Texter på ämnet

Rättvisan och kärleken till friheten och sanningen

Redan när jag var barn - sedan jag haft öron att höra med, som den heliga Skrift uttrycker det - hörde jag det ropas om den sociala frågan. Det är inget särskilt med det, för ämnet är gammalt och har alltid varit aktuellt. Det uppstod förmodligen redan första gången som människor organiserade sig på något sätt och skillnaderna i ålder, intelligens, arbetsförmåga, intressen och personligheter blev tydligare.

Jag vet inte om det oundvikligen måste finnas olika samhällsklasser; det är under alla omständigheter inte min uppgift att tala om sådana ämnen, allra minst här, i detta kapell, där vi har samlats för att tala om Gud - jag skulle helst aldrig tala om någonting annat i hela mitt liv - och för att samtala med Gud.

Tyck som ni vill i alla de frågor som Försynen låter människorna diskutera fritt och legitimt. Som en Kristi präst är jag emellertid skyldig att verka på ett högre plan och påminna er om att vi under alla omständigheter inte får upphöra att utöva dygden rättvisa, på ett heroiskt sätt, om så skulle behövas.

Vi är skyldiga att försvara alla människors personliga frihet, medvetna om att Jesus Kristus har utverkat den friheten åt oss; om vi inte handlar så, med vilken rätt skulle vi då kräva frihet för oss själva? Vi måste även sprida sanningen, för veritas liberabit vos, sanningen gör oss fria, medan okunskapen förslavar. Vi måste stödja alla människors rätt att leva, att äga det nödvändiga för ett värdigt liv, att arbeta och vila, att välja stånd, att bilda familj, att sätta barn till världen inom äktenskapet och att utbilda dem, att leva rofyllt då de är sjuka eller gamla, att ha tillgång till kultur, att gå samman med andra medborgare för att uppnå legitima mål och framför allt, att känna och älska Gud med full frihet, för samvetet - om det är välformat - kommer att i alla ting upptäcka Skaparens spår.

Just därför är det nödvändigt att upprepa - jag lägger mig inte i politik, jag hävdar Kyrkans lära - att marxismen är oförenlig med den kristna tron. Finns det något som strider mer mot tron än ett system som grundar allt på att slita Guds älskande närvaro ur själarna? Ropa det mycket högt, så att era röster hörs tydligt: för att utöva rättvisan har vi inget som helst behov av marxismen. Tvärtom, genom att föreslå uteslutande materialistiska lösningar som bortser från fredens Gud, hindrar denna allvarligt felaktiga lära människorna från att uppnå lycka och samförstånd. I kristendomen finner vi det goda ljus som alltid besvarar alla problem: ni behöver bara anstränga er uppriktigt för att vara katoliker, non verbo neque lingua, sed opere et veritate, inte med tomma ord utan med handling och sanning. Tala ut, om ni får tillfälle till det - se till att få det, om det behövs - utan att tveka och utan rädsla.

Guds pedagogik

Att inte hata fiender, att inte återgälda ont med ont, att avstå från hämnd, att förlåta utan agg ansågs då - och även nu, vi får inte lura oss själva - vara ett ovanligt sätt att handla, alltför heroiskt, utöver det normala. Så långt sträcker sig människans småaktighet. Jesus Kristus, som kom för att frälsa alla folk och som vill ha de kristna som medarbetare vid sitt frälsningsverk, ville visa sina lärjungar - dig och mig - en stor kärlek, äkta, ädlare och kraftfullare: vi skall älska varandra som Kristus älskar var och en av oss. Endast därigenom, genom att - trots de begränsningar som vår personliga klumpighet innebär - efterlikna Guds sätt att handla, kommer vi att lyckas öppna vårt hjärta för alla människor och älska på ett bättre, helt nytt sätt.

Vad väl de första kristna utövade denna brinnande kärlek, som på långa vägar överträffade det som är vanlig mänsklig solidaritet eller godmodighet. De älskade varandra, ömt och innerligt, genom Kristi Hjärta. En författare från det andra århundradet, Tertullianus, har skildrat vad hedningarna med rörelse sade då de såg hur dåtidens kristtrogna handlade, hur övernaturligt och mänskligt attraktivt de betedde sig: Se så de älskar varandra, upprepade de.

Om du känner att du, nu eller vid många tillfällen under dagens lopp, inte förtjänar att lovordas på det sättet; att ditt hjärta inte reagerar som det borde inför Guds krav, så tänk även att det är dags att korrigera ditt handlande. Hörsamma den helige Paulus uppmaning: Låt oss göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder, mot Kristi mystiska kropp.

Det viktigaste apostolat som vi kristna skall bedriva i världen, det bästa vittnesbördet på vår tro, är att bidra till att man inom Kyrkan skall kunna leva i en anda av äkta kärlek. Om vi inte älskar varandra på riktigt, om det förekommer angrepp, förtal och gräl, vem kommer då att känna sig dragen till dem som hävdar att de förkunnar Evangeliets glada budskap?

Det är mycket enkelt, mycket moderiktigt, att med en läpparnas bekännelse hävda att man älskar alla varelser, troende och icke-troende. Men om den som talar så behandlar sina bröder i tron illa, tvivlar jag på att det i hans uppträdande finns något annat än hycklande tomt prat. Däremot, om vi med Kristi Hjärta älskar dem som i likhet med oss är barn till samme Fader, är förenade med oss i en och samma tro och är arvingar till samma hopp, vidgas vår själ och den upptänds av längtan efter att alla skall närma sig vår Herre.

Jag påminner er om de krav som kärleken till nästan ställer, och någon kanske tycker att just denna dygd saknades i det jag nyss sade. Det är alls inte sant. Jag kan, med en helig stolthet och utan falsk ekumenism, försäkra er om att jag fylldes av glädje när man under Andra Vatikankonciliet med förnyad kraft uttryckte sin strävan efter att föra Sanningen till dem som går längs andra vägar än den enda Vägen, Jesu väg, för önskan att alla skall frälsas förtär mig.

Ja, jag blev mycket glad, även för att jag åter fick bekräftelse för det apostolat som Opus Dei har en sådan förkärlek för, apostolatet ad fidem, som inte förkastar någon och som tar emot såväl icke-kristna som ateister och hedningar för att de, där det är möjligt, skall kunna ta del av vår förenings (*) andliga rikedomar. Detta apostolat har en lång historia av lidande och lojalitet som jag har berättat om vid andra tillfällen. Därför upprepar jag utan fruktan att jag anser det vara en falsk och hycklande iver som får somliga att behandla dem som befinner sig långt borta väl, medan de trampar på eller föraktar dem som delar vår gemensamma tro. Jag tror därför heller inte att man verkligen bryr sig om de fattigaste om man samtidigt plågar dem man lever tillsammans med; om man är likgiltig inför deras glädjeämnen, sorger eller besvikelser; om man inte anstränger sig för att förstå eller ha överseende med deras brister, under förutsättning att det inte rör sig om saker som förolämpar Gud.

(*) Msgr Escrivá de Balaguer kallar Opus Dei förening, eftersom institutionen upprättades som personalprelatur först år 1982. Det är emellertid skäligt att påpeka att msgr Escrivá de Balaguer redan på 1930-talet hade förutsett att den juridiska form som Opus Dei skulle ha stod att finna bland institutionerna av personlig och sekulär jurisdiktion; att han ledde Opus Dei mot denna juridiska lösning; och att han före sin bortgång år 1975 redan hade förberett den.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.