Texter på ämnet

Den kristnes väg

Kristi lära är kristallklar! Som vanligt slår vi upp Nya Testamentet, i detta fall Matteusevangeliets elfte kapitel: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Förstår du? Vi måste lära av Honom, av Jesus, som är vår enda förebild. Om du vill gå framåt och undvika att snubbla och gå vilse, behöver du bara gå där han gick, följa i hans fotspår, träda in i hans ödmjuka och tålmodiga Hjärta, dricka ur hans buds och tillgivenhets källa; kort sagt, du måste identifiera dig med Jesus Kristus, du måste verkligen omvandlas till en annan Kristus bland människorna, dina bröder.

För att undvika missförstånd skall vi läsa ett annat stycke ur Matteusevangeliet. I det sextonde kapitlet klargör Herren sin lära ännu tydligare: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Guds väg är en väg av försakelse, självtukt och hängivelse, men inte av sorg eller feghet.

Tänk på Kristi exempel, från krubban i Betlehem till tronen på Kalvarieberget. Betrakta hans självförnekelse och allt han genomled: hunger, törst, trötthet, hetta, utmattning, misshandel, oförståelse, tårar…; men även hans glädje över att frälsa hela mänskligheten. Jag skulle vilja att du djupt i ditt sinne och i ditt hjärta graverade den helige Paulus uppmaning till efesierna att utan tvekan följa i Herrens fotspår, för att meditera över den ofta och dra praktiska konsekvenser av den: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

Jesus utgav sig själv som offer av kärlek. Och du, Kristi lärjunge, du som är Guds särskilt älskade barn, du som har återlösts till priset av korset, även du måste vara beredd att förneka dig själv. Oavsett vilka konkreta situationer vi genomlever får varken du eller jag uppföra oss egoistiskt, småborgerligt, bekvämt, utsvävande… - förlåt min uppriktighet, korkat! Om du vill vara aktad, om du längtar efter att bli behandlad med respekt och uppskattad och inte söker något annat än livets njutningar, har du gått vilse… Endast de som går lidandets hårda, trånga och smala väg tillåts träda in och vila i de heligas stad och härska med Konungen i evighet.

Du måste frivilligt bestämma dig för att axla korset. Om du inte gör det kommer du att med en läpparnas bekännelse säga att du söker efterlikna Kristus, men dina gärningar kommer att motsäga dig. På det sättet kommer du inte att kunna umgås förtroligt med Mästaren, och du kommer heller inte att älska Honom på riktigt. Det är ytterst angeläget att vi kristna övertygar oss ordentligt om följande sanning: vi vandrar inte nära Herren om vi inte spontant förmår försaka många saker som våra nycker, vår fåfänga, vår njutnings- eller vinningslystnad… Du skall inte låta en enda dag gå utan att krydda den med självtuktens salt. Gör dig kvitt tanken på att det då skulle vara synd om dig. Din lycka blir bra ynklig om du inte lär dig att övervinna dig själv, om du låter dig domineras och nedtyngas av dina passioner och nycker i stället för att djärvt ta ditt kors på dina axlar.

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Men glöm inte att om vi umgås med Jesus, så kommer vi med säkerhet att stöta på hans kors. När vi överlämnar oss i Guds händer, tillåter han ofta att vi erfar smärta, ensamhet, motgångar, förtal, ärekränkning och hån, både inifrån och utifrån. Det är för att han vill forma oss till sin avbild och att vi skall likna Honom och han tolererar även att man kallar oss galna och tar oss för dumskallar.

Då är tiden inne att älska den passiva botgöringen som kommer - dold eller öppet och oförskämt - när vi minst anar det. Det saknas till och med inte sådana som skadar fåren med de stenar som de borde ha kastat på vargarna. Kristi följeslagare får i sitt kött erfara att de som borde älska Honom uppför sig på ett sätt som går från misstroende till fiendskap, från misstanke till hat. De ser på Honom med misstänksamhet, som på en lögnare, därför att de inte tror på att man kan ha en personlig relation till Gud, ett inre liv. Däremot visar de idel älskvärdhet och förståelse gentemot ateister och likgiltiga som vanligtvis är fräcka och oförskämda.

Herren kanske till och med tillåter att hans lärjungar blir attackerade med ett vapen som aldrig hedrar den som använder sig av det, nämligen personliga förolämpningar; med klyschor, som är det tendentiösa och brottsliga resultatet av massiv, lögnaktig propaganda: för inte alla är begåvade med en känsla för måtta och god smak.

Det är inte förvånande att de som förfäktar en osäker teologi och förslappad moral utan gränser, som ägnar sig åt tvivelaktiga liturgiska bruk enligt sina egna personliga nycker med en hippiedisciplin och oansvarigt ledarskap, sprider avundsjuka, misstroende, falska anklagelser, förolämpningar, förödmjukelser, skvaller och trakasserier av allt slag mot dem som uteslutande talar om Jesus Kristus och att de behandlar dessa illa.

Så skulpterar Jesus de sinas själar och ger dem samtidigt en djup inre frid och glädje, för de vet mycket väl att demonerna inte ens med hundra lögner kan få fram en enda sanning. Och han inger dem övertygelsen om att de bara kommer att finna ro då de beslutat sig för att inte söka den.