Texter på ämnet

Hängivelse av hela hjärtat

Jag måste påminna er om att ni inte kommer att finna lyckan genom att lägga åt sidan era skyldigheter som kristna. Om ni överger dem kommer ni att drabbas av bitande samvetskval och bli olyckliga. Även de mest vardagliga saker som medför lite lycka och som är tillåtna kan då bli bittra som galla, sura som ättika, motbjudande som arsenik.

Var och en av er, jag också, förtröstar på Jesus: Herre, jag föresätter mig att kämpa och vet att du inte förlorar några slag; och jag förstår att om jag någon gång förlorar, så beror det på att jag har avlägsnat mig från dig! Led mig med din hand och lita inte på mig, släpp mig inte!

Ni kanske tänker: Fader, jag är ju så lycklig! Jag älskar visst Jesus Kristus! Ja, även om jag är av lera vill jag bli helig med Guds och hans allraheligaste moders hjälp! Det betvivlar jag inte, jag varnar dig bara med dessa förmaningar för det fall det skulle dyka upp någon svårighet.

Samtidigt måste jag upprepa för dig att den kristnes liv - ditt och mitt - är kärlek. Vårt hjärta är skapat för att älska. Och när man inte ger det ett rent, klart och ädelt föremål att älska hämnas det och dränks av elände. Sann kärlek till Gud - och därigenom även ett rent liv - står lika långt från sinnlighet som från känslolöshet, från varje form av sentimentalism som från likgiltighet eller ett förhärdat hjärta.

Det är en stor olycka att inte ha ett hjärta. De som aldrig har lärt sig att älska ömt är olyckliga. Vi kristna är förälskade i Kärleken: Herren vill inte att vi skall vara torra, stela som livlösa ting. Han vill att vi skall vara genomdränkta av hans kärlek! Den som avstår från mänsklig kärlek för Gud är inte en inbiten ungkarl eller ungmö, som de stackars olyckliga och håglösa personer som har föraktat generositeten i en ren kärlek.

Kyskhet och mänsklig kärlek

Jag har ofta förklarat för er att jag för att upprätthålla umgänget med min Herre även har använt mig - det gör inget att det blir känt - av folkliga sånger som nästan alltid handlar om kärlek: jag tycker verkligen om dem. Herren har valt mig och vissa bland er till att vara helt och hållet hans; låt oss överföra den ädla kärleken i mänskliga sånger till det gudomliga planet. Det gör den helige Ande i Höga Visan; och det har även alla tiders stora mystiker gjort.

Gå igenom dessa verser av den heliga Teresa av Avila: Skall jag fröjdas mina dar,/gläds jag, ty jag har dig kär./Om du lidande begär,/ tills jag dör jag ont fördrar./Säg blott hur, säg när och var./Säg min ljuva kärlek, säg:/Vad vill du göra av mig? Eller den där sången av den helige Johannes av Korset som börjar på ett förtjusande sätt: En herdegosse sörjer alla dagar,/blott främling ibland fröjder som försvinna,/hans tanke har dröjt kvar hos sin herdinna,/det är ett plågat hjärta som här klagar.

När den mänskliga kärleken är ren, inger den mig en enorm respekt, en outsäglig vördnad. Hur kan vi annat än uppskatta våra föräldrars heliga och ädla kärlek, då vi är skyldiga dem en stor del av vår vänskap med Gud? Jag välsignar denna kärlek med båda händerna, och när man frågat mig varför jag säger med båda händerna, har jag alltid omedelbart svarat: "För att jag inte har fyra!"

Välsignad vare den mänskliga kärleken! Men Herren har begärt mer av mig. Och den katolska teologin hävdar att hängivelsen till endast Jesus, och genom Jesus till alla människor av kärlek till himmelriket, är något mer högtstående än den äktenskapliga kärleken, även om äktenskapet är ett sakrament och sacramentum magnum.

Men under alla omständigheter måste var och en på sin plats, med den kallelse som Gud har ingjutit i hans själ - ensamstående, gift, änkling eller präst - anstränga sig för att finkänsligt leva kyskheten, som är en dygd för alla och som av alla kräver kamp, finkänslighet, iver, styrka, den finess som man bara förstår när man befinner sig nära Kristi förälskade Hjärta på korset. Oroa er inte om ni någon gång känner att frestelsen ligger på lur. Det är en sak att känna, en annan att ge sitt samtycke. Med Guds hjälp kan man lätt avvisa frestelsen. Vad man inte på något sätt bör göra är att inleda en dialog med den.

