Texter på ämnet

Tillåt mig att göra en mycket passande liten avvikelse från ämnet. Jag har aldrig frågat någon som uppsökt mig om vad han har för politisk uppfattning. Det intresserar mig inte! Genom detta handlingssätt vill jag understryka en verklighet som