Texter på ämnet

Frihet och hängivelse

Guds kärlek är en svartsjuk kärlek; Han nöjer sig inte om man går Honom till mötes med villkor. Han väntar otåligt på att vi skall hänge oss helt och fullt, att vi inte skall spara dunkla vinklar och vrår i hjärtat som inte kan nås av nådens och de övernaturliga gåvornas lycka och glädje. Ni kanske tänker så här: att svara ja till denna exklusiva kärlek, är kanske inte det att förlora friheten?

Med hjälp från Herren, som leder denna stund av bön, och med hans ljus, hoppas jag att detta ämne kommer att bli ännu mer klargjort för er och för mig. Var och en av oss har någon gång erfarit att det medför smärta och trötthet att tjäna vår Herre Jesus Kristus. Att förneka denna sanning skulle innebära att man inte mött Gud. Men en förälskad själ vet att denna smärta, när den kommer, bara är ett övergående intryck och upptäcker snart att tyngden är lätt och bördan ljuv, eftersom det är Han som bär den på sina axlar, på samma sätt som Han omfamnade träpålen när vår eviga lycka stod på spel. Men det finns människor som inte förstår, som gör uppror mot Skaparen - ett maktlöst, futtigt och sorgligt uppror - och som blint upprepar den onödiga klagan som återges i psalmen: Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De drar sig för att med hjältemodig tystnad, naturligt, utan glans och utan klagan uppfylla varje dags hårda uppgift. De förstår inte att Guds vilja, även när den verkar smärtsam och dess krav sårar, är fullt överensstämmande med vår frihet som bara står att finna i Gud och hans planer.

Sådana människor barrikaderar sig bakom sin frihet. "Min frihet! Min frihet!", skriker de. De har den, men utnyttjar den inte; de tittar på den, de reser den som en avgudabild av lera i sina inskränkta sinnen. Är detta frihet? Hur drar de nytta av denna sin rikedom utan ett allvarligt engagemang som ger en inriktning åt deras existens? Ett sådant uppträdande strider mot varje människas heder och storhet. De saknar en utstakad led, en tydlig väg som styr deras vandring på jorden. Dessa människor - ni har träffat dem och jag också - låter sig förledas av sin barnsliga fåfänga, egoistiska skryt och liderlighet.

Deras frihet visar sig vara steril eller bringar frukt som även mänskligt sett är skrattretande. Den som inte väljer - i full frihet! - en riktig levnadsregel kommer förr eller senare att manipuleras av andra, att leva oföretagsamt - som en parasit - underkastad vad andra bestämmer. Han kommer att låta sig svepas med av den vind som för tillfället blåser och andra kommer alltid att fatta beslut åt honom. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda, trots att de höljer sig i ett ständigt pladder, i undanflykter som de använder sig av för att försöka maskera sin brist på karaktär, mod och heder.

Men ingen tvingar mig! - upprepar de envist. Ingen? Alla betvingar deras låtsasfrihet som inte tar risken att ansvarsfullt acceptera konsekvenserna av fria, personliga handlingar. Där det inte finns kärlek till Gud blir det omöjligt att personligt och ansvarsfullt utöva den egna friheten. Då är - trots det yttre skenet - allting tvång. Den osäkre, den obeslutsamme, är som modellera i händerna på omständigheterna. Vem som helst formar honom efter eget tycke och framför allt formas han av sina passioner och av de sämsta tendenserna i hans av synden sårade natur.

Kom ihåg liknelsen om talenterna. Den tjänare som hade fått en talent hade - som sina kamrater - kunnat använda den väl, anstränga sig för att den skulle ge avkastning genom att utnyttja de egenskaper han hade. Men vad bestämde han sig för? Han var rädd för att förlora den. Bra. Men sedan? Han grävde ner den! Och då kunde den inte bära frukt.

Vi får inte glömma den här mannens sjukliga rädsla för att hederligt dra nytta av sin arbetsförmåga, sin intelligens, sin vilja, av hela sig. Jag gräver ner den! - tycks den stackaren säga - och min frihet är räddad! Nej. Han har använt sin frihet till att välja något mycket konkret, nämligen den mest fattiga och sterila torka. Han har valt sida, för han hade ingen annan utväg än att välja, men han valde fel.

