Texter på ämnet

Vår tro måste således vara levande, den måste få oss att verkligen tro på Gud och att upprätthålla en ständig dialog med honom. Den kristnes liv måste vara ett liv i ständig bön, i vilket han försöker vara medveten om Guds närvaro från morgon till kväll och från kväll till morgon. Den kristne är aldrig en enstöring, för han lever i ett ständigt umgänge med Gud, som är vid vår sida och i himlen.

Sine intermissione orate, uppmanar oss Aposteln, be ständigt. Och Klemens från Alexandria påminner om detta bud då han skriver följande: Han uppmanar oss att prisa och ära Ordet, som vi känner som frälsare och konung, och genom honom Fadern, inte på vissa speciella dagar som andra gör, utan ständigt, under hela livet och på alla möjliga sätt.

Då en kristen utför sina vardagliga arbetsuppgifter, då han övervinner tendensen till egoism, då han gläds åt vänskapen med sina medmänniskor, vid alla dessa tillfällen skall han åter möta Gud. Genom Kristus och i den helige Ande har en kristen tillträde till ett nära umgänge med Gud Fader och längs sin vandring genom livet söker han det kungarike som inte är av denna värld, men som börjar och förbereds i denna värld.

Man måste umgås med Kristus i Ordet och i Brödet, i Eukaristin och i bönen. Umgås med honom som man umgås med en vän, med den verkliga och levande människa som Kristus är, eftersom han har uppstått. Kristus, läser vi i Hebreerbrevet, är till i evighet och behåller för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.

Kristus, den uppståndne Kristus, är vår kamrat, vår Vän. En kamrat som endast låter sig ses bland skuggor, men vars verklighet fyller hela vårt liv och får oss att längta efter att vara tillsammans med honom för alltid. Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. … Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom Herre Jesus.

Böneliv

En bön till Gud som är mitt liv. Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. På morgonen tänker jag på dig, och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse. Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …

Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Därefter kommer bönelivet, för den kristnes hängivelse, lydnad och mildhet föds av kärleken och strävar efter kärleken. Och kärleken leder till umgänge, till samtal, till vänskap. Det kristna livet kräver en ständig dialog med vår Gud som är en och Treenig, och till detta nära umgänge för oss den helige Ande. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns i Gud? Om vi umgås flitigt med den helige Ande kommer även vi att bli andliga, att känna oss som Kristi bröder och Guds barn, och vi skall inte tveka inför att åkalla honom som vår Far.

Låt oss vänja oss vid att umgås med den helige Ande som är den som skall helga oss: vid att förtrösta på honom, be om hans hjälp, känna honom nära oss. På den vägen vidgas vårt stackars hjärta , vi längtar med större iver efter att älska Gud och, för hans skull, alla människor. Då kommer den sista visionen i Uppenbarelseboken att upprepas i våra liv: Anden och bruden, den helige Ande och Kyrkan – varje kristen – vänder sig till Jesus Kristus och ber honom att komma, att vara med oss för alltid.

Om ni söker Maria, kommer ni att möta Jesus. Och ni kommer att lära er förstå något av allt det som ryms i hjärtat hos den Gud som tillintetgör sig själv, som avstår från att uppenbara sin makt och sitt majestät för att visa sig i en tjänares gestalt. Om vi talar i mänskliga ordalag, skulle vi kunna säga att Gud går till överdrift, för han begränsar sig inte till vad som skulle vara väsentligt eller oundgängligt för att frälsa oss, utan går långt utöver detta. Den enda norm eller måttstock vi kan använda oss av för att bedöma, eller försöka förstå, detta Guds handlingssätt, är insikten om att hans handlande är måttlöst: att förstå att hans handlande har sitt ursprung i en vanvettig kärlek som får honom att anta vårt kött och axla tyngden av våra synder.

Hur är det möjligt att inse detta, att förstå att Gud älskar oss, och inte också bli tokig av kärlek? Dessa vår tros sanningar måste sjunka in i själen, tills de förändrar våra liv. Gud älskar oss! Han, den Allsmäktige, som har skapat himmel och jord.

Gud bryr sig om sina skapade varelsers minsta angelägenheter: era och mina, och han kallar var och en av oss vid namn. Denna visshet som tron ger får oss att se på det som omger oss med ett nytt ljus och att märka att allt är annorlunda, trots att det förblir som det alltid varit, eftersom allt är ett uttryck för Guds kärlek.

När vi inser detta, omvandlas vårt liv till ständig bön, präglat av ett glatt humör och en frid som aldrig upphör, till en akt av tacksägelse som förnyas timme efter timme. Min själ prisar Herrens storhet – sjöng den heliga Jungfrun Maria – min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt.

Vår bön kan åtfölja och efterlikna Marias bön. Likt henne kommer vi att längta efter att sjunga, att förkunna Guds underverk, så att hela mänskligheten och alla varelser må delta i vår lycka.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.