Texter på ämnet

Självtuktens salt

För att helga sig behöver en vanlig kristen – som inte är en ordensmänniska, som inte drar sig undan världen, eftersom världen är platsen för hans möte med Kristus – ingen särskild dräkt eller utmärkelsetecken. Kännetecknen är inre: ständig medvetenhet om Guds närvaro och självtuktsanda. I själva verket rör det sig om en och samma sak, eftersom självtukt inte är något annat än sinnenas bön.

Den kristna kallelsen är en kallelse till självuppoffring, botgöring och gottgörelse. Vi måste sona våra synder – hur många gånger har vi inte vänt bort ansiktet för att inte se Gud! – och även alla andra människors synder. Vi måste följa Kristus på nära håll: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, Kristi självförnekelse, hans tillintetgörande på korset, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Vår väg är en väg av offer, och i självförnekelsen finner vi gaudium cum pace, glädje och frid.

Vi ser inte på världen med sorgsen min. De författare av helgonbiografier som till varje pris ville finna extraordinära saker i Guds tjänare, redan från deras första jämranden i vaggan, har kanske omedvetet gjort trosförkunnelsen en björntjänst. Om vissa helgon har det skrivits att de aldrig grät som barn, att de för att tukta sig själva inte diade på fredagar … Du och jag skrek för full hals när vi föddes, och vi lät oss ammas av våra mödrar utan att bry oss om faste- och abstinensdagar …

Nu har vi med Guds hjälp lärt oss att under dagens lopp, under dessa dagar som ytligt sett förefaller likadana, upptäcka en tid för verklig botgöring, spatium verae poenitentiae. Och under dessa stunder fattar vi föresatser av emendatio vitae, att bättra våra liv. Detta är vägen för att göra oss redo att ta emot nåden och den helige Andes ingivelser i själen. Och med denna nåd – jag insisterar – kommer vår gaudium cum pace, glädje, frid och uthållighet under vår vandring.

Självtukten är vårt livs salt. Och den bästa självtukten är den som – i små detaljer under hela dagen – bekämpar vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med. Självtukt som inte tuktar andra, utan gör oss mer finkänsliga, mer förstående, mer öppna gentemot alla. Du tuktar dig inte om du är snarstucken, om du bara bryr dig om din egoism, om du försöker kuva andra människor, om du varken kan avstå från ditt överflöd, eller ibland rentav från saker som är nödvändiga, om du blir ledsen när saker och ting inte går som du hade förväntat dig. Däremot tuktar du dig om du förmår göra dig till allt inför alla, för att åtminstone rädda några.

Guds kraft och människans svaghet

Non est abbreviata manus Domini, Herrens arm har inte blivit svag: Gud är inte mindre mäktig än i andra tider och hans kärlek till människorna är inte mindre verklig. Vår tro lär oss att hela skapelsen, jordens och stjärnornas rörelser, människornas rättfärdiga handlingar och allt det positiva som händer i historien, kort sagt allting, har kommit från Gud och är inriktat mot Gud.

Den helige Andes verkan kan gå oss obemärkt förbi, eftersom Gud inte tillkännager sina planer för oss och eftersom synden gör människan trög och fördunklar Guds gåvor. Men tron påminner oss om att Herren ständigt verkar: det är han som har skapat oss och upprätthåller vår existens, det är han som genom sin nåd leder hela skapelsen mot Guds barns frihet och härlighet.

Därför har den kristna traditionen sammanfattat den attityd som vi måste inta inför den helige Ande i ett enda begrepp: följsamhet. Att vara känsliga för vad Guds Ande främjar i vår omgivning och i oss själva: för de nådegåvor han fördelar, för de rörelser och institutioner han framkallar, för de ingivelser och beslut som han väcker till liv i våra hjärtan. Den helige Ande genomför Guds olika verk: han är – som det sägs i den liturgiska hymnen – alla gåvors givare, hjärtans ljus, själens gäst, vila i arbetet och tröst i sorgen. Utan hans hjälp finns i människan ingenting som är oskyldigt eller värdefullt, eftersom det är han som tvättar rent det fläckade, läker det sjuka, väcker det domnade till liv, samlar de vilsegångna och leder människorna till räddningens och den eviga glädjens hamn.

Men vår tro på den helige Ande måste vara hel och fullständig: det är inte fråga om att hysa en vag uppfattning om hans närvaro i världen, utan om att tacksamt godta de tecken och sanningar som han på ett särskilt sätt har velat utgjuta sin kraft i. När sanningens Ande kommer – kungjorde Jesus – skall han förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Den helige Ande är den Ande som Kristus sänt för att i oss genomföra den helgelse som han utverkade åt oss på jorden.

