Texter på ämnet

Kamp: ett kärleks- och rättviseåtagande

Men är inte detta ett föråldrat språkbruk? Har det inte ersatts av modernare uttrycksformer som försöker dölja personliga eftergifter bakom ett pseudovetenskapligt språkbruk? Råder det inte ett tyst samförstånd om att det som verkligen är värdefullt är pengar, som man ju kan köpa allt för, timlig makt, list för att alltid dra det längsta strået, mänsklig vishet som anses vuxen, enligt vilken det sakrala är överspelat?

Jag är inte pessimist och har heller aldrig varit det, för tron säger mig att Kristus har segrat en gång för alla och som en garanti för sin triumf gett oss ett bud som även är ett åliggande: att kämpa. Vi kristna har ett kärleksåtagande, som vi accepterat frivilligt när Gud i sin nåd kallat oss: en skyldighet som sporrar oss att kämpa ihärdigt, för vi vet att vi är lika bräckliga som våra medmänniskor. Men samtidigt får vi inte glömma att om vi använder de medel som står till buds, kommer vi att vara världens salt, ljus och jäst. Vi kommer att vara Guds tröst.

Vår bestämda avsikt att härda ut i denna föresats av kärlek är dessutom en skyldighet som rättvisan ålägger oss. Och åtagandet, som är gemensamt för alla troende, tar sig konkret uttryck i en ständig kamp. Hela Kyrkans tradition talar om de kristna som milites Christi, Kristi soldater. Soldater som skänker sina medmänniskor själsro, samtidigt som de ständigt kämpar mot sina personliga onda böjelser. Vissa, som saknar övernaturlig syn eller i praktiken inte tror, vill ibland inte ens höra talas om livet på jorden som en kamp. De antyder illvilligt att om vi anser oss vara milites Christi, finns det en risk för att vi kommer att utnyttja tron för timliga ändamål, att vi kommer att framkalla våld och sekterism. Det sättet att tänka är en lika ledsam som ologisk förenkling, som dessutom brukar gå hand i hand med bekvämlighet och feghet.

Ingenting är den kristna tron mer fjärran än den fanatism som utmärker de olika oheliga allianserna mellan heligt och profant, oavsett deras politiska kulör. Det föreligger ingen fara för fanatism om man förstår kampen så som Kristus har lärt oss att den skall vara, nämligen den enskildes kamp mot sig själv, en ständigt förnyad ansträngning att älska Gud mer, att rycka upp den egna egoismen med rötterna, att tjäna alla människor. Att dra sig undan denna kamp är, vilken ursäkt man än anför, liktydigt med att på förhand erkänna sig besegrad, tillintetgjord, utan tro, med själen slagen till marken och släpad än hit, än dit, av futtiga glädjeämnen.

För en kristen är den andliga kampen inför Gud och alla hans medbröder i tron en nödvändighet, en konsekvens av hans kristna identitet. Om någon inte kämpar, sviker han därför Jesus Kristus och hela hans mystiska kropp, som är Kyrkan.

Livet efter detta

Det apostoliska uppdrag som Kristus har givit alla sina lärjungar ger således konkreta resultat på det sociala området. Det går inte att anse att man för att vara kristen måste vända världen ryggen i uppgivenhet över den mänskliga naturen. Alla hederliga företeelser, även de obetydligaste, har en mänsklig och gudomlig innebörd. Kristus, som är fullkomlig människa, kom inte för att förstöra det mänskliga, utan för att återge det dess värdighet genom att anta vår mänskliga natur, utom synden: han har kommit för att dela alla människans strävanden, utom den sorgliga erfarenheten av det onda.

En kristen skall alltid vara beredd att helga samhället inifrån, genom att vara helt och fullt i världen, men utan att tillhöra denna värld, i den mån den – inte på grund av sitt eget väsen, utan till följd av en fritt vald brist, till följd av synden – förnekar Gud och motsätter sig hans älskvärda vilja som frälser.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

Vi kristna bär nådens stora skatter i lerkärl. Gud har anförtrott sina gåvor åt den bräckliga och svaga mänskliga friheten och även om Herrens kraft förvisso bistår oss, leder våra begär, vår bekvämlighet och vårt högmod ibland till att vi förkastar hans hjälp och faller för synden. Vid många tillfällen under mer än ett kvartssekel då jag reciterat Credo och bekänt min tro på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka och dess gudomliga karaktär, har jag även lagt till trots allt. Då jag nämner denna vana och någon frågar mig vad jag har i åtanke, svarar jag: dina synder och mina.

Allt detta är sant, men det tillåter på intet sätt att man dömer Kyrkan på människors vis, utan den teologala tron och med uppmärksamheten uteslutande fäst vid de större eller smärre förtjänster som vissa Kyrkans män eller kristna har. Ett sådant handlande är ytligt. Det viktigaste i Kyrkan är inte att se vilket gensvar vi människor ger, utan att se vad Gud gör. Kyrkan är nämligen detta: Kristus närvarande bland oss, Gud som kommer mänskligheten till mötes för att rädda den, som kallar oss genom sin uppenbarelse, helgar oss genom sin nåd, stödjer oss med sin ständiga hjälp i vardagslivets små och stora strider.

