Texter på ämnet

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.

Stå därför fasta och orubbliga - det är åter den helige Paulus som talar - mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda bli förspilld. Förstår ni? Då vi utövar vårt yrke och är fast beslutna att helga det, aktualiseras en lång rad dygder: själsstyrka, eftersom vi skall härda ut i arbetet trots de svårigheter som naturligtvis finns, utan att någonsin låta oss övermannas av dess tyngd; måttfullhet eftersom vi skall hänge oss utan förbehåll och besegra bekvämlighet och egoism; rättvisa eftersom vi skall uppfylla våra plikter gentemot Gud, samhället, familjen och kollegorna; klokhet eftersom vi i alla situationer skall veta vad som är lämpligt och skrida till verket utan dröjsmål … Och allt detta, jag upprepar, skall vi göra av kärlek, med en levande och angelägen ansvarskänsla för resultatet av vårt arbete och dess apostoliska betydelse.

Kärlek består i gärningar, inte blott i vackra ord, säger ett folkligt ordspråk, och det finns ingenting att tillägga.

Herre, skänk oss din nåd. Öppna dörren till verkstaden i Nasaret, så att vi kan lära oss betrakta dig, din heliga moder Maria och den helige patriarken Josef - som jag vördar och älskar så mycket - och se hur ni alla tre hängivet lever ett liv av heligt arbete. Våra stackars hjärtan kommer att känna sig rörda: vi kommer att söka dig och finna dig i vardagens arbete, som du vill att vi skall omvandla till Guds verk, till ett verk av kärlek.

Starka och tålmodiga: fridfulla. Men inte med den fridfullhet som kännetecknar den som köper sitt lugn till priset av att inte bry sig om sina bröder eller om den stora uppgift som åligger oss alla, nämligen att i stort mått sprida det goda över hela världen. Fridfulla för att vi alltid kan bli förlåtna, för att det finns en lösning på allt, utom på döden, och för Guds barn är döden livet. Fridfulla, om det så bara vore för att kunna handla rationellt: den som bevarar sitt lugn är i stånd att tänka, att överväga för- och nackdelar, att sansat granska konsekvenserna av sitt handlande och först därefter handla beslutsamt.

Det är inte den som aldrig har fel som är klok, utan den som förmår korrigera sina fel. Han är klok för att han föredrar att hellre ha fel tjugo gånger än att bekvämt avstå från att handla. Han handlar inte överilat eller absurt våghalsigt, men tar på sig den risk som är förknippad med varje beslut och avstår inte från att söka det goda av rädsla för att misslyckas. I våra liv möter vi balanserade, objektiva kamrater som behärskar sina passioner och inte låter vågskålen väga över till sin egen fördel. Vi litar nästan instinktivt på sådana personer, eftersom de handlar alltid väl, hederligt, utan förmätenhet eller teatraliska gester.

Den här kardinaldygden är oundgänglig för en kristen; men klokhetens yttersta mål är inte att uppnå samförstånd i samhället eller att undvika konflikter. Dess grundläggande motiv är att Guds vilja skall uppfyllas, och han vill att vi skall vara enkla utan att vara barnsliga, att vi skall vara sanningens vänner, men aldrig naiva eller lättsinniga. Den kloke samlar kunskap och den kunskapen är kunskapen om Guds kärlek, som är den slutgiltiga kunskap som kan frälsa oss och föra frid och förståelse till alla människor och det eviga livet till varje själ.

Mänsklig hänsyn

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig… Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.