Texter på ämnet

Ta dig till Betlehem, närma dig barnet, vagga det, säg många innerliga saker till det, tryck det mot ditt hjärta …

Jag talar inte om barnsligheter: jag talar om kärlek! Och kärleken tar sig uttryck i gärningar: i din själs innersta kan du mycket väl omfamna det.

Låt oss påminna Jesus om att vi är barn. Och barn, små och enkla barn, måste anstränga sig mycket för att ta sig uppför ett trappsteg! Barnet står där och det verkar som om det bara slösar tid. Till sist har det tagit sig upp för trappsteget. Och så ett trappsteg till. Med händer och fötter, ja med hela kroppen skjuter det på och når en ny triumf: ännu ett trappsteg. Och så är det dags att börja om igen. Vilka ansträngningar! Nu är det bara en liten ansträngning kvar … men, då snubblar barnet och aj! … så bär det av nedför! Blåslaget och gråtande med stora tårar börjar det stackars barnet på nytt sin väg uppåt.

Så är det med oss, Jesus, när vi är ensamma. Ta oss i dina tillgivna armar, som en stor och god Vän till det enkla barnet. Lämna oss inte innan vi är uppe; och då — o, då — kommer vi att kunna besvara din barmhärtiga Kärlek, med barnslig djärvhet, och säga dig, ljuve Herre, att förutom Maria och Josef, finns det inte och kommer inte att finnas någon dödlig — och det har funnits en hel del galningar — som älskar dig som jag älskar dig.

Jag har rått dig till att inte skämmas över att göra små barnsligheter: så länge som du inte gör dessa små handlingar av rutin, kommer de inte att vara fruktlösa.

Ett exempel: låt oss anta att en människa som följer det andliga barnaskapets väg varje kväll då det är dags att sova, känner sig manad att lägga och stoppa om en madonna i trä.

Förnuftet gör uppror mot en sådan handling, för den förefaller vara uppenbart onödig. Men en liten själ, som rörs av nåden, ser mycket väl att ett barn skulle handla så, av kärlek.

Den manliga viljan, som alla de som är barn i anden har, gör då uppror och tvingar förnuftet att ge upp … Och om den där barnsliga människan varje dag fortsätter att stoppa om madonnan, så gör hon även varje dag en liten barnslighet som är fruktbar i Guds ögon.

När du helt uppriktigt är ett barn och går längs barnaskapets väg — om Herren för dig längs den vägen — kommer du att vara oslagbar.

Ett litet barns förtröstansfulla bön: Herre, jag skulle vilja ha en sådan botfärdighet som de som behagat dig mest har haft.

Barn, du kommer inte längre att vara barn om någon eller något kommer mellan Gud och dig.

Jag bör inte be Jesus om någonting: jag skall begränsa mig till att glädja honom i allt och berätta om saker som om han inte kände till dem, på samma sätt som ett litet barn gör med sin far.

Barn, säg till Jesus: Jag nöjer mig med ingenting mindre än Dig.

Hur många barnsliga saker säger du inte till Herren i din bön, sprungna ur det andliga barnaskapet! Med förtröstan hos ett barn som talar med sin store Vän, vars kärlek barnet är säkert på, säger du förtroligt till honom: Må jag bara leva för din ära.

Du minns och erkänner lojalt att du gör allt dåligt: detta, Jesus, — tillägger du — kan inte vara en överraskning för dig. Det är omöjligt att jag skulle kunna göra någonting rätt. Hjälp mig du, gör det du i mitt ställe, så kommer du att se att det lyckas.

Sedan fortsätter du djärvt, utan att avvika från sanningen: Indränk mig, berusa mig med din Ande, så kommer jag att göra din vilja. Jag vill göra den. Om jag inte gör den … är det för att du inte hjälper mig. Men du hjälper mig ju!

Du bör uppleva en angelägen nödvändighet att se dig själv liten, i avsaknad av allt, svag. Då kommer du att överlämna dig i vår himmelska moders famn med bönesuckar, med tillgivna blickar, med Mariaandakter … som är rotade i den barnaskapets anda som är din.

Hon kommer att beskydda dig.