Texter på ämnet

De kristnas riskfyllda trygghet

Qui habitat in adiutorio Altissimi, in protectione Dei coeli commorabitur, att bo i Guds skydd, att leva med Gud: detta är de kristnas riskfyllda trygghet. Vi måste vara övertygade om att Gud hör oss, att han lyssnar till våra behov. Är vi det, fylls våra hjärtan med hopp. Men att leva med Gud innebär otvivelaktigen att löpa en risk, för Herren nöjer sig inte med att dela: han vill ha allt. Och att närma sig honom lite mer innebär att man är beredd att åter omvända sig, att åter korrigera sitt handlande, att lyssna uppmärksammare till hans ingivelser, de heliga önskningar som han uppväcker i våra själar och att förverkliga dem.

Vi har säkert gjort stora framsteg på vägen mot trohet mot Kristi ord sedan vi för första gången medvetet beslutade oss för att fullt ut leva hans lära. Men är det ändå inte sant att det fortfarande finns mycket att göra? Är det, framför allt, inte sant att det fortfarande finns mycket högmod kvar? Utan tvekan är en ny förändring nödvändig, en fullkomligare lojalitet, en djupare ödmjukhet, så att vår egoism kan minska och Kristus därigenom växa i oss, eftersom illum oportet crescere, me autem minui, han skall bli större och jag skall bli mindre.

Vi får inte förbli orörliga. Det är nödvändigt att gå framåt mot det mål som den helige Paulus angav: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Målet är högt ställt och mycket ädelt: att identifiera sig med Kristus, att bli helig. Men det finns ingen annan väg om man vill vara konsekvent med det gudomliga liv som Gud genom dopet har ingjutit i våra själar. Att gå framåt innebär att göra framsteg i helighet. Däremot motsätter man sig det kristna livets normala utveckling om man går bakåt. Guds kärleks eld måste nämligen näras, växa i styrka varje dag, slå djupare rot i själen och elden hålls vid liv genom att nya saker bränns. Därför riskerar den att släckas om den inte flammar upp.

Minns den helige Augustinus ord: Om du säger att det räcker är du förlorad. Sök alltid mer, gå ständigt, gör alltid framsteg. Dröj aldrig kvar på samma ställe, gå inte bakåt, vik inte av.

Fastan ställer oss nu inför dessa grundläggande frågor: Gör jag framsteg i min trohet gentemot Kristus? Gör jag framsteg i längtan efter helighet, i apostolisk generositet i mitt dagliga liv, i mitt vanliga arbete bland mina kollegor?

Var och en som utan ljudet av ord besvarar dessa frågor kommer att se att en ny förvandling är nödvändig för att Kristus skall leva i oss, för att hans bild skall återspeglas tydligt i vårt handlande.

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Kristus säger det återigen till oss, som i en intim viskning: Korset, varje dag. Inte bara – skriver den helige Hieronymus – i förföljelsens tid, eller när möjligheten att bli martyr närmar sig, utan i varje situation, i varje handling, i varje tanke, i varje ord, bör vi förneka vad vi tidigare var och bekänna vad vi nu är, eftersom vi har återfötts i Kristus.

Dessa överväganden är i själva verket inget annat än ett eko av Apostelns ord: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha.

Omvändelsen är ett ögonblicks verk, helgelsen är en uppgift för hela livet. Kärlekens gudomliga frö, som Gud har sått i våra själar, strävar efter att växa, visa sig i verk, bära frukt som ständigt svarar mot det som är välbehagligt för Herren. Därför bör man alltid vara beredd att börja om på nytt, att – i nya livssituationer – åter möta ljuset, drivfjädern för vår första omvändelse. Och därför måste vi förbereda oss med en fördjupad samvetsrannsakan och be Herren om hjälp så att vi förmår lära känna honom bättre samt bättre lära känna oss själva. Det finns ingen annan väg, om vi verkligen skall omvända oss på nytt.

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

Jesus Kristus, grunden för det kristna livet

Jag har velat påminna er, om än i korta drag, om vissa av de sätt på vilka Kristus lever idag – Iesus Christus heri et hodie; ipse et in saecula – för de är grunden för allt kristet liv. Om vi ser runtomkring oss och betraktar mänsklighetens historia, ser vi både utveckling och framsteg. Vetenskapen har givit människan en större insikt om hennes makt. Tekniken dominerar naturen i större utsträckning än under tidigare epoker och mänskligheten kan hoppas på att uppnå en högre nivå i fråga om kultur, levnadsstandard och enhet.

Vissa kanske känner sig manade att nyansera denna bild genom att erinra om att människor fortfarande lider under orättvisor och krig, vissa till och med värre än tidigare. De har inte helt fel. Men utöver dessa överväganden föredrar jag att för egen del påpeka att på det religiösa planet är människan fortfarande människa och Gud fortfarande Gud. På detta område har toppen av all utveckling redan uppnåtts: toppen är Kristus, A och O, början och slutet.

I det andliga livet finns ingen ny epok att uppnå. Allt har givits oss i Kristus som dog och uppstod, som lever och ständigt är kvar hos oss. Men vi måste förena oss med honom genom tron och låta hans liv uppenbaras i oss, så att det går att säga att varje kristen inte bara är alter Christus, en annan Kristus, utan ipse Christus, Kristus själv!

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.