Texter på ämnet

Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Ni skall avhålla er från all otukt. Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd och ära, inte utlämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud. Vi tillhör Gud fullständigt, till själ och kropp, kött och blod, sinnen och själsförmågor. Låt oss säga förtröstansfullt till Honom: Jesus, bevara vårt hjärta, så att det blir stort, starkt och milt, tillgivet och finkänsligt, gör så att det flödar över av kärlek till dig, så att vi må tjäna alla människor.

Vår kropp är helig; Guds tempel, kallar den helige Paulus den. Apostelns utrop påminner mig om den allmänna kallelse till helighet som Herren riktar till människorna: Estote vos perfecti sicut et Pater vester caelestis perfectus est, var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Herren kräver att alla, utan några som helst undantag, skall besvara hans nåd; att var och en, i enlighet med vars och ens personliga situation, skall utöva Guds barns dygder.

Då jag påminner er om att den kristne måste iaktta en fullkomlig kyskhet, vänder jag mig således till alla: till celibatärer, som skall leva en absolut avhållsamhet; och till gifta, som skall leva kyskt i uppfyllandet av sitt stånds plikter.

När man har Guds anda, är inte kyskheten en störande och förnedrande börda. Den är ett glatt bejakande: kärleken, självbehärskningen, segern över jaget kommer varken från köttet eller instinkten; de kommer från viljan, framför allt om den är förenad med Herrens vilja. För att vara kyska - och inte bara avhållsamma eller anständiga - måste lidelserna underkastas vårt förnuft för ett högtstående motiv, i kraft av kärleken.

Jag jämför denna dygd med vingar: den gör det möjligt för oss att föra vidare budorden, Guds lära, i samtliga världens miljöer, utan fruktan för att bli nedsmutsade. Vingar, även om det är de vingar som bär majestätiska fåglar som flyger högt över molnen, är tunga, mycket tunga. Men utan vingar skulle dessa fåglar inte kunna flyga. Inpränta det noga i era sinnen, och bestäm er för att inte ge vika om ni känner stinget av frestelsen som smyger sig in och försöker få renheten att framstå som en outhärdlig tyngd: fatta mod, högre upp! Mot solen, ända tills ni når fram till Kärleken.

Att bära Gud i våra kroppar

Jag har alltid blivit bedrövad av att se vissa - många - som ständigt väljer orenheten som föremål för sina förmaningar. Jag har hos många människor kunnat konstatera att de uppnår det motsatta resultatet, för det är ett ämne som är klibbigare än tjära och förvrider samvetet med komplex eller rädsla, som om själens renhet vore ett mer eller mindre ouppnåeligt mål. Vi får inte göra så. Vi bör tvärtom tala om den heliga renheten med positiva och klara argument, med ödmjuka och tydliga ord.

Att tala om detta ämne betyder att samtala om Kärleken. Jag har nyss sagt till er att jag i detta hjälps av att betrakta Herrens heliga mänskliga natur, det obeskrivliga undret att Gud ödmjukar sig till den grad att han blir människa och inte anser det vara en stympning att ha antagit en kropp som vår, med alla dess begränsningar och svagheter, förutom synden, och allt detta för att han älskar oss så vansinnigt mycket. Hans självutplåning sänker Honom inte; däremot upphöjer den oss och gudomliggör oss till kropp och själ. Att säga ja till Kärleken, med en uppriktig, brinnande och ordnad tillgivenhet: detta är kyskhetens dygd.

Vi bör ropa till hela världen, med munnen och med vårt handlandes vittnesbörd: låt oss inte förgifta hjärtat, som om vi vore arma djur, dominerade av våra lägsta instinkter. Så här uttrycker sig en kristen författare: Märk att människohjärtat inte är litet, för det kan omfatta många saker. Mät inte dess storhet utifrån dess fysiska mått, utan utifrån dess tankes kraft, som kan nå kunskapen om så många sanningar. I hjärtat är det möjligt att bana väg åt Herren, att staka ut en rak stig, för att Guds ord och vishet skall kunna gå där. Med ett hederligt handlande och oförvitliga verk skall ni bana väg åt Herren, göra stigen jämn, så att Guds Ord må vandra inom er utan att snubbla och ge er kunskap om sina mysterier och sin sanning.

Den heliga Skrift säger oss att helgelsens storartade verk, Tröstarens hemliga och underbara uppgift, genomförs i själen och kroppen. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? - utbrister Aposteln - Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp.

Ibland har jag lagt märke till hur någon idrottsmans ögon lyste inför det hinder han hade att övervinna. Vilken seger! Se hur han betvingar svårigheterna! Gud vår Herre, som älskar vår kamp, betraktar oss på samma sätt: vi kommer alltid att segra, för han förvägrar oss aldrig sin nåds allsmäktighet. Och då saknar det betydelse att man måste kämpa, för Han överger oss inte.

Det handlar om att kämpa, inte om att avstå från något; vi svarar med ett glädjefullt bejakande, med en fri och glad hängivelse. Ditt handlande får inte begränsa sig till att undvika fall eller tillfällen till synd. Det skall inte under några omständigheter inskränka sig till ett kallt och matematiskt förnekande. Är du övertygad om att kyskheten är en dygd och att den därigenom måste växa och bli fullkomligare? Jag upprepar, det räcker inte med att vara avhållsam, var och en enligt sitt stånd: vi måste leva kyskt, med en heroisk dygd. Detta förhållningssätt medför en positiv gärning, med vilken vi frivilligt godtar Guds uppmaning: praebe, fili, mi, cor tuum mihi et oculi tui vias meas custodiant, ge mig, min son, ditt hjärta, och låt dina ögon blicka omkring över mina fridfulla åkrar.

Nu frågar jag dig: hur tar du dig an den här kampen? Du känner väl till att segern, om du kämpar beslutsamt från början, redan är vunnen. Avlägsna dig omedelbart från faran, när du känner lidelsens första gnistor, ja rentav ännu tidigare. Tala dessutom genast med din andliga vägledare; eller rentav innan faran visar sig, för om du öppnar din själ på vid gavel kommer du inte att besegras. En gärning efter den andra bildar en vana, en beredskap, en fallenhet. Därför måste man kämpa för att dygden skall bli en vana, för att självtukten skall bli en vana så att man inte förkastar kärlekarnas kärlek.

Begrunda den helige Paulus råd till Timoteus: te ipsum castum custodi - håll dig själv kysk - så att även vi alltid vakar, beslutna att bevara denna skatt som Gud har anförtrott åt oss. Under mitt liv har jag hört många människor utbrista "Om jag ändå hade gjort slut från första början!" Och de sade det fyllda av bedrövelse och skam.