Texter på ämnet

Den som låtit sig fördärvas av köttets begär är andligt oförmögen att göra framsteg eller att utföra en god gärning, och är som en krympling som ligger vid sidan som en trasa. Har ni någonsin sett sjuka som lider av en fortskridande förlamning, som är helt hjälplösa och inte kan resa sig upp? Vissa kan inte ens röra huvudet. Samma sak händer på det övernaturliga planet med dem som inte är ödmjuka och fegt har hängivit sig åt åtrån. De ser inte, hör inte, förstår ingenting. Det är som om de vore förlamade och sinnesslöa. Var och en av oss bör åkalla Herren och hans moder och be att de skall göra oss ödmjuka och fast beslutna att fromt ta till det gudomliga botemedel som är bikten. Tillåt inte att en förruttnelsens smitthärd får fotfäste i era själar, oavsett hur liten den än är. Tala om den! Rinnande vatten är rent; när det blir stillastående bildar det pölar fulla med motbjudande smuts och det som varit dricksvatten blir en grogrund för småkryp.

Ni vet alla lika väl som jag att kyskheten är möjlig och en källa till glädje; ni vet även att den ibland kräver lite kamp. Låt oss än en gång lyssna till den helige Paulus: I mitt inre bejakar jag Guds lag, men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Ropa ännu högre om det behövs: men vi skall inte överdriva: Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarar Herren oss.

Ibland har jag lagt märke till hur någon idrottsmans ögon lyste inför det hinder han hade att övervinna. Vilken seger! Se hur han betvingar svårigheterna! Gud vår Herre, som älskar vår kamp, betraktar oss på samma sätt: vi kommer alltid att segra, för han förvägrar oss aldrig sin nåds allsmäktighet. Och då saknar det betydelse att man måste kämpa, för Han överger oss inte.

Det handlar om att kämpa, inte om att avstå från något; vi svarar med ett glädjefullt bejakande, med en fri och glad hängivelse. Ditt handlande får inte begränsa sig till att undvika fall eller tillfällen till synd. Det skall inte under några omständigheter inskränka sig till ett kallt och matematiskt förnekande. Är du övertygad om att kyskheten är en dygd och att den därigenom måste växa och bli fullkomligare? Jag upprepar, det räcker inte med att vara avhållsam, var och en enligt sitt stånd: vi måste leva kyskt, med en heroisk dygd. Detta förhållningssätt medför en positiv gärning, med vilken vi frivilligt godtar Guds uppmaning: praebe, fili, mi, cor tuum mihi et oculi tui vias meas custodiant, ge mig, min son, ditt hjärta, och låt dina ögon blicka omkring över mina fridfulla åkrar.

Nu frågar jag dig: hur tar du dig an den här kampen? Du känner väl till att segern, om du kämpar beslutsamt från början, redan är vunnen. Avlägsna dig omedelbart från faran, när du känner lidelsens första gnistor, ja rentav ännu tidigare. Tala dessutom genast med din andliga vägledare; eller rentav innan faran visar sig, för om du öppnar din själ på vid gavel kommer du inte att besegras. En gärning efter den andra bildar en vana, en beredskap, en fallenhet. Därför måste man kämpa för att dygden skall bli en vana, för att självtukten skall bli en vana så att man inte förkastar kärlekarnas kärlek.

Begrunda den helige Paulus råd till Timoteus: te ipsum castum custodi - håll dig själv kysk - så att även vi alltid vakar, beslutna att bevara denna skatt som Gud har anförtrott åt oss. Under mitt liv har jag hört många människor utbrista "Om jag ändå hade gjort slut från första början!" Och de sade det fyllda av bedrövelse och skam.

Hur skall vi lyckas övervinna våra småaktigheter? Jag upprepar, just för att det är av grundläggande betydelse: genom ödmjukhet och genom uppriktighet i den andliga vägledningen och i botens sakrament. Gå till dem som ger er andlig vägledning med ett öppet hjärta; slut det inte, för om den stumme demonen tränger sig in, är han svår att få ut.

Förlåt att jag tjatar, men jag anser det vara oundgängligt att det i era sinnen inpräglas med eldskrift att ödmjukheten och uppriktigheten, dess omedelbara konsekvens, för med sig de övriga medlen och är som grunden för den effektivitet som gör det möjligt att segra. Om den stumme demonen får fotfäste i en själ, förstör den allt. Om man kastar ut honom omedelbart går allt väl, vi blir lyckliga, livet går i rätta spår: låt oss alltid vara våldsamt uppriktiga, men samtidigt hänsynsfulla och väluppfostrade.

En sak vill jag tydligt klargöra: jag oroar mig mer för högmodet än för hjärtat och köttet. Var ödmjuka. När ni anser att ni har helt rätt, har ni inte rätt alls. Gå till den andliga vägledningen med öppen själ: stäng den inte, för - jag upprepar - då får den stumme demonen fotfäste, och han är svår att fördriva.

Kom ihåg den där stackars besatte som lärjungarna inte lyckades befria: bara Herren lyckades få honom fri genom bön och fasta. Vid det tillfället utförde Mästaren tre under. Det första vara att återge den besatte hörseln, för när den stumme demonen härskar över oss vägrar själen att höra; det andra var att återge honom talförmågan; och det tredje var att fördriva djävulen.

Berätta först det ni skulle vilja att man inte kände till. Ned med den stumme demonen! Genom att vrida och vända på en liten fråga gör ni den till ett stort problem, det är som en snöboll som förvandlas till en lavin, och så blir ni fångade i problemet. Varför? Öppna era själar! Om ni är uppriktiga, garanterar jag att ni kommer att bli lyckliga, för lyckan består i att vara trogna den kristna vägen. Klarhet, enkelhet: det är absolut nödvändiga förutsättningar; vi måste öppna våra själar på vid gavel för att släppa in Guds sol och kärlekens klarhet.

För att göra avsteg från den fullständiga uppriktigheten måste man inte alltid ha ohederliga avsikter. Ibland räcker det med att samvetet tar fel. Vissa personer har bildat - eller snarare missbildat - sitt samvete så till den grad, att de anser att deras stumhet och brist på enkelhet är någonting riktigt. De anser att det är bra att tiga. Det händer även människor som har fått en utmärkt utbildning, som känner till det som rör Gud. Kanske är det därför som de finner skäl för att övertyga sig om att det är bäst att tiga. Men de har fel. Uppriktigheten är alltid nödvändig; inga bortförklaringar håller, även om de verkar vara goda.

Låt oss avsluta denna stunds samtal, under vilken du och jag har bett till vår Fader, och bönfalla Honom om att ge oss nåden att leva detta glada bejakande som är den kristna dygden kyskhet.

Vi ber Honom om det genom den obefläckade, alltid rena Marias förbön. Låt oss vända oss till henne - tota Pulchra! - med ett råd som jag gav redan för många år sedan till dem som kände sig oroliga i sin dagliga kamp för att vara ödmjuka, rena, uppriktiga, glada och generösa. Det verkar som om ditt livs alla synder rest sig hotfullt mot dig. Tappa inte modet. Ropa tvärtom till din moder, Jungfru Maria, med ett barns tro och tillit. Hon kommer att fylla din själ med ro.