Texter på ämnet

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Eukaristins rikedom

När Herren under den sista nattvarden instiftade den heliga Eukaristin var det natt, vilket – kommenterar den helige Johannes Chrysostomos – visade att tiden var inne. Natten lade sig över världen, för de gamla riterna, de gamla tecknen på Guds oändliga barmhärtighet med mänskligheten höll på att förverkligas helt och fullt, och så banade den väg för en verklig gryning: den nya påsken. Eukaristin instiftades därför om natten, som förberedelse för uppståndelsens morgon.s

Även i våra liv bör vi förbereda denna gryning. Allt som är förgängligt, skadligt, onödigt – uppgivenhet, misströstan, sorg, feghet – måste avlägsnas. Den heliga Eukaristin för Guds nyhet in i Guds barn och vi bör svara in novitate sensus, med en förnyelse av hela vårt sinnelag och vårt sätt att handla. Vi har fått en ny energikälla, en mäktig rot inympad i Herren. Vi kan inte återvända till den gamla jästen, vi som har denna tids och alla tiders Bröd.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.

Bönens skola

Herren har säkert låtit er upptäcka många andra aspekter av den heliga Jungfruns trogna sätt att uppfylla Guds vilja, och alla är de så starka att de blir exempel för oss att följa: hennes renhet, hennes ödmjukhet, hennes själsstyrka, hennes trohet … Jag skulle vilja tala om en av dessa aspekter som omfattar alla andra, eftersom den är en förutsättning för framsteg på det andliga planet, nämligen bönelivet.

För att dra nytta av den nåd som vår moder erbjuder oss i dag, och för att i varje stund lyda den helige Andes, vår själs herdes ingivelser, måste vi ha gjort ett allvarligt menat åtagande att umgås med Gud. Vi kan inte gömma oss i anonymiteten. Om det inre livet inte är ett personligt möte med Gud, finns det helt enkelt inte. Det är inte kristet att vara ytligt. Att tillåta slentrian i vårt asketiska handlande är liktydigt med att underteckna en kontemplativ själs dödsattest. Gud söker oss en och en, och vi måste besvara honom en och en: Här är jag, du ropade på mig.

Vi vet alla att bön är att tala med Gud. Någon kanske frågar: tala om vad? Vad skall man tala om, om inte sådant som rör Gud och om sådant som fyller vår vardag? Om Jesu födelse, om hans vandring i denna värld, om hans liv i det fördolda och om hans förkunnelse, om hans mirakler, hans återlösande lidande, kors och uppståndelse. Och i den Treenige och ende Gudens närvaro, med den heliga Maria som förmedlerska och med den helige Josef, vår fader och herre – som jag älskar och vördar så mycket – som försvarare, kommer vi att tala om vårt dagliga arbete, om familjen, om vänskapsförhållanden, om stora projekt och små anekdoter.

Föremålet för min bön är föremålet för mitt liv. Jag gör så. Och då jag ser min egen situation, faller det sig naturligt att jag fattar den bestämda och fasta föresatsen att ändra mig, att bli bättre, att vara mer följsam gentemot Guds kärlek. En uppriktig och konkret föresats. Och vi kan heller inte annat än – angeläget och med förtröstan – be den helige Ande att inte överge oss, för du Herre är min styrka.

Vi är vanliga kristna. Vi arbetar i mycket olika yrken. Hela vår verksamhet går i vanliga hjulspår. Allt sker i en förutsägbar takt. Alla dagar känns likadana, till och med långtråkiga … Nåväl, detta liv, som verkar så vanligt, har ett gudomligt värde, det intresserar Gud, för Kristus vill inkarneras i våra göromål, ge våra obetydligaste handlingar liv inifrån.