Vi bör se till att det under dagens lopp aldrig saknas några stunder som vi särskilt avsätter för att umgås med Gud och upplyfta våra tankar till Honom, utan att vi ens måste yttra några ord för att hjärtat sjunger dem. Låt oss ägna denna fromhetsnorm tillräckligt med tid; på en fast tidpunkt, om det är möjligt; vid Tabernaklet och hålla Honom sällskap som har stannat kvar av Kärlek. Är något annat inte möjligt, så får vi be var som helst, för vår Gud finns på ett outsägligt sätt i vår själ i nådens tillstånd. Jag råder dig emellertid att gå till kapellet så ofta du kan: och jag säger medvetet inte kyrkosalen, för att det skall framgå tydligare att det inte är en plats för officiella ceremonier, utan för att i samling och förtrolighet upplyfta själen till himlen, med övertygelsen om att Jesus Kristus ser oss, hör oss, väntar på oss och leder oss från Tabernaklet, där han är verkligen närvarande, gömd under sakramentets gestalt.

Ni kan alla, om ni vill, finna er egen form för detta samtal med Gud. Jag tycker inte om att tala om metoder eller formler, för jag har aldrig tyckt om att tvinga på någon tvångströjor. Jag har försökt att uppmuntra alla att närma sig Herren, och respekterat varje människa som hon är, med sina egna egenskaper. Be Honom om att föra in sina planer i våra liv: inte bara i vårt förstånd, utan i djupet av vårt hjärta och i hela vår utåtriktade verksamhet. Jag försäkrar er om att ni därigenom kommer att bespara er en stor del av de besvikelser och lidanden som egoismen orsakar, och ni kommer att känna att ni har styrka nog för att utsträcka ert goda till dem som befinner sig i er omgivning. Hur mycket förtret försvinner inte då vi i vårt inre ställer oss mycket nära denne vår Gud som aldrig överger oss! På olika sätt förnyas Jesu kärlek för de sina, för de sjuka, för de lama, denna kärlek som frågar: "Vad står på?" Jo, det är så att … Och genast får vi ljus, eller åtminstone accepterar vi det som sker och får frid.

Då jag råder dig att umgås förtroligt med Mästaren, tänker jag särskilt på dina personliga svårigheter, för de flesta hinder som reser sig för vår lycka uppstår till följd av mer eller mindre dolt högmod. Vi anser oss vara särskilt mycket värda och ha utomordentliga egenskaper; och när vår omgivning inte anser detsamma, känner vi oss förödmjukade. Det är ett gott tillfälle för att be och korrigera vårt handlande, med vissheten om att det aldrig är för sent att lägga om kursen. Men det är mycket lämpligt att börja byta riktning så snart som möjligt.

I bönen kan högmodet, med nådens hjälp, förvandlas till ödmjukhet. Och då strömmar den sanna glädjen upp i själen, även när vi på våra vingar fortfarande känner leran och vårt eländes gyttja, som håller på att torka. Senare, genom vår självtukt, kommer denna lera att falla av och vi kommer att kunna flyga mycket högt, för Guds barmhärtighets vind kommer att vara oss gynnsam.

Vi får inte tro att våra lidelser kommer att ha lugnat ner sig definitivt för att vi går på denna kontemplationens väg. Vi skulle bedra oss själva om vi trodde att ivern att söka Kristus, vårt verkliga möte och umgänge med Honom och hans kärleks ljuvlighet förvandlar oss till oförvitliga personer. Låt mig påminna er om det, även om ni själva har erfarit det. Guds och människans fiende, Satan, ger inte upp, han vilar inte. Han belägrar oss till och med då vår själ brinner av kärlek till Gud. Han vet visserligen att det då är svårare att falla, men om han lyckas få en sådan människa att förolämpa sin Herre - om så bara i en småsak - så kommer han att kunna betunga hennes samvete med den allvarliga frestelsen att förlora hoppet.

Om ni vill ta lärdom av en stackars prästs erfarenhet, av en som inte gör anspråk på att tala om något annat än Gud, råder jag er att, när köttet kräver tillbaka sina förlorade rättigheter, eller när vårt högmod - vilket är värre - gör uppror och stegrar sig, söka skydd i dessa gudomliga sår i Kristi kropp som öppnades av spikarna som naglade fast Honom på korset och av lansen som genomborrade hans bröst. Gör det på det sätt som griper er mest: lägg all denna mänskliga … och gudomliga kärlek i Herrens sår. Detta är att åstunda förening, att känna att vi är Kristi bröder, att vi har blodsband med Honom, att vi är söner till samma moder för att det är hon som har fört oss till Kristus.