Texter på ämnet

Kristus lever i de kristna. Tron säger oss att en människa i nådens tillstånd är gudomliggjord. Vi är män och kvinnor, inte änglar. Vi är varelser av kött och blod, med ett hjärta och lidelser, med sorger och glädjeämnen. Gudomliggörandet påverkar emellertid hela människan som ett föregripande av den förhärligade uppståndelsen. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Kristi liv är vårt liv, enligt det han lovade apostlarna vid den sista måltiden: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den kristne bör därför leva i överensstämmelse med Kristi liv och tillägna sig Kristi sinnelag, så att han kan utbrista, som den helige Paulus, non vivo ego, vivit vero in me Christus, jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.

Att umgås med den helige Ande

Att leva enligt den helige Ande innebär att leva av tro, hopp och kärlek: att låta Gud ta oss i besittning och förändra våra hjärtan i grunden så att de kommer att likna hans. Ett moget, djupt och kraftfullt kristet liv är inte något man kan improvisera, utan resultatet av hur Guds nåd utvecklats i oss. I Apostlagärningarna beskrivs livet i den första kristna gemenskapen med en kort men pregnant mening: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Så levde de första kristna och så måste alla vi leva. Meditationen över trosläran, tills vi införlivar den fullt ut, mötet med Kristus i Eukaristin och den personliga dialogen – bön utan anonymitet – på tu man hand med Gud måste bli som vårt handlandes innersta väsen. Om allt detta saknades, kanske vi kunde göra lärda resonemang, agera mer eller mindre intensivt, utöva olika fromhetsövningar och barmhärtighetsgärningar. Men det vore inte ett äkta kristet liv, för vi skulle inte komma att identifiera oss med Kristus och vi skulle inte delta i frälsningsverket på ett verkligt och självupplevt sätt.

Detta är en lära som är tillämplig på alla kristna, för vi är alla lika kallade till helighet. Det finns inga andra klassens kristna som endast skall utöva en nedsatt version av evangeliet: vi har alla mottagit ett och samma dop, och även om det finns en stor mångfald gåvor och livsomständigheter, är det en och samma Ande som skänker Guds gåvor: en och samma tro, ett och samma hopp, en och samma kärlek.

Vi kan därför anse att Apostelns fråga förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? är ställd till oss och ta den som en uppmaning att umgås mer personligt och direkt med Gud. Olyckligtvis är Tröstaren för vissa kristna den store Förbigångne: ett namn som man uttalar, men inte Någon – en av de tre Personerna i den ende Guden – som man talar med och lever av.

Det är tvärtom nödvändigt att umgås med honom, enkelt och förtröstansfullt, så som Kyrkan lär oss att göra genom sin liturgi. Då kommer vi att lära känna vår Herre bättre och samtidigt får vi en djupare insikt om den outsägliga gåva som det är att vara kristen: vi kommer att lägga märke till hela den storhet och sanning som ryms i det gudomliggörande, det deltagande i Guds liv, som jag talade om tidigare.

För den helige Ande är inte en konstnär som ritar Guds väsen i oss, som om han vore åtskild från det, det är inte så han leder oss till att likna Gud. Han själv, som är Gud och utgår av Gud, gör nämligen ett avtryck av sig i hjärtat på den som tar emot honom, likt en stämpel i vax. På detta sätt, genom att meddela sig och sin likhet, återställer han vår natur enligt skönheten i dess gudomliga förebild och gör människan åter till Guds avbild.

Att umgås med Jesus i Ordet och Brödet

Jesus döljer sig i altarets allraheligaste sakrament för att vi skall våga umgås med honom, för att vara vårt stöd, för att vi skall bli ett med honom. Då han sade att utan mig kan ni ingenting göra, dömde han inte oss kristna till att förbli ineffektiva, och han tvingade oss heller inte att söka hans Person på ett tungt och besvärligt sätt. Han stannade kvar bland oss helt och fullt tillgänglig.

När vi samlas framför altaret medan det heliga Mässoffret firas, när vi betraktar den heliga hostian utställd i monstransen eller när vi tillber det gömt i tabernaklet, bör vi återuppliva vår tro, tänka på denna nya existens som kommer till oss, och bli rörda av Guds tillgivenhet och ömhet.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så beskriver Skriften de första kristnas handlande: samlade genom apostlarnas tro i fullkomlig enhet, deltar de i Eukaristin, enhälliga i bönen. Tro, Bröd, Ord.

