Texter på ämnet

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?

Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.

Ibland menar man att de speciella förhållanden som har rått i Spanien under 30 år har bidragit till Opus Deis utveckling där. Kan Ni hålla med om det?

Det är få länder som har varit mindre tillmötesgående än Spanien. Fastän det smärtar mig att behöva säga det, eftersom jag älskar mitt hemland, så är Spanien det land där det kostat mest arbete och lidanden att få Verket att slå rot. Knappt hade Verket fötts, förrän det stötte på motstånd från dem som var fiender till individuell frihet och från många andra som envist höll fast vid traditionella idéer och därför inte kunde förstå sig på Opus Deis medlemmars sätt att leva som vanliga medborgare som strävar efter att leva sin kristna kallelse fullt ut.

Inte heller de kooperativa apostoliska verken har mött någon större förståelse i Spanien. Regeringar i länder där majoriteten av invånarna inte är katoliker har varit frikostigare än den spanska staten med att stödja vår verksamhet som syftar till utbildning och karitativ hjälp. Det understöd som Opus Deis kooperativa inrättningar liksom andra liknande verksamhet får av olika regeringar är inte ett privilegium utan bara ett erkännande av den samhälleliga funktion man har, och av de besparingar de innebär för statskassan.

Under sin expansion över hela världen har Opus Deis anda vunnit omedelbar genklang och vi har blivit mycket väl mottagna överallt. Om man mött svårigheter så har det varit på grund av de falska rykten som uppkommit just i Spanien, hopdiktade av spanjorer i vissa bestämda sektorer av det spanska samhället. Främst handlar det om den internationella organisation som jag förut nämnde, men det verkar vara ett avslutat kapitel och jag hyser inte agg mot någon. Dessutom finns det några människor som inte förstår sig på pluralism och tycker om att uppträda som en sluten grupp. De har ett trångsynt och totalitärt synsätt och använder sitt anseende som katoliker för politiska syften. En del av dem verkar av någon obegriplig anledning finna ett nöje i att attackera Opus Dei, kanske beror det på falska mänskliga resonemang. Eftersom de har gott om ekonomiska resurser — de spanska skattebetalarnas pengar — lyckas dem med att få stort utrymme i viss press.

Jag är medveten om att Ni vill att jag nämner konkreta personer och institutioner, men jag hoppas att Ni förstår varför jag inte gör det. Varken min eller Verkets uppgift handlar om politik: min uppgift är att be. Jag vill inte säga någonting som skulle kunna tolkas som politisk inblandning. Faktum är att jag helst skulle slippa tala om saken. I fyrtio år har jag hållit tyst, och om jag nu säger något är det för att jag har en plikt att avslöja den falska och förvridna bild som har getts av vår uteslutande andliga verksamhet. Och av den anledningen avser jag att i framtiden tala om saken, med ännu större tydlighet om det skulle krävas, även om jag har hållit tyst fram till nu.

Men för att gå tillbaka till huvudfrågan. Om många personer från olika sociala skikt, i Spanien och övriga världen, beslutar sig för att följa Kristus med hjälp av Verket och genom att leva dess anda, så finns inte förklaringen i den omgivande miljön eller i yttre faktorer. Detta bevisas av att de människor som så tvärsäkert hävdar motsatsen, ser sitt eget medlemsantal minska, trots att de yttre faktorerna är desamma. Ur ett mänskligt perspektiv kanske en del förklaring står att finna i att de har ett grupptänkande, medan vi inte tar ifrån någon den personliga friheten.

Om Opus Dei är väl utvecklat i Spanien (såväl som i flera andra länder) kan det bero på att vårt andliga arbete började där för fyrtio år sedan, och att det spanska inbördeskriget och det andra världskriget tvingade oss att skjuta upp expansionen till andra länder. Hursomhelst vill jag tillägga att vi spanjorer sedan flera år tillbaka är i minoritet i Verket.

Jag vill inte att Ni skall tro att jag inte älskar mitt land och att jag inte är uppriktigt glad över det arbete som Verket utför där. Men det är tråkigt att behöva konstatera att det finns människor som sprider felaktig information om Opus Dei och Spanien.

