Texter på ämnet

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?

Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.

Är det en myt, halvsanning eller ett faktum att Opus Dei har blivit en politisk och ekonomisk maktfaktor i Spanien genom att medlemmar innehar höga poster inom den politiska sfären och inom näringslivet?

Det stämmer helt enkelt inte. Majoriteten av Verkets medlemmar är personer med anspråkslös inkomst och social status. Det handlar om arbetare, bönder, kontorsfolk, hemmafruar, tjänstemän, ingenjörer, lärare osv. Ett mindre antal ägnar sig åt politik och näringsliv. Dessa agerar uteslutande på eget mandat. De är helt och hållet självständiga i sitt arbete och står personligen till svars för sina handlingar.

Opus Deis syften är uteslutande av andlig art. Det enda som krävs av medlemmarna, vare sig de utövar inflytande på samhället eller inte, är att de strävar efter att leva ett fullödigt kristet liv. Medlemmar får aldrig instruktioner om hur de skall utföra sitt arbete. Verket samordnar inte medlemmarnas arbete och utnyttjar inte heller deras ställning för egna syften.

I denna mening kan Verket jämföras med en idrottsförening eller en välgörenhetsorganisation. Sådana sammanslutningar lägger sig heller inte i medlemmarnas politiska eller ekonomiska förehavanden.

Kan Ni bekräfta påståendet att Opus Dei i själva verket ”kontrollerar” vissa banker, företag, tidningar m.m? Om det är så, vad innebär ”kontroll” i detta sammanhang?

Det finns några medlemmar av Opus Dei, mycket färre till antalet än man ibland påstår, som innehar ledande positioner i olika företag. En del leder familjeföretag som de ärvt av sina föräldrar. Andra leder affärsverksamheter som de startat ensamma eller tillsammans med kollegor. Andra har utnämnts till företagsledare av ägaren, eftersom de ansågs kompetenta. De kan ha nått sina befattningar på alla de hederliga sätt på vilka människor brukar nå sådana positioner. Detta faktum har med andra ord ingenting med deras medlemskap i Opus Dei att göra.

Företagsdirektörer som tillhör Opus Dei försöker liksom alla medlemmarna att i sin yrkesutövning förverkliga Evangeliets anda. Detta kräver att de i sitt arbete med yttersta noggrannhet beaktar rättvisans och hederlighetens krav. Därför vinnlägger de sig om att betala ut rättvisa löner till de anställda, beakta aktieägarnas, ägarnas eller bolagets rättigheter och respektera landets lagar. De skyr också varje form av favorisering eller diskriminering, oavsett om människorna är medlemmar i Opus Dei eller inte. Att gynna en särskild grupp skulle inte bara strida mot deras strävan efter kristen fullkomlighet, som ju är anledningen till att de tillhör Opus Dei, utan också mot evangeliets grundläggande moral.

Jag har redan nämnt att alla Verkets medlemmar är helt fria i sin yrkesutövning. Detta innebär att de företagsledare som tillhör Opus Dei driver sina företag som de finner bäst, utan att ta emot riktlinjer från Verkets föreståndare om hur arbetet skall utföras. Vilken ekonomisk eller politisk policy de ansluter sig till i sin verksamhet eller vilken ideologisk orientering de har, om de arbetar i mediasektorn, är helt och hållet deras eget ansvar.

Framställningen av Opus Dei som en ”central” som utdelar ekonomiska eller andra slags världsliga direktiv saknar varje grund.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.

Denna lära från den Heliga Skrift utgör, som ni vet, kärnan i Opus Deis anda. Den bör leda er till att utföra ert arbete på ett fullkomligt sätt, till att älska Gud och människorna genom att fylla vardagens små saker med kärlek och till att upptäcka det gudomliga som finns gömt i de små detaljerna. Vad passar väl bättre än några rader av Kastiliens poet: Långsamt och med vacker handstil, ty att göra saker väl, är viktigare än att göra dem (A. Machado, “Poesias completas”. CLXL. — “Proverbios y cantares”. XXIV. Espasa-Calpe. Madrid, 1940).

Jag försäkrar er, mina barn, att när en kristen utför vardagens mest obetydliga gärningar med kärlek, fylls de med Guds transcendens. Det är därför jag upprepade gånger har betonat, hamrat in gång efter gång, att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av vardagens prosa. Himlen och jorden tycks förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan, där de verkligen förenas, när ni lever ert vanliga liv på ett heligt sätt …

Leva ert vanliga liv på ett heligt sätt, har jag just sagt. Och med dessa ord syftar jag på den kristnes alla olika uppgifter. Lägg drömmarna åt sidan. Lämna fantasier och falsk idealism och det jag brukar kalla bleckmystik bakom dig: “Om jag bara inte hade gift mig, om jag bara inte hade detta yrke, om jag bara vore friskare, om jag bara vore ung, om jag bara vore gammal … Håll er istället nyktert till den mest materiella och omedelbara verkligheten där ju Herren finns! Se på mina händer och mina fötter, sade den uppståndne Jesus, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har (Luk 24:39).

Många aspekter av den värld som ni lever i kommer att belysas av dessa sanningar. Tänk till exempel på ert liv som medborgare. En människa som vet att hon finner Kristus i världen, och inte endast i templet, älskar den världen. Hon bemödar sig om en god allmän- och yrkesbildning. Hon bildar sig en uppfattning om de problem som präglar hennes miljö med fullständig frihet, och hon fattar sina egna beslut. Eftersom det är en kristens beslut, är de grundade i en ödmjuk, personlig reflektion som söker uppfatta Guds vilja i livets små och stora händelser.

Men det skulle aldrig falla en sådan kristen in att tro eller säga att han nedstiger från templet till världen för att representera Kyrkan, inte heller skulle han tro att hans lösningar var de katolska lösningarna på dessa problem. Så får det inte vara, mina barn! Det skulle vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni nu vill kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på sakernas natur. Överallt måste ni sprida en äkta lekmannamentalitet, som ska leda till tre slutsatser:

- Att vara tillräckligt hederliga, för att ta ansvar för era egna beslut.

- Att vara tillräckligt kristna, för att respektera era trosbröder, som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än dem som var och en av oss håller fast vid.

- Och att vara tillräckligt katolska för att inte utnyttja vår moder Kyrkan genom att blanda in henne i mänskliga grupperingar.

Det är tydligt att ni på detta område, såväl som på alla andra, inte skulle kunna leva ert vanliga liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt den frihet som kommer av er värdighet som män och kvinnor skapade till Guds avbild, och som Kyrkan tillerkänner er. Den personliga friheten är väsentlig i det kristna livet Men glöm inte, mina barn, att det alltid handlar om frihet under ansvar.

Ta därför mina ord för vad de är: en uppmaning till att dagligen utöva era rättigheter, inte bara i nödsituationer. En uppmaning att storsint uppfylla era medborgerliga plikter — i politiken och i näringslivet, på universitetet och i yrkeslivet — och att modigt ta konsekvenserna av den personliga självständighet som tillkommer er, och av era fria val. Denna kristna lekmannamentalitet kommer att göra det möjligt för er att fly all intolerans och fanatism. Eller för att uttrycka det mer positivt: det kommer att hjälpa er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna, och att främja denna sämja inom alla samhällets områden.