Texter på ämnet

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Människorna tillhör Gud

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd.

Jesus Kristus förhör Petrus tre gånger, som om han ville ge honom en upprepad möjlighet att gottgöra sin trefaldiga förnekelse. Petrus har numera lärt sig sin läxa, vis av skadan som hans eget elände orsakat. Därför sätter han allt i Kristi händer. Herre, du vet att jag har dig kär. Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Och vad svarar Kristus? För mina får, för mina lamm på bete. Inte dina, inte era: mina! För han har skapat människan, han har återlöst henne, han har friköpt varje människa, en och en, till priset - jag upprepar - av sitt blod.

När donatisterna på 400-talet organiserade sina anfall mot katolikerna, försvarade de ståndpunkten att det var omöjligt att biskopen av Hippo, Augustinus, förkunnade sanningen, eftersom han hade varit en stor syndare. Och den helige Augustinus gav sina bröder i tron råd om hur de skulle svara: Augustinus är biskop i den katolska Kyrkan; han bär sin börda, som han kommer att få avlägga räkenskap för inför Gud. Jag har lärt känna honom bland goda människor. Om han är ond, vet han det själv; och även om han är god så är det inte honom jag sätter mitt hopp till. För det första som jag har fått lära mig i den katolska Kyrkan är att inte sätta mitt hopp till en människa.

Vi bedriver inte vårt apostolat. Om vi gjorde det, vad skulle vi då kunna säga? Vi bedriver - för Gud vill det, för så har han befallt: Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet - Kristi apostolat. Felen är våra egna, frukterna Herrens.