Denna tanke är en övernaturlig verklighet, tydlig, entydig. Den är inte ett övervägande som är avsett att ge tröst, att stödja dem bland oss som inte lyckas skriva in sina namn i historiens gyllene bok. Kristus intresserar sig för det arbete som vi har att utföra – en gång och tusen gånger – på kontoret, i fabriken, i verkstaden, i skolan, på fältet, vare sig det är kroppsarbete eller intellektuellt arbete. Han intresserar sig även för det fördolda offer som det innebär att inte vräka det egna dåliga humörets galla över omgivningen.

Återvänd till dessa överväganden i er bön, använd dem som tillfällen för att säga till Jesus att ni tillber honom, så kommer ni att vara kontemplativa mitt i världen, mitt i gatans larm: överallt. Detta är den första lektionen i den skola där vi lär oss umgås med Jesus Kristus. Maria är den bästa lärarinnan i denna skola, för Jungfrun upprätthöll ständigt denna attityd fylld av tro och övernaturlig syn i förhållande till det som skedde i hennes närhet: hon bevarade allt detta i sitt hjärta.

Låt oss i dag be den heliga Maria att göra oss kontemplativa, att hon må lära oss känna igen Herren som ständigt knackar på vårt hjärtas dörr. Låt oss be henne: Du vår moder, du har tagit ner Jesus till jorden, och han avslöjar Guds, vår Faders, kärlek till oss. Hjälp oss att känna igen honom mitt i vardagens jäkt. Rör så vid vårt förstånd och vår vilja, att vi förmår lyssna till Guds röst och nådens impulser.

Jesus härskar i själen

Vad stor du är, Herre vår Gud! Du är den som ger vårt liv en övernaturlig innebörd och gör det gudomligt verkningsfullt. Du är orsaken till att vi, av kärlek till din Son, kan upprepa med alla våra krafter, med själen och kroppen: Oportet illum regnare!, även om vi gör det mot bakgrund av vår svaghet. Du vet att vi är skapade varelser – och hurudana vi är! – gjorda av lera, inte bara i fötterna, utan även i hjärtat och huvudet. Men det som är gudomligt i oss rör sig uteslutande för dig.

Kristus måste framför allt härska i våra själar. Men vad skulle vi säga om han frågade: Hur låter du mig härska i dig? Jag skulle svara att jag behöver hans rikliga nåd för att han skall kunna härska i mig: bara då kan alla mina hjärtslag, alla mina andetag, mina minst intensiva blickar och mina enklaste ord eller vardagligaste känslor omvandlas till ett hosianna till Kristus, min Konung.

Om vi vill att Kristus skall härska, måste vi vara konsekventa och börja med att överlämna våra hjärtan till honom. Om vi inte gör det, skulle det vara tomt prat utan kristen substans att tala om Kristi rike, ett yttre tecken på en obefintlig tro, ett bedrägligt användande av Guds namn för mänskliga uppgörelser.

Om Jesus för att härska i min själ, i din själ, skulle ställa upp förutsättningen att kunna räkna med en perfekt plats i oss, skulle vi med fog kunna förtvivla. Men frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. Förstår ni? Jesus nöjer sig med ett stackars djur som tron. Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig inte förödmjukad av att se på mig själv som en åsna inför Herren: som en åsna står jag inför dig; men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen, du håller i grimman och leder mig.

Tänk på en åsnas kännetecken, nu när det finns så få kvar. Inte på en gammal och envis, långsint åsna som hämnas med bedrägliga sparkar, utan på ett ungt djur: dess öron står rakt upp som antenner, den är sparsam med maten, arbetar hårt och travar bestämt och glatt. Det finns hundratals djur som är vackrare, smidigare eller grymmare. Men Kristus valde åsnan för att träda fram som konung inför folket som hyllade honom. För Jesus har inget behov av beräknande list, av kalla hjärtans grymhet eller av iögonfallande men ihålig skönhet. Vår Herre uppskattar ett ungt hjärtas glädje, enkel gång, oförställda röster, rena ögon och öron som lyssnar uppmärksamt till hans kärleksfulla ord. Så härskar han i själen.