacksam om du inte insisterade särskilt mycket på att han skall kräva att jag ger upp min frihet".

Den där personen du känner, som är mycket intelligent, en snäll välsituerad och hederlig människa, sade så här: "Visst skall man följa lagen, men med måtta, utan att överdriva och enligt en så mild tolkning som möjligt".

Sedan tillade han: "Synda? Nej, men inte heller hänge sig".

Sådana småaktiga, beräknande människor, som är oförmögna att uppoffra sig för ett ädelt ideal, gör det verkligen ont att se.

Aure audietis, et non intelligetis: et videntes videbitis, et non perspicietis. Den helige Ande talar tydligt: de hör med sina egna öron men förstår inte, och ser med sina egna ögon men ser ändå inte.

Varför blir du upprörd om några "ser" apostolatet och känner dess storhet men ändå inte hänger sig? Be lugnt och fortsätt längs din väg. Om de inte vågar, så kommer det andra!

Sedan du sade "ja" till Honom förändras färgerna vid horisonten med tiden - allt vackrare för var dag som går - som strålar, ständigt mera vidsträckt och ljus.

Men du måste fortsätta att säga "ja".

Jungfru Maria, en läromästare i gränslös hängivenhet. Minns du? Med en hyllning riktad till henne säger Jesus Kristus: "Den som gör min himmelske Faders vilja är min mor … !"

Be denna goda Moder att hennes exemplariskt generösa svar må växa i styrka - kärlekens och befrielsens styrka - i din själ: Ecce ancilla Domini. Se, jag är Herrens tjänarinna!

Jag talade med dig om den horisont som öppnar sig inför våra ögon och om den väg vi måste gå. Jag har inga invändningar! svarade du, som om du vore förvånad över att inte "ha det" …

- Se till att få in det här i ditt huvud ordentligt: det skall över huvud taget inte finnas några!

Kanske kan även du få hjälp av det övernaturliga knep - en ömhetsbetygelse av frivillig kärlek - som en person som var mycket hängiven Gud upprepade för sig själv inför olika svåra uppgifter: "Nu är det hög tid att du bestämmer dig, på riktigt, för att göra något som är mödan värt".

Guds barns väg skrämde dig för att de i Herrens namn uppmanade dig att göra saker, att förneka dig själv, att gå ut ur ditt elfenbenstorn. Du drog dig undan …, och jag erkänner att den börda som nu tynger dig inte förvånar mig alls: en samling komplex och fixa idéer, sjåpighet och skrupler som gör dig oduglig.

Bli inte arg om jag säger till dig att du har uppfört dig mindre rättframt - som om du vore sämre eller underlägsen - än depraverade människor som fräckt förespråkar det onda.

Surge et ambula - res dig upp och gå. Bestäm dig, du kan fortfarande befria dig från denna olycksaliga börda om du, med Guds nåd, lyssnar till vad han ber dig om och, framför allt, om du fullständigt och helhjärtat medverkar.