Det har ibland hävdats att Opus Dei är organiserat som ett hemligt sällskap. Hur skall man se på detta påstående? Skulle Ni mot bakgrund av detta vilja ge oss en bild av det budskap Ni ville förmedla till vår tids människor när Ni grundade Verket 1928?

Alltsedan 1928 har jag förkunnat att helighet inte är förbehållen ett fåtal utvalda och att alla jordens stigar kan gudomliggöras. Kärnan i Opus Deis anda är det vardagliga arbetets helgelse. Fördomen att lekmännens uppgift inskränker sig till att hjälpa prästerna i det kyrkliga apostolatet måste avlägsnas ur människors sinne. Vi måste framhålla vikten av att människan får uppleva sin personliga frihet, som Kristus har vunnit åt henne, för att uppnå sitt övernaturliga mål. För att förkunna detta och lära ut hur det kan omsättas i praktik har jag aldrig behövt ta till hemlighetsmakeri. Verkets medlemmar avskyr hemlighetsmakeri, eftersom de är vanliga troende och inte skiljer sig från de andra: när de bli medlemmar i Opus Dei ändras deras ställning i samhället inte. Det skulle bära dem emot att ha en skylt på ryggen med texten: ”Må alla veta att jag vill tjäna Gud.” Det skulle varken vara lekmannamässigt eller sekulärt. Men var och en som känner dem och umgås med dem vet att de tillhör Verket, för även om de inte basunerar ut det, så döljer de heller det inte.

Har det faktum att en del medlemmar i Verket är aktiva i Spaniens offentliga liv på något sett lett till en politisering av Opus Dei där? Är det inte så att de komprometterar Verket och i förlängningen också Kyrkan?

Nej, det gör de inte, varken i Spanien eller någon annanstans. Jag måste bestämt framhålla att Opus Deis medlemmar utför sitt arbete i full frihet och under eget ansvar. De komprometterar varken Kyrkan eller Verket av den enkla anledningen att de inte stödjer sig på Kyrkan eller Verket i sitt personliga handlande.

De som förstår apostolat och andligt liv med hjälp av militära begrepp kommer alltid att tendera att förstå kristnas frivilliga och självständiga arbete som en kollektiv aktivitet. Men som jag har sagt gång på gång sedan 1928, så kan jag försäkra er att åsikts- och handlingsfrihet i världsliga ting såväl som i öppna teologiska frågor inte utgör något problem för Verket. Tvärtom, den mångfald som finns och alltid kommer att finnas bland Opus Deis medlemmar är ett tecken på god anda, på ett rättframt levnadssätt och på respekt för den enskildes legitima åsiktsfrihet.

Om medlemmarnas påstående är riktigt att Opus Dei uteslutande är en religiös förening och att det därför står varje medlem fritt att uttrycka sin personliga övertygelse, hur förklarar Ni då den utbredda uppfattningen att Opus Dei är en monolitisk organisation med mycket väl definierade uppfattningar i samhällsfrågor?

Jag tror inte att den åsikten är så utbredd som Ni påstår. Många internationellt ansedda tidningar har erkänt att det råder pluralism bland Opus Deis medlemmar.

Det stämmer att det finns människor som fortsätter att hävda den felaktiga uppfattning som Ni nämner. Det är möjligt att en del av dem av olika anledningar har framfört den mot bättre vetande. I många andra fall handlar det om oförstånd till följd av bristande information. Och om en del personer är felinformerade och dessutom inte tillräckligt intresserade för att ta kontakt med Opus Dei för att få förstahandsinformation, är det inte konstigt om de tillskriver Verket som helhet några enskilda medlemmars uppfattningar.

I själva verket kan ingen som vet något om spanska förhållanden förneka att det råder en äkta pluralism bland Verkets medlemmar. Ni kan säkert själv ge flera exempel på detta.

En annan faktor kan vara en undermedveten fördom hos personer som har en ”enpartimentalitet” i politiska och andliga frågor. De som har denna mentalitet vill att alla ska tänka som de, och de har svårt att tro att det finns människor som kan respektera andra människors frihet. De tillskriver Opus Dei samma monolitiska karaktär som utmärker deras egna grupperingar.