Texter på ämnet

Ibland kritiseras präster som intar tydlig ståndpunkt i världsliga frågor i allmänhet och politiska frågor i synnerhet. Till skillnad från hur det varit under andra perioder, så agerar dessa präster ofta för att främja frihet och social rättvisa. Tveklöst är det så att aktiv inblandning i dessa frågor inte är lämpligt för det prästerliga ståndet, vissa särskilda situationer undantagna. Men anser Ni inte att en präst bör ta avstånd från orättvisor och bristen på frihet, eftersom det strider mot kristendomen? Hur kan dessa mot varandra stående krav förenas?

En präst bör predika alla de kristna dygderna, vad de kräver och hur det skall komma till konkret uttryck i de människors liv som han sörjer för andligen. Det är en nödvändig del av hans munus docendi, hans plikt att undervisa. Han bör också lära människor att respektera och uppskatta den värdighet och den frihet som Gud har skapat människan med, och den övernaturliga värdighet som den kristne tar emot i dopet.

Ingen präst som uppfyller denna skyldighet kan någonsin anklagas för att blanda sig i politik, såvida det inte är fråga om okunskap eller ont uppsåt. Inte heller kan man säga att han med sin undervisning lägger sig i det som är lekmännens särskilda apostoliska uppgift: att på ett kristet sätt ordna de världsliga strukturerna och angelägenheterna.

Präster är inkardinerade i ett stift och lyder under en ordinarie. Vad kan motivera att de tillhör en organisation som är skild från stiftet och därtill är världsvid?

Det finns ett tydligt motiv: det legitima utövandet av den fria organisationsrätten, grundad i naturrätten och erkänd av Kyrkan för såväl prästerskapet som övriga troende. Det finns en månghundraårig tradition av lovvärda sällskap som har stöttat sekularprästerna i deras andliga liv. Den har upprepade gånger bekräftats i de senaste påvarnas undervisning (Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI) och nyligen också i Andra vatikankonciliets högtidliga läroämbete (jfr dekretet Presbyterium Ordinis nr.8).

Det är i detta sammanhang intressant att komma ihåg att den konciliekommission som hade att behandla dylika ärenden avvisade en konciliefaders förslag om att inga andra prästerliga föreningar än de som leds av stiftsbiskoparna skulle tillåtas. Detta avvisande godkändes senare av generalkongregationen. Avvisningen, som motiverades med hänvisning till den i naturrätten grundade fria organisationsrätten, löd:” Det som konciliet har förklarat är passande för lekmän (eftersom det är grundat i naturrätten och är i enlighet med den mänskliga naturens värdighet) kan inte förvägras präster. (Utkast till dekretet Presbyterorum Ordinis, Typis Polygottis Vaticanis 1965, s. 68.)

I kraft av denna grundläggande rättighet, står det präster fritt att grunda eller bli medlem i sällskap så länge verksamheten har goda syften som är förenliga med det prästerliga ståndets värdighet och krav. För att rätt kunna förstå legitimiteten i och omfattningen av sekularprästens organisationsrätt och för att undvika missförstånd, invändningar och fara för anarki, bör man ha i åtanke den nödvändiga distinktionen mellan en prästs tjänsteutövning och hans privatliv, en distinktion som bör respekteras.

En klerk (i det konkreta fallet en präst), som genom prästvigningens sakrament är inlemmad i Ordo presbyterorum (prästståndet), är i kraft av gudomlig lag utnämnd att vara biskopskollegiets medarbetare. Stiftsprästens specifika tjänst regleras, i enlighet med kyrkorättslig praxis, dels genom inkardinering, som knyter en präst till tjänst i en lokalkyrka under dess biskops myndighet, och dels genom ett kanoniskt mandat som tilldelar prästen ett specifikt uppdrag i enhet med prästkollegiet, vilkens överhuvud biskopen är. Därför är det tydligt att prästen, i allt som rör hans pastorala uppdrag, lyder under sin biskop i kraft av ett sakramentalt och ett juridiskt band: Det handlar om de läromässiga och disciplinära instruktionerna han får gällande sin tjänsteutövning, den skäliga ekonomiska ersättningen han har rätt till, alla pastorala anvisningar biskopen kan ge för själavården, gudstjänstlivet och för applicerandet av allmän rätt på de skyldigheter och rättigheter som kommer av det prästerliga ståndet.

Alla dessa nödvändiga beroendeförhållanden är ett juridiskt uttryck för den lydnad, enhet och pastoral gemenskap som prästen med takt och finess bör iaktta gentemot sin ordinarie. Men i sekularprästens liv finns också en legitim sfär av personlig självständighet, frihet och ansvar, inom vilken han åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som vem som helst annars i Kyrkan. Hans juridiska status skiljer sig klart från omyndiga (jfr kanon 89 i den kanoniska lagen) och ordensfolk, som i enlighet med sin ställning som ordensfolk avstår från att utöva sina personliga rättigheter helt eller delvis.

Inom ramen för moralen och de plikter som följer det prästerliga ståndet kan en sekularpräst själv, eller tillsammans med andra i en förening, fritt bestämma och förfoga över alla andliga, kulturella och ekonomiska aspekter av sitt privatliv. Det står honom fritt att tillgodose sin kulturella utveckling utifrån intresse och förmåga och han har rätt att fritt odla sociala kontakter och att ordna sitt liv efter eget huvud, förutsatt att han uppfyller de prästerliga plikterna. Han förfogar dessutom fritt över sina privata ägodelar i enlighet med sitt samvete. Och framförallt: han är fri i det andliga och asketiska livet och kan följa den Helige Andes impulser när det gäller att bland alla de fromhetsövningar som Kyrkan förespråkar och tillåter välja dem som bäst passar hans omständigheter.

Både Andra vatikankonciliet och nu senast påven Paulus VI i encyklikan Sacerdotalis Coelibatus har lovordat och förespråkat föreningar som vill främja helighet hos präster i utövandet av sin prästerliga tjänst. Föreningen kan verka på stiftsnivå såväl som nationell och internationell nivå och dess statuter skall vara godkända av behörig kyrklig myndighet. Som jag redan har sagt kan och får dessa föreningar inte på något sätt försvaga det band av samhörighet och beroende som binder samman varje präst med sin biskop, inte försvaga den broderliga enhet som förenar medlemmarna i prästkollegiet och inte heller negativt påverka prästens arbete i sin lokala kyrka.