Vi kan komma att tappa tilltron till folk, och var och en är skyldig att personligen misstro sig själv och att kröna sin dag med en mea culpa, med en akt av djup och uppriktig ånger. Men vi har inte rätt att tvivla på Gud. Och att tvivla på Kyrkan, på hennes gudomliga ursprung, på att hennes förkunnelse och sakrament effektivt räddar är att tvivla på Gud själv, det är att inte tro fullt ut på att den helige Ande verkligen har kommit.

Innan Kristus korsfästes – skriver den helige Johannes Chrysostomos – fanns ingen försoning. Och så länge som det inte fanns någon försoning, sändes inte den helige Ande … Den helige Andes frånvaro var ett tecken på Guds vrede. Nu när du ser att han har sänts helt och fullt skall du inte tvivla på försoningen. Men om man frågar: ”Var är den helige Ande nu? Man kunde tala om hans närvaro när det skedde under, när döda uppstod och spetälska botades. Hur skall vi nu kunna veta att han verkligen är närvarande?” Oroa er inte. Jag skall visa att den helige Ande även nu är närvarande bland oss.

Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna säga: Herre Jesus, för ingen kan åkalla Jesus som Herre om han inte är fylld av den helige Ande (1 Kor 12:3). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna be med förtröstan. Då vi ber säger vi ju: Fader vår som är i himlen (Matt 6:9). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna åkalla Gud som Fader. Hur vet vi det? För att Aposteln lär oss följande: Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6).

Så när du åkallar Gud Fader, minns då att det varit Anden som rört din själ och givit dig denna bön. Om den helige Ande inte fanns, skulle det inte finnas något ord i Kyrkan av vishet eller kunskap, för det står skrivet att den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet (1 Kor 12:8) … Om den helige Ande inte var närvarande, skulle Kyrkan inte finnas. Men om Kyrkan finns, är det säkert att den helige Ande inte är frånvarande.

Jag upprepar att Kyrkan, utöver dessa mänskliga brister och begränsningar, är följande: det tecken, och på sätt och vis – om än inte i den strikta betydelse som det nya Förbundets sju sakraments väsen har definierats dogmatiskt – det universella sakrament som visar Guds närvaro i världen. Att vara kristen är att ha återfötts av Gud och ha sänts ut till människorna för att delge dem frälsningens budskap. Om vi hade en kraftfull och levande tro, skulle vi djärvt förkunna Kristus, vi skulle med våra egna ögon se att det sker under som på apostlarnas tid.

Blinda, som förlorat förmågan att skåda himlen och betrakta Guds under, får nämligen även nu synen åter. Halta och lama, som varit bundna av sina lidelser och vars hjärtan inte längre förmått älska, återfår friheten. Döva, som inte velat veta av Gud, återfår hörseln. Stumma, vars tungor varit bundna för att de inte velat bekänna sina nederlag, återfår talförmågan. Man uppväcker döda, vars liv synden förstört. Åter erfar vi att Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och på samma sätt som de första kristna gläds vi åt att begrunda den helige Andes kraft och verkan i människornas förstånd och viljor.

Man kan inte undgå att märka att det finns mycket kvar att göra. Vid ett visst tillfälle, kanske då han betraktade hur de mogna axen milt böjde sig för vinden, sade Jesus till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Nu som då saknas det arbetare som vill orka slita hela dagen i solhettan. Och om vi som arbetar inte är trogna, kommer det som profeten Joel beskriver att hända: Fälten är skövlade, marken ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermannen står med skam, vingårdsmannen jämrar sig, över vetet och över kornet, ty skörden på marken är förstörd.

Skörden förstörs när man inte är beredd att generöst och uthålligt ta sig an ett arbete som kan bli både långvarigt och slitsamt: att förbereda jorden, så, sköta åkrarna, skörda och tröska … Guds rike byggs under historiens lopp, i tiden. Herren har anförtrott oss alla denna uppgift, och ingen kan anse sig undantagen. När vi idag tillber Kristus i Eukaristin och betraktar honom, måste vi tänka på att det ännu inte är dags att vila: dagen är ännu inte slut.

I Ordspråksboken står följande: Den som brukar sin åker får bröd tillräckligt. Låt oss tillämpa denna utsaga på oss själva vad det andliga livet beträffar: den som inte brukar Guds åker, den som inte är trogen det gudomliga uppdraget att hänge sig åt sina medmänniskor och hjälpa dem att lära känna Kristus, kan svårligen förstå vad det eukaristiska Brödet är. Ingen uppskattar det som inte har kostat honom någon ansträngning. För att värdesätta och älska den heliga Eukaristin är det nödvändigt att gå samma väg som Jesus: vi måste bli vetekorn, dö bort från oss själva, uppstå fulla av liv och ge riklig skörd: hundrafalt!

Denna väg kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek. Att älska innebär att man har ett stort hjärta, att man delar omgivningens bekymmer, att man kan förlåta och förstå, kort sagt, uppoffra sig med Jesus Kristus för alla människor. Om vi älskar med Kristi hjärta kommer vi att lära oss att tjäna och att försvara sanningen tydligt och kärleksfullt. För att älska på det sättet måste vi ur våra egna liv rycka bort allt det som hindrar Kristi liv i oss: den starka dragningen till bekvämlighet, egoismens frestelse, tendensen till självhävdelse. Det är bara om vi i oss själva återger Kristi liv som vi kan föra det vidare till andra. Det är bara om vi själva erfar vetekornets död som vi kan arbeta i jordens innersta djup, förvandla den inifrån, göra den fruktbar.