Texter på ämnet

Tro, kärlek och hopp: detta är grunderna för den helige Josefs liv och för varje kristet liv. Den helige Josefs hängivelse förefaller sammanvävd av trogen kärlek, kärleksfull tro och förtröstansfullt hopp. Hans högtid är därför ett bra tillfälle för att vi alla skall förnya vår hängivelse till den kristna kallelse som Herren har beviljat var och en av oss.

När man uppriktigt önskar leva av tro, kärlek och hopp är förnyelsen av den egna hängivelsen inte lika med att man återupptar något man försummat. När det finns tro, kärlek och hopp, är förnyelsen – trots personliga brister, fall, svagheter – liktydig med att kvarstå i Guds famn: att bekräfta en väg av trohet. Att förnya hängivelsen är, jag upprepar, att förnya troheten gentemot det som Herren begär av oss: kärlek omsatt i handling.

Kärleken har nödvändigtvis sina typiska uttrycksformer. Ibland talar man om kärleken som om den vore en impuls som är inriktad mot den egna tillfredsställelsen eller ett medel för att egoistiskt komplettera den egna personligheten. Det är inte så. Verklig kärlek är att stiga ur sig själv, att hänge sig. Kärleken medför glädje, men det är en glädje som har sina rötter i korset. Så länge som vi vistas på jorden och ännu inte har nått fram till det kommande livets fullhet, kan vi inte uppleva någon verklig kärlek utan att även erfara självuppoffring och smärta. Det är en smärta som är ljuv och njutbar, en källa till djup glädje, men verklig smärta, för den förutsätter att man besegrar sin egoism och tar kärleken som regel för såväl alla sina handlingar som för varje enskild handling.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

Det tysta offrets mysterium

Men lägg märke till att även om Gud ville upphöja sin moder, så besparades Maria under sitt jordeliv varken lidande, trötthet i sitt arbete eller trons halvdunkel. Den kvinna av folket som en dag utbrast i en lovprisning av Jesus med orden Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat besvarar Herren med orden: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Det var en eloge av hans moder, av hennes fiat, av det uppriktiga, hängivna må det ske som uppfylldes till sina yttersta konsekvenser, som inte tog sig uttryck i spektakulära gester utan i vardagens gömda och tysta offer.

Då vi mediterar över dessa sanningar förstår vi Guds logik lite bättre. Vi inser att vårt livs övernaturliga värde inte beror på om vi förverkligar de stordåd som vi ibland fantiserar om, utan på att vi troget accepterar Guds vilja, att vi generöst gör oss redo att ta emot varje dags små offer.

För att vara gudomliga, för att bli gudomliggjorda, måste vi börja med att vara mycket mänskliga och leva vårt liv som vanliga människor inför Gud och helga det som kan förefalla litet. Så levde Maria. Hon som är full av nåd, som är föremål för Guds behag, hon som står över änglarna och helgonen levde ett normalt liv. Maria är en skapad varelse som vi, med ett hjärta som vårt, som känner lycka och glädje, lidande och tårar. Innan Gabriel meddelade henne Guds vilja, visste vår Fru inte att hon hade utvalts av evighet till att vara Messias moder. Hon anser sig vara ringa: därför erkänner hon senare, med djup ödmjukhet, att den Mäktige har gjort stora ting med henne.

Marias renhet, ödmjukhet och generositet står i kontrast till vårt elände, till vår egoism. Det är rimligt att vi efter att ha insett detta känner oss manade att efterlikna henne. Vi är Guds skapelser, som hon, och det räcker med att vi anstränger oss för att vara trogna för att Herren skall göra stora ting även med oss. Vår ringhet kommer inte att vara ett hinder: för Gud väljer det som är värt lite, för att hans kärleks kraft skall glänsa mera.

Kristus, världens Herre

Jag skulle vilja att vi begrundade att denne Kristus, som vi såg födas i Betlehem som ett älskligt barn, är världens Herre: genom honom skapades alla himlens och jordens varelser, han har försonat allt med Fadern, och återställt freden mellan himlen och jorden genom det blod som han utgöt på korset. Idag härskar Kristus sittande på Faderns högra sida. De båda änglarna i vita kläder sade följande till lärjungarna, som häpna betraktade molnen efter Kristi himmelsfärd: Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.

Genom honom härskar kungarna, med den enda skillnaden att kungar, mänskliga makthavare, upphör, men Kristi rike varar för evigt, hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.

Kristi rike är inte ett uttryck, en metafor. Kristus lever, även som människa, med samma kropp som han antog genom inkarnationen, som uppstod efter korset och består förhärligad i Ordets person tillsammans med hans mänskliga själ. Kristus, sann Gud och sann människa, lever och härskar och är världens Herre. Endast genom honom hålls allt levande vid liv.

Varför visar han sig då inte för oss nu i all sin härlighet? För att hans rike hör inte till denna världen, trots att det är i världen. Jesus hade svarat Pilatus följande: Jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. De som hoppades på Messias synliga timliga välde hade fel: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Sanning och rättvisa, frid och glädje i den helige Ande. Detta är Kristi rike: Guds handlande som räddar människorna och som kommer att nå sin höjdpunkt vid historiens slut, då Herren, som sitter högst upp i paradiset, kommer för att definitivt döma människorna.

När Kristus inleder sin förkunnelse på jorden erbjuder han inte ett politiskt program, utan säger omvänd er, himmelriket är nära. Han ger lärjungarna i uppdrag att förkunna detta glada budskap, och lär att man i bönen skall anhålla om att hans rike skall komma. Detta är Guds och hans rättvisas rike, ett heligt liv: det vi skall söka efter först av allt, det enda som verkligen är nödvändigt.

Den frälsning som vår Herre Jesus Kristus förkunnar är en inbjudan som riktas till alla: En kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Därför uppenbarar Herren att Guds rike är inom er.

Ingen är utesluten från frälsningen så länge som han frivilligt uppfyller Kristi kärleksfulla krav: att födas på nytt, att bli som barn i själens enkelhet, att undanröja allt som avlägsnar från Gud. Jesus vill ha gärningar, inte bara ord. Och han vill ha en ihärdig ansträngning, för bara de som kämpar kommer att förtjäna det eviga arvet.

Rikets fullbordan – den definitiva domen om frälsning eller förtappelse – syns inte här på jorden. Nu är riket som en sådd, som senapskornets tillväxt. Dess slut kommer att vara som fisket med släpnät, ur vilket man – när det väl dragits upp på stranden – kommer att skilja, med vitt skilda öden, dem som handlade rätt från dem som handlade orättfärdigt. Men så länge som vi lever här, liknar riket den surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, tills allt blir syrat.

Den som inser vad för slags rike Kristus erbjuder, förstår att det är mödan värt att sätta allt på spel för att vinna det: riket är den pärla som köpmannen förvärvar genom att sälja allt han äger, det är en skatt som upptäcks i en åker. Himmelriket är svårt att erövra: ingen är säker på att uppnå det, men den ångerfulle mannens rop gör att dörrarna öppnas på vid gavel. En av de rövare som korsfästes tillsammans med Jesus bönfaller honom: Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.