Inget är mer fel än att påstå att frihet och hängivelse inte går att förena, för hängivelsen följer som en konsekvens av friheten. När en mor uppoffrar sig för sina barn av kärlek har hon gjort ett val, och den kärleken kommer att vara måttet på hennes frihet. Om hon älskar mycket kommer hennes frihet att bära riklig frukt. Hennes barns väl följer av hennes välsignade frihet som medför hängivelse, och av hennes välsignade hängivelse som ingenting annat är än just frihet.

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

Ansvariga inför Gud

I begynnelsen skapade Gud människan och lämnade henne åt sin fria vilja. Det skulle inte kunna förhålla sig på det sättet om människan inte kunde välja fritt. Vi är ansvariga inför Gud för alla gärningar vi fritt utför. Här finns ingen anonymitet: var och en står inför sin Herre och det är på den enskildes vilja det beror om han skall leva som Guds vän eller fiende. Så börjar en väg av inre strid som kommer att vara hela livet, för så länge som vår jordiska vandring pågår har ingen uppnått den fulländade friheten.

Vår kristna tro får oss dessutom att verka för att alla skall få leva i en miljö som präglas av frihet. Som förutsättning krävs bl. a. att alla bedrägliga former av tvång avlägsnas när vi framför vår tro. Om vi släpas till Kristus, tror vi utan att vilja tro. Då utövar man våld, inte frihet. Man kan upptas i Kyrkan utan att vilja det. Man kan gå fram till altaret utan att vilja det och utan att vilja det kan man ta emot sakramentet. Men bara den som vill kan tro. Det är uppenbart att när man har uppnått förnuftets ålder, krävs det personlig frihet för att upptas i Kyrkan och för att svara på Herrens ständiga kall.

Bartimaios tro

Den här gången är det den helige Markus som berättar om hur en annan blind man botades. De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. När den blinde hörde oväsendet från folkmassan frågade han: vad händer? De svarade honom: Det är Jesus från Nasaret. Och då upptändes hans själ av en sådan tro på Kristus att han ropade: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!"

Får du inte lust att också ropa, du som också sitter vid vägkanten, vid denna livets väg som är så kort, du som saknar ljus, du som behöver mera nåd för att bestämma dig för att försöka bli helig? Känner du inte att du är i stort behov av att genast ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Vilken underbar bönesuck att upprepa ofta!

Jag råder er att uppmärksamt meditera över det som inträffade före undret, så att ni noga inpräntar denna mycket klara tanke: våra stackars hjärtan skiljer sig mycket från Jesu barmhärtiga Hjärta! Den tanken kommer alltid att vara er till nytta, särskilt i stunder av prövningar eller frestelser, men även då stunden är kommen att svara generöst, såväl i små göromål som i frågor som kräver hjältemod.

Många sade åt honom att hålla tyst. Det hände även dig när du kände på dig att Jesus gick förbi dig vid vägkanten. Ditt hjärta slog häftigare och även du började ropa, rörd av en djupt liggande oro. Och dina vänner, vanor, bekvämlighet, din omgivning, kort sagt allt och alla rådde dig: Håll tyst, ropa inte! Varför skall du ropa på Jesus? Stör Honom inte!

Men den stackars Bartimaios lyssnade inte på dem, utan fortsatte med ännu större kraft: Davids son, förbarma dig över mig! Herren, som hade hört honom från första stund, lät honom visa ihärdighet i sin bön. Det gör han med dig också. Jesus hör vår själs första rop, men han väntar. Han vill att vi skall bli övertygade om att vi behöver Honom. Han vill att vi skall be Honom, att vi skall vara envisa, som den där blinde mannen som befann sig vid vägen ut från Jeriko. Låt oss ta efter honom. Även om Gud inte omedelbart beviljar oss det som vi ber Honom om, även om många försöker att avlägsna oss från bönen, skall vi inte upphöra att åkalla Honom.