Texter på ämnet

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.

Ego sum via, veritas et vita, jag är vägen, sanningen och livet. Med dessa otvetydiga ord har Herren visat oss den väg som verkligen leder till den eviga lyckan. Ego sum via: han är den enda väg som förbinder himlen med jorden. Han förkunnar det för alla människor men han påpekar det i synnerhet för dem som, i likhet med dig och mig, har sagt Honom att vi är beslutna att ta vår kristna kallelse på allvar och att alltid ha Gud närvarande i våra tankar, på våra läppar och i alla våra handlingar, även de enklaste och vardagligaste.

Jesus är vägen. I denna värld har han lämnat de rena spåren av sina steg, outplånliga tecken som varken tidens gång eller fiendens ondska har lyckats sudda ut. Iesus Christus heri, et hodie; ipse et in saecula. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Vad jag tycker om att dra mig det till minnes! Jesus Kristus, densamme som levde igår för apostlarna och för dem som sökte Honom, lever i dag för oss och han kommer att leva i evighet. Det är vi människor som ibland inte lyckas upptäcka hans ständigt närvarande ansikte för att våra ögon är trötta eller vår blick grumlig. Be Honom, nu när vi börjar denna stund av bön vid tabernaklet, som den blinde mannen i Evangeliet: Domine, ut videam! Herre, gör så att jag kan se!, så att mitt förstånd fylls av ljus och Kristi ord tränger in i mitt sinne; må hans liv slå rot i min själ så att jag omvandlas inför den eviga härligheten.

Be med mig till Herren: doce me facere voluntatem tuam, quia Deus meus es tu, lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Kort sagt bör vi med våra läppar uttrycka en uppriktig iver efter att effektivt besvara vår Skapares uppmaningar, och vi bör se till att följa hans avsikter med orubblig tro, övertygade om att han inte kan svika.

Om vi på detta sätt älskar Guds vilja, kommer vi att förstå att trons värde inte bara ligger i hur tydligt vi kan uttrycka den, utan även i hur fast beslutna vi är att försvara den i handling och då kommer vi att handla konsekvent.

Låt oss återvända till den scen som utspelar sig i Jerikos utkanter. Nu är det till dig Kristus talar. Han säger till dig: vad vill du av mig? Gör så att jag kan se, Herre, gör så att jag kan se! Och Jesus säger: Gå, din tro har hjälpt dig. Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen. Att följa Honom på vägen. Du har fått veta vad Herren förväntar sig av dig och bestämt dig för att följa Honom på vägen. Du försöker gå i hans fotspår, klä dig i Kristi klädnad, vara Kristus själv: då bör din tro, tron på det ljus som Herren ger dig steg för steg, vara handlingskraftig och självuppoffrande. Gör dig inte några illusioner, tro inte att du kommer att upptäcka några nya metoder. Den tro som Han begär av oss är just sådan: vi bör gå i hans takt, arbeta generöst, rycka upp det som hindrar oss och kasta bort det.

Tro och ödmjukhet

Nu är det den helige Matteus som berättar om en rörande händelse. En kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Vilken ödmjukhet! Hon tänkte nämligen: "Får jag bara röra vid hans kläder så blir jag hjälpt." Det saknas aldrig sjuka som ropar, som Bartimaios, med en stor tro, som inte drar sig för att bekänna sin tro med höga rop. Men se, längs Kristi väg finns det inte två likadana själar. Även denna kvinnas tro är stor, men hon ropar inte. Hon närmar sig utan att någon lägger märke till henne. För henne är det tillräckligt att röra vid en liten bit av Jesu kläder, för hon är säker på att hon kommer att bli botad. Knappast har hon gjort det, förrän vår Herre vänder sig om och tittar på henne. Han vet redan vad som händer i hennes hjärta; han har märkt hennes säkerhet: Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.

Hon rörde försiktigt vid fållen på hans mantel, närmade sig med tro, trodde och visste att hon hade blivit botad … Om vi vill bli frälsta bör även vi röra vid Kristi klädnad med tro. Ser du hur vår tro skall vara? Ödmjuk. Vem är du, vem är jag, för att förtjäna Kristi kallelse? Vem är vi för att få vara så nära Honom? Han har givit oss ett tillfälle, som han gjorde med den där stackars kvinnan i folkmassan. Och inte bara för att röra vid en liten del av hans klädnad, eller snudda vid kanten, vid bården på hans mantel. Vi har Honom. Han utger sig fullständigt, med sin Kropp, sitt Blod, sin Själ och sin Gudom. Vi äter Honom varje dag, vi samtalar förtroligt med Honom, som man talar med sin far, som man talar med Kärleken. Och detta är sanning. Det är inte fantasier.

