Texter på ämnet

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.

Märk väl att återlösningen, som skedde genom Jesu förnedrande och förhärligande död i korset, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, genom Guds vilja kommer att fortsätta att förverkligas tills Herrens timme är inne. Det går inte att samtidigt leva enligt Jesu Kristi hjärta och inte känna sig utsänd, som han, peccatores salvos facere, för att rädda alla syndare, övertygade om att vi själva behöver förlita oss mer och mer för varje dag på Guds barmhärtighet. Därav kommer vår innerliga önskan att vilja vara medåterlösare med Kristus, att med honom rädda varje människa, för att vi är, vi vill vara, ipse Christus, Jesus Kristus själv, och han gav sig själv till lösen för alla.

Vi står inför en stor uppgift. Vi får inte förhålla oss passiva, för Herren har uttryckligen sagt: gör affärer tills jag kommer tillbaka. Medan vi väntar på Herrens återkomst, då han kommer för att helt och hållet ta sitt rike i besittning, kan vi inte sitta med armarna i kors. Att utvidga Guds rike är inte bara en officiell uppgift för de av Kyrkans medlemmar som representerar Kristus genom de heliga befogenheter de fått ta emot av honom i sin vigning. Vos autem estis corpus Christi, även ni utgör Kristi kropp, påpekar Aposteln, med det konkreta uppdraget att göra affärer ända till slutet.

Det finns mycket kvar att göra. Kan det vara så att man under tjugo århundraden inte har gjort någonting? Under dessa tjugo århundraden har man arbetat mycket. Jag tycker att det varken är objektivt eller hederligt att, som vissa gör, ivrigt nedvärdera våra föregångares verk. Man har under tjugo århundraden gjort ett stort arbete och ofta har man gjort det mycket väl. Ibland har man begått misstag och tappat mark, på samma sätt som det även nu finns fall av tillbakagång, fruktan och blyghet samtidigt som det inte heller saknas mod och generositet. Men människosläktet förnyas ständigt, i varje generation måste man anstränga sig för att hjälpa människan att upptäcka storheten i hennes kallelse till att vara Guds barn, och likaså är det nödvändigt att inskärpa budet att älska Skaparen och sin nästa.

Säden och ogräset

Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.

Kristen optimism

Ibland kan man kanske frestas att tänka att allt detta är vackert, men inte annat än en dröm som inte kan förverkligas. Jag har talat med er om att förnya tron och hoppet. Härda ut, absolut förvissade om att våra drömmar kommer att uppfyllas genom Guds underbara gärningar. Men vi måste oundgängligen vara fast förankrade i den kristna dygden hoppet.

Vi får inte vänja oss vid det mirakel som sker inför våra ögon, det häpnadsväckande undret att Herren varje dag stiger ned i prästens händer. Jesus vill att vi skall vara vakna, så att vi kan bli övertygade om hans storhet och makt, och så att vi åter kan höra hans löfte: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare, ni kommer att bli verkningsfulla och föra människor till Gud. Vi måste därför lita på Herrens ord: stiga upp i båten, ta tag i årorna, hissa seglen och styra ut på världens hav som Kristus lämnar oss i arv. Duc in altum et laxate retia vestra in capturam! Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.

Denna apostoliska iver, som Kristus har ingjutit i våra hjärtan, får inte ta slut – utsläckas – på grund av falsk ödmjukhet. Det är visserligen sant att vi släpar på vårt personliga elände, men det är även sant att Herren tar med våra fel i beräkningen. Det undgår inte hans barmhärtiga blick att vi människor är begränsade varelser med svagheter, att vi är ofullkomliga och syndbenägna. Men han befaller oss att kämpa, att erkänna våra brister, inte för att vi skall bli nedslagna, utan för att vi skall ångra oss och sträva efter att bli bättre.

Dessutom måste vi alltid minnas att vi bara är redskap: Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Trosläran, det budskap vi skall föra vidare, har en egen oändlig fruktbarhet som inte tillhör oss utan Kristus. Det är Gud själv som har åtagit sig att genomföra frälsningsverket och återlösa världen.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.