Texter på ämnet

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Att Jesus Kristus är alla kristnas föredöme vet ni mycket väl, för det har ni ofta hört och mediterat över. Dessutom har ni talat om det för många människor i det apostolat -mänskligt umgänge med en gudomlig innebörd - som redan utgör en del av ert jag. Ni har även påmint andra om det då det varit lämpligt, och använt er av det underbara medel som är den broderliga tillrättavisningen, för att få den som lyssnade på er att granska sitt handlande och se om han handlade på samma sätt som vår förstfödde Broder, son till Maria som är Guds moder och vår moder.

Jesus är föredömet. Han har sagt det själv: discite a me, lär av mig. Idag vill jag tala med er om en dygd som varken är den enda eller den främsta, men som i de kristnas liv likväl verkar som det salt som bevarar från förruttnelse och utgör den prövosten med vilken man mäter en apostolisk människa: den heliga renhetens dygd.

Förvisso är kärleken till Gud den högsta dygden; men kyskheten är medlet sine qua non, det oundgängliga villkoret för att uppnå en inre dialog med Gud; och när man inte bevakar den dygden, om man inte kämpar, slutar det med att man förblindas; man ser ingenting, för den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger.

Vi vill se med klar blick, besjälade av Mästarens förkunnelse: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Kyrkan har alltid förklarat dessa ord som en uppmaning till kyskhet. De bevarar ett sunt hjärta - skriver den helige Johannes Chrysostomos - vilka har ett fullständigt rent samvete eller de som älskar kyskheten. Ingen dygd är lika nödvändig som denna för att se Gud.

Hängivelse av hela hjärtat

Jag måste påminna er om att ni inte kommer att finna lyckan genom att lägga åt sidan era skyldigheter som kristna. Om ni överger dem kommer ni att drabbas av bitande samvetskval och bli olyckliga. Även de mest vardagliga saker som medför lite lycka och som är tillåtna kan då bli bittra som galla, sura som ättika, motbjudande som arsenik.

Var och en av er, jag också, förtröstar på Jesus: Herre, jag föresätter mig att kämpa och vet att du inte förlorar några slag; och jag förstår att om jag någon gång förlorar, så beror det på att jag har avlägsnat mig från dig! Led mig med din hand och lita inte på mig, släpp mig inte!

Ni kanske tänker: Fader, jag är ju så lycklig! Jag älskar visst Jesus Kristus! Ja, även om jag är av lera vill jag bli helig med Guds och hans allraheligaste moders hjälp! Det betvivlar jag inte, jag varnar dig bara med dessa förmaningar för det fall det skulle dyka upp någon svårighet.

Samtidigt måste jag upprepa för dig att den kristnes liv - ditt och mitt - är kärlek. Vårt hjärta är skapat för att älska. Och när man inte ger det ett rent, klart och ädelt föremål att älska hämnas det och dränks av elände. Sann kärlek till Gud - och därigenom även ett rent liv - står lika långt från sinnlighet som från känslolöshet, från varje form av sentimentalism som från likgiltighet eller ett förhärdat hjärta.

Det är en stor olycka att inte ha ett hjärta. De som aldrig har lärt sig att älska ömt är olyckliga. Vi kristna är förälskade i Kärleken: Herren vill inte att vi skall vara torra, stela som livlösa ting. Han vill att vi skall vara genomdränkta av hans kärlek! Den som avstår från mänsklig kärlek för Gud är inte en inbiten ungkarl eller ungmö, som de stackars olyckliga och håglösa personer som har föraktat generositeten i en ren kärlek.

Kyskhet och mänsklig kärlek

Jag har ofta förklarat för er att jag för att upprätthålla umgänget med min Herre även har använt mig - det gör inget att det blir känt - av folkliga sånger som nästan alltid handlar om kärlek: jag tycker verkligen om dem. Herren har valt mig och vissa bland er till att vara helt och hållet hans; låt oss överföra den ädla kärleken i mänskliga sånger till det gudomliga planet. Det gör den helige Ande i Höga Visan; och det har även alla tiders stora mystiker gjort.

Gå igenom dessa verser av den heliga Teresa av Avila: Skall jag fröjdas mina dar,/gläds jag, ty jag har dig kär./Om du lidande begär,/ tills jag dör jag ont fördrar./Säg blott hur, säg när och var./Säg min ljuva kärlek, säg:/Vad vill du göra av mig? Eller den där sången av den helige Johannes av Korset som börjar på ett förtjusande sätt: En herdegosse sörjer alla dagar,/blott främling ibland fröjder som försvinna,/hans tanke har dröjt kvar hos sin herdinna,/det är ett plågat hjärta som här klagar.

När den mänskliga kärleken är ren, inger den mig en enorm respekt, en outsäglig vördnad. Hur kan vi annat än uppskatta våra föräldrars heliga och ädla kärlek, då vi är skyldiga dem en stor del av vår vänskap med Gud? Jag välsignar denna kärlek med båda händerna, och när man frågat mig varför jag säger med båda händerna, har jag alltid omedelbart svarat: "För att jag inte har fyra!"

Välsignad vare den mänskliga kärleken! Men Herren har begärt mer av mig. Och den katolska teologin hävdar att hängivelsen till endast Jesus, och genom Jesus till alla människor av kärlek till himmelriket, är något mer högtstående än den äktenskapliga kärleken, även om äktenskapet är ett sakrament och sacramentum magnum.

Men under alla omständigheter måste var och en på sin plats, med den kallelse som Gud har ingjutit i hans själ - ensamstående, gift, änkling eller präst - anstränga sig för att finkänsligt leva kyskheten, som är en dygd för alla och som av alla kräver kamp, finkänslighet, iver, styrka, den finess som man bara förstår när man befinner sig nära Kristi förälskade Hjärta på korset. Oroa er inte om ni någon gång känner att frestelsen ligger på lur. Det är en sak att känna, en annan att ge sitt samtycke. Med Guds hjälp kan man lätt avvisa frestelsen. Vad man inte på något sätt bör göra är att inleda en dialog med den.

Jag brukar säga att det finns tre punkter som fyller oss av glädje på jorden och får oss att uppnå den eviga lyckan i himlen: en fast, finkänslig, glad och orubblig trohet gentemot tron, gentemot den kallelse som var och en har fått, och gentemot renheten. Den som fastnar i törnbuskarna vid vägkanten - sinnlighet, högmod … - gör det av egen vilja, och om han inte ändrar sig, blir han olycklig för att han vänt ryggen åt Kristi kärlek.

Jag vill åter påpeka att vi alla har vårt elände. Men vårt elände får aldrig förleda oss till att skilja oss från Guds kärlek, tvärtom bör det få oss att gripa tag i kärleken, att försjunka i Guds godhet, som gamla tiders krigare iklädde sig sin rustning: det där ecce ego, quia vocasti me - räkna med mig, du har ju kallat på mig - är vårt försvar. Vi får inte avlägsna oss från Gud för att vi upptäcker våra svagheter; vi måste angripa eländet, just för att Gud litar på oss.