Kristi heliga mänskliga natur

Hur skall vi kunna övervinna dessa hinder? Hur skall vi lyckas befästa oss i det beslut som nu börjar kännas mycket tungt? Genom att låta oss inspireras av det föredöme som den heliga Jungfrun, vår moder visar oss. Det är en mycket bred väg som med nödvändighet går genom Jesus.

För att närma oss Gud måste vi gå den rätta vägen, som är Kristi heliga mänskliga natur. Därför rekommenderar jag alltid att läsa böcker som handlar om vår Herres lidande. Dessa skrifter, fulla av uppriktig fromhet, får oss att tänka på Guds Son, människa liksom vi och samtidigt sann Gud, som älskar oss och lider i sitt kött för världens frälsning.

Tänk även på en av de djupast rotade andakter som finns bland de kristna, att be den heliga Rosenkransen. Kyrkan uppmuntrar oss att betrakta dess mysterier, så att Herrens beundransvärda föredöme - under hans trettio år i det fördolda, under hans tre år av förkunnelse, och under hans förnedrande lidande och ärorika uppståndelse - inpräglas i vårt huvud och i vår fantasi, tillsammans med Marias glädje, smärta och ära.

Att följa Kristus: det är hemligheten. Att följa Honom så nära, att vi lever med Honom som de första tolv gjorde; så nära att vi identifierar oss med Honom. Det kommer inte att dröja länge tills vi kan säga att vi har iklätt oss Jesus Kristus vår Herre, om vi inte sätter upp några hinder i vägen för nåden. Vår Herre kommer att avspeglas i vårt uppträdande, liksom i en spegel. Om spegeln är som den bör vara, kommer den att återge vår Frälsares älskvärda anlete, utan att förvanska det, utan att göra det till en karikatyr. De andra kommer då att få möjlighet att beundra Honom, att följa Honom.

Jag tycker om att tala om vandring, eftersom vi är resande som styr vår färd mot det himmelska hemmet, vårt fädernesland. Men glöm inte att även om det längs vägen kan finnas särskilt svåra sträckor, även om den någon gång tvingar oss att vada över en flod, eller genomkorsa en liten skog som nästan är ogenomtränglig, är det i regel något vanligt som inte överraskar. Faran ligger i slentrian: att inbilla sig att Gud inte är här, i vart och ett av dessa små ögonblick, för att de är alltför enkla och vardagliga!

De två lärjungarna var på väg mot Emmaus. De var på väg som så många andra som färdades genom den trakten. Och där visar sig Jesus för dem, helt naturligt, och vandrar med dem under ett samtal som ger lindring åt deras trötthet. Jag föreställer mig scenen så att det redan är långt in på kvällen. Det blåser en mild bris. Runt omkring finns fält sådda med vete som redan mognat och gamla olivträd vars grenar är silverglänsande i det matta ljuset.

Jesus går med dem på vägen. Herre, vad stor du är i allt! Men du rör mig ännu mer då du kommer ner till vår nivå för att följa oss, för att söka upp oss, mitt i vår dagliga jäkt. Herre, ge oss en oskuldsfull ande, en ren blick och ett klart sinne så att vi känner igen dig, när du kommer utan något yttre tecken på din härlighet.

Färden avslutas, när de kommer fram till byn. De två lärjungarna som - utan att lägga märke till det - har blivit djupt rörda i sina hjärtan av den människoblivne Gudens ord och kärlek - blir sorgsna över att Han tänker ge sig av. För Jesus tog avsked av dem och såg ut att vilja gå vidare. Han tvingar sig aldrig på, denne vår Herre. Han vill att vi skall kalla på Honom frivilligt när vi börjat ana den Kärleks renhet som Han har ingjutit i våra själar. Vi måste hålla Honom kvar bestämt och be: stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut, det blir mörkt.

Sådana är vi: vi vågar aldrig riktigt, kanske på grund av brist på uppriktighet, eller kanske på grund av blyghet. Djupt inom oss tänker vi: stanna hos oss, för mörkret omger våra själar, och endast Du är ljus, endast Du kan stilla denna längtan som förtär oss. För vi vet mycket väl vad som är det främsta av alla vackra och ärbara ting: att för evigt äga Gud.

Och Jesus stannar. Våra ögon, liksom Kleopas och hans följeslagares, öppnas när Kristus bryter brödet; och även om Han återigen försvinner ur vår åsyn, kommer vi att vara i stånd att börja vår vandring på nytt - fastän det skymmer - för att tala om Honom med de andra, för så mycket glädje ryms inte i ett ensamt bröst.

Vägen till Emmaus: vår Gud har fyllt detta namn med sötma. Hela världen har blivit ett Emmaus, för Herren har banat de gudomliga vägarna på jorden.