Texter på ämnet

Klokheten, en nödvändig dygd

I den passage ur Matteusevangeliet som återges i dagens Mässa läser vi följande: tunc abeuntes pharisaei, consilium inierunt ut caperent eum in sermone; då gick fariséerna bort och kom överens om att försöka få fast Jesus för något han sade. Glöm inte att detta hycklande handlande är en vanlig taktik även i vår tid; jag tror att fariséernas ogräs aldrig kommer att kunna rensas bort från vår värld: det har alltid haft en otrolig växtkraft. Herren kanske tillåter det att växa för att göra oss, sina barn, kloka; för dygden klokhet är oundgänglig för alla dem som måste vägleda, styrka, tillrättavisa, entusiasmera eller uppmuntra andra. Och så måste varje kristen handla gentemot sin omgivning, genom att som apostel dra nytta av omständigheterna i sina vardagliga uppgifter.

Jag upplyfter mitt hjärta till Gud och ber, genom den heliga Jungfruns förmedling - hon som är i Kyrkan, men samtidigt över Kyrkan: mellan Kristus och Kyrkan, för att skydda och regera, för att vara människornas moder på samma sätt som hon är vår Herre Jesu moder - att han må ge oss alla denna klokhet, och särskilt oss som mitt i samhällets blodomlopp vill arbeta för Gud: vi måste verkligen lära oss att vara kloka.

Att handla rättsinnigt

Om Evangeliet inte får oss att i varje stund dra konkreta slutsatser för vårt dagliga liv, så är det för att vi inte mediterar över det tillräckligt mycket. Många av er är unga; andra har redan uppnått mogen ålder. Ni vill alla, vi vill alla - annars skulle vi inte vara här - ge god frukt. Vi försöker få vårt handlande att präglas av offervilja, att anstränga oss för att handla med den talent som Herren har anförtrott åt oss, för vi känner Guds iver för själarna. Men trots alla goda intentioner har det hänt förr att folk fallit i den fälla som gillrats av samma allians - ex pharisaeis et herodianis - som kanske består av personer som på ett eller annat sätt borde försvara Guds rättigheter för att de är kristna, men som i stället har allierat sig med och gömt sig bland ondskans krafter och försöker att försåtligt lägga ut snaror för sina trosfränder, som tjänar samme Återlösare.

Var försiktiga och handla alltid med enkelhet, en dygd som är mycket kännetecknande för Guds barn. Uppträd naturligt i tal och handling. Gå till botten med problem; stanna aldrig vid ytan. Kom ihåg att om vi verkligen vill uppfylla våra skyldigheter som kristna på ett heligt och manligt sätt, måste vi räkna med obehagliga stunder, såväl för andra som för oss själva.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.