Man kan därför inte tro på den helige Ande om man inte tror på Kristus, på Kristi lära, på Kristi sakrament, på Kristi Kyrka. Den som inte älskar Kyrkan, den som inte förtröstar på henne, den som endast finner glädje i att påpeka hennes företrädares brister och begränsningar, den som dömer henne utifrån och är oförmögen att känna sig som hennes barn är inte konsekvent med den kristna tron och tror heller inte verkligen på den helige Ande. Tänk bara på hur extraordinärt betydelsefull och riklig den gudomlige Tröstarens verkan måste vara när prästen förnyar Kalvariebergets offer då han firar den heliga Mässan vid våra altaren.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.

Bönens skola

Herren har säkert låtit er upptäcka många andra aspekter av den heliga Jungfruns trogna sätt att uppfylla Guds vilja, och alla är de så starka att de blir exempel för oss att följa: hennes renhet, hennes ödmjukhet, hennes själsstyrka, hennes trohet … Jag skulle vilja tala om en av dessa aspekter som omfattar alla andra, eftersom den är en förutsättning för framsteg på det andliga planet, nämligen bönelivet.

För att dra nytta av den nåd som vår moder erbjuder oss i dag, och för att i varje stund lyda den helige Andes, vår själs herdes ingivelser, måste vi ha gjort ett allvarligt menat åtagande att umgås med Gud. Vi kan inte gömma oss i anonymiteten. Om det inre livet inte är ett personligt möte med Gud, finns det helt enkelt inte. Det är inte kristet att vara ytligt. Att tillåta slentrian i vårt asketiska handlande är liktydigt med att underteckna en kontemplativ själs dödsattest. Gud söker oss en och en, och vi måste besvara honom en och en: Här är jag, du ropade på mig.

Vi vet alla att bön är att tala med Gud. Någon kanske frågar: tala om vad? Vad skall man tala om, om inte sådant som rör Gud och om sådant som fyller vår vardag? Om Jesu födelse, om hans vandring i denna värld, om hans liv i det fördolda och om hans förkunnelse, om hans mirakler, hans återlösande lidande, kors och uppståndelse. Och i den Treenige och ende Gudens närvaro, med den heliga Maria som förmedlerska och med den helige Josef, vår fader och herre – som jag älskar och vördar så mycket – som försvarare, kommer vi att tala om vårt dagliga arbete, om familjen, om vänskapsförhållanden, om stora projekt och små anekdoter.

Föremålet för min bön är föremålet för mitt liv. Jag gör så. Och då jag ser min egen situation, faller det sig naturligt att jag fattar den bestämda och fasta föresatsen att ändra mig, att bli bättre, att vara mer följsam gentemot Guds kärlek. En uppriktig och konkret föresats. Och vi kan heller inte annat än – angeläget och med förtröstan – be den helige Ande att inte överge oss, för du Herre är min styrka.

Vi är vanliga kristna. Vi arbetar i mycket olika yrken. Hela vår verksamhet går i vanliga hjulspår. Allt sker i en förutsägbar takt. Alla dagar känns likadana, till och med långtråkiga … Nåväl, detta liv, som verkar så vanligt, har ett gudomligt värde, det intresserar Gud, för Kristus vill inkarneras i våra göromål, ge våra obetydligaste handlingar liv inifrån.

Denna tanke är en övernaturlig verklighet, tydlig, entydig. Den är inte ett övervägande som är avsett att ge tröst, att stödja dem bland oss som inte lyckas skriva in sina namn i historiens gyllene bok. Kristus intresserar sig för det arbete som vi har att utföra – en gång och tusen gånger – på kontoret, i fabriken, i verkstaden, i skolan, på fältet, vare sig det är kroppsarbete eller intellektuellt arbete. Han intresserar sig även för det fördolda offer som det innebär att inte vräka det egna dåliga humörets galla över omgivningen.

Återvänd till dessa överväganden i er bön, använd dem som tillfällen för att säga till Jesus att ni tillber honom, så kommer ni att vara kontemplativa mitt i världen, mitt i gatans larm: överallt. Detta är den första lektionen i den skola där vi lär oss umgås med Jesus Kristus. Maria är den bästa lärarinnan i denna skola, för Jungfrun upprätthöll ständigt denna attityd fylld av tro och övernaturlig syn i förhållande till det som skedde i hennes närhet: hon bevarade allt detta i sitt hjärta.

Låt oss i dag be den heliga Maria att göra oss kontemplativa, att hon må lära oss känna igen Herren som ständigt knackar på vårt hjärtas dörr. Låt oss be henne: Du vår moder, du har tagit ner Jesus till jorden, och han avslöjar Guds, vår Faders, kärlek till oss. Hjälp oss att känna igen honom mitt i vardagens jäkt. Rör så vid vårt förstånd och vår vilja, att vi förmår lyssna till Guds röst och nådens impulser.