Texter på ämnet

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?

Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.

I Er andliga regelsamling Vägen, punkt 484, står följande: ”Din plikt är att vara ett redskap.” Hur skall vi förstå detta påstående i ljuset av de föregående frågorna?

Vägen en regelsamling? Inte alls. Jag skrev en stor del av denna bok år 1934. Där sammanfattade jag mina erfarenheter av pastoralt arbete för alla de människor jag umgicks med — vare sig de tillhörde Opus Dei eller inte. Jag anade inte att boken trettio år senare skulle ha nått en sådan spridning: miljontals exemplar på så många olika språk. Boken riktar sig inte enbart till medlemmar i Opus Dei utan till alla, även icke-kristna. Bland de människor som har översatt boken på eget initiativ finns ortodoxa, protestanter och icke-kristna. Vägen måste läsas med i alla fall ett minimum av övernaturlig anda, inre liv och apostolisk iver. Det är inte en regelsamling för handlingsmänniskor. Syftet med boken är att hjälpa människor att bli Guds vänner, att älska Gud och att älska alla människor. Med andra ord att vara ett redskap, liksom aposteln Paulus ville vara det: det är svaret på er fråga. Ett fritt och ansvarskännande ”redskap”. Den som försöker finna världsliga syften i Vägen tar miste. Glöm inte att det i alla tider har varit vanligt att andliga författare ser själarna som redskap i Guds händer.