Texter på ämnet

Kristus har, en gång för alla, visat oss den väg vi måste gå för att förverkliga denna kärlek till Gud: apostolatet är kärlek till Gud som svämmar över sina bräddar i en gåva till medmänniskorna. Det inre livet förutsätter en ständigt ökande förening med Kristus genom Brödet och Ordet. Apostolisk iver är ett exakt, lämpligt och nödvändigt uttryck för det inre livet. Då man njuter av Guds kärlek känner man tyngden av ansvaret för själarna. Det går inte att skilja det inre livet från apostolatet, på samma sätt som det inte går att i Kristus skilja hans väsen som Gud och människa från hans uppdrag som återlösare. Ordet ville inkarneras för att rädda människorna, för att göra dem till ett med honom. Detta är skälet till att han kom till världen, och i Credo bekänner vi vår tro på honom som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himlen.

För en kristen är apostolatet något medfött: det är inte någonting extra som ligger vid sidan om den dagliga verksamheten och yrkeslivet. Jag har sagt det oupphörligt alltsedan Herren beslutade att väcka till liv Opus Dei! Det handlar, för var och en, om att helga det vanliga arbetet, att helga sig i den uppgiften och att helga sina medmänniskor genom uppfyllandet av yrkets plikter, var och en i sitt eget stånd.

Apostolatet kan liknas vid den kristnes andning: ett Guds barn kan inte leva utan dessa det andliga livets hjärtslag. Dagens högtid påminner oss om att vår omsorg om människorna är ett kärleksfullt bud vi fått av Herren, som då han steg upp till sin härlighet sände ut oss som sina vittnen över hela jorden. Vårt ansvar är stort: att vara Kristi vittne förutsätter framför allt att vi försöker uppföra oss enligt hans lära, att vi kämpar för att vårt handlande skall påminna om Jesus och återspegla hans älskvärda personlighet. Vi bör handla så att våra medmänniskor då de ser oss kan säga: den här personen är kristen, för han hatar inte, han är förstående, han är inte fanatiker, han står över sina instinkter, han är offervillig, han är en fridens man, han älskar.

Att så frid och glädje

Vad skall vi göra? Jag sade tidigare att jag inte avsett att beskriva sociala eller politiska kriser eller dekadens och sjukdomar på det kulturella området. Ur den kristna trons perspektiv hänför jag mig till det onda i dess betydelse av förolämpning av Gud. Det kristna apostolatet är inte ett politiskt program eller ett kulturellt alternativ: det innebär att sprida det goda, att smitta andra med önskan att älska, att konkret så frid och glädje. Utan tvivel kommer detta apostolat att leda till andliga fördelar för alla: mer rättvisa, mer förståelse, mer ömsesidig respekt mellan människorna.

Det finns många människor i vår omgivning och vi har inte rätt att vara hinder för deras eviga välgång. Vi är skyldiga att vara kristna fullt ut, att vara heliga, att inte svika Gud eller alla de folk som förväntar sig att av kristna få såväl exempel som troslära.

Vårt apostolat måste vara grundat på förståelse. Jag upprepar vad jag redan sagt: kärleken till nästan består mer i att förstå än i att ge. Jag kan inte dölja att min egen erfarenhet lärt mig hur svårt det är att vara oförstådd. Jag har alltid ansträngt mig för att göra mig förstådd, men det finns sådana som ansträngt sig för att inte förstå mig. Detta ger mig ännu en praktisk anledning för att försöka förstå alla. Men det är inte en övergående impuls som ålägger oss att ha ett omfattande, universellt, katolskt hjärta. En anda av förståelse är ett bevis på den kristna kärlek till nästan som Guds goda barn visar: Herren vill att vi skall finnas närvarande i alla jordens hederliga verksamheter för att utvidga sådden av broderskap – inte av ogräs –, överseende, förlåtelse, kärlek till nästan och frid. Känn er aldrig som ovänner till någon.

En kristen skall alltid vara beredd att umgås med alla, att ge alla – genom sitt umgänge – en möjlighet att närma sig Jesus Kristus. Han skall gärna uppoffra sig för alla, utan åtskillnad, utan att dela in människor i olika fack med vattentäta skott, utan att sätta etikett på dem som om de vore varor eller torkade insekter i en monter. En kristen kan inte avskilja sig från sina medmänniskor, för hans liv skulle då vara eländigt och egoistiskt: han måste bli allt inför alla för att åtminstone rädda några.

Om vi ändå levde så, om vi ändå kunde impregnera vårt handlande med en sådan sådd av generositet, med denna längtan efter samvaro och frid! Gjorde vi det skulle vi främja människornas legitima personliga frihet. Var och en skulle ta sitt ansvar för sina åligganden i timliga angelägenheter. Alla vi kristna skulle först och främst försvara andras frihet för att därefter kunna försvara vår egen. Vi skulle med kärlek acceptera andra som de är – för alla, utan undantag, har sina svagheter och begår fel – och hjälpa dem med Guds nåd och mänsklig finkänslighet att övervinna det onda, att slita upp ogräset, för att vi alla skulle stötta varandra och leva i överensstämmelse med vår värdighet som människor och kristna.

Att vara apostel för apostlar

Att fylla världen med ljus, att vara salt och ljus: så har Herren beskrivit sina lärjungars uppdrag. Att föra det glada budskapet om Guds kärlek till världens yttersta gränser. Alla vi kristna måste, på ett eller annat sätt, ägna våra liv åt just detta.

Och mer än så: vi måste sträva efter att inte vara ensamma, vi måste uppmuntra andra att bidra till det gudomliga uppdraget att föra glädje och frid till människornas hjärtan. För med er andra, i den takt ni gör framsteg, skriver den helige Gregorius den store, önska ha följeslagare längs er vandring till Herren.

Men ni måste tänka på att cum dormirent homines, medan alla låg och sov, kom den som sådde ogräs, säger Herren i en liknelse. Vi människor riskerar ständigt att falla offer för egoismens och ytlighetens sömn, att fästa vårt hjärta vid tusentals flyktiga erfarenheter utan att fördjupa oss i de jordiska företeelsernas verkliga innebörd. Sannerligen är den något ont, denna sömn som kväver människans värdighet och gör henne till en slav under sina sorger!

Det finns emellertid något som måste smärta oss mer än allt annat: fallet med de kristna som skulle kunna ge mer men inte bestämmer sig för att göra det, som skulle kunna hänge sig helt och fullt, leva sin kallelse till att vara Guds barn i alla dess konsekvenser, men som inte vill vara generösa. Det måste smärta oss, för trons nåd har inte givits oss för att förbli dold, utan för att lysa för människorna. Dessutom står sådana människors timliga och eviga lycka på spel. Det kristna livet är ett gudomligt underverk, med löften om omedelbar tillfredsställelse och sinnesro, på villkor att vi förmår uppskatta Guds gåva och vara generösa utan att snåla.

Det är därför nödvändigt att väcka dem som kanske fallit i denna onda dvala: påminna dem om att livet inte är något att leka med, utan en gudomlig skatt som vi måste få att bära frukt. Det är även nödvändigt att visa vägen för dem som har god vilja och goda önskningar men som inte vet hur de skall omsätta dem i handling. Kristus manar oss. Var och en av er måste vara inte bara apostel, utan apostel för apostlar, föra med sig andra, få andra i rörelse så att även de kan göra Kristus känd.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.