Jesus i Eukaristin är en säker garanti för hans närvaro i våra själar; för hans makt, som upprätthåller världen; för hans löfte om frälsning, som vid tidens slut kommer att hjälpa människosläktet att bo för evigt i det himmelska Fadershuset tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande: den heliga Treenigheten, en enda Gud. Det är hela vår tro som aktualiseras när vi tror på Jesus, på hans verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter.

Jag förstår inte hur man kan leva kristet utan att känna sig i behov av att ständigt umgås som vän med Jesus i Ordet och Brödet, i bönen och Eukaristin. Och jag förstår mycket väl att de kristna under århundradenas lopp, generation efter generation, har velat konkretisera denna eukaristiska fromhet. Ibland har de givit sin tro offentliga uttryck i handlingar som omfattat hela folkmassor. Andra gånger har den eukaristiska fromheten uttryckts med omärkbara och stilla gester i kyrkorummets heliga frid eller i hjärtats djup.

Framför allt bör vi älska den heliga Mässan, som måste vara vår dags mittpunkt. Om vi deltar väl i Mässan, hur skall vi kunna annat än fortsätta tänka på Herren under resten av dagen, för att inte avlägsna oss från hans närvaro, för att arbeta som han arbetade och älska som han älskade? Låt oss lära oss att vara tacksamma mot Herren för denna hans gest av tillgivenhet: att han inte velat begränsa sin närvaro till stunden för Mässoffret, utan beslutat att stanna kvar i den heliga hostian som förvaras i tabernaklet.

Jag kan berätta att tabernaklet för mig alltid har varit som Betania, den lugna och fridfulla plats där Kristus är närvarande, där vi kan berätta om våra bekymmer, våra lidanden, våra drömmar och våra glädjeämnen, på samma enkla och naturliga sätt som hans vänner Marta, Maria och Lasaros gjorde. När jag går längs gatorna i någon stad eller by, blir jag därför alltid glad när jag, om så bara på avstånd, upptäcker konturen av en kyrka: där finns ett nytt tabernakel, ännu ett tillfälle för själen att fly och åtminstone i sin längtan vara tillsammans med Herren i det allraheligaste sakramentet.

Det tysta offrets mysterium

Men lägg märke till att även om Gud ville upphöja sin moder, så besparades Maria under sitt jordeliv varken lidande, trötthet i sitt arbete eller trons halvdunkel. Den kvinna av folket som en dag utbrast i en lovprisning av Jesus med orden Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat besvarar Herren med orden: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Det var en eloge av hans moder, av hennes fiat, av det uppriktiga, hängivna må det ske som uppfylldes till sina yttersta konsekvenser, som inte tog sig uttryck i spektakulära gester utan i vardagens gömda och tysta offer.

Då vi mediterar över dessa sanningar förstår vi Guds logik lite bättre. Vi inser att vårt livs övernaturliga värde inte beror på om vi förverkligar de stordåd som vi ibland fantiserar om, utan på att vi troget accepterar Guds vilja, att vi generöst gör oss redo att ta emot varje dags små offer.

För att vara gudomliga, för att bli gudomliggjorda, måste vi börja med att vara mycket mänskliga och leva vårt liv som vanliga människor inför Gud och helga det som kan förefalla litet. Så levde Maria. Hon som är full av nåd, som är föremål för Guds behag, hon som står över änglarna och helgonen levde ett normalt liv. Maria är en skapad varelse som vi, med ett hjärta som vårt, som känner lycka och glädje, lidande och tårar. Innan Gabriel meddelade henne Guds vilja, visste vår Fru inte att hon hade utvalts av evighet till att vara Messias moder. Hon anser sig vara ringa: därför erkänner hon senare, med djup ödmjukhet, att den Mäktige har gjort stora ting med henne.

Marias renhet, ödmjukhet och generositet står i kontrast till vårt elände, till vår egoism. Det är rimligt att vi efter att ha insett detta känner oss manade att efterlikna henne. Vi är Guds skapelser, som hon, och det räcker med att vi anstränger oss för att vara trogna för att Herren skall göra stora ting även med oss. Vår ringhet kommer inte att vara ett hinder: för Gud väljer det som är värt lite, för att hans kärleks kraft skall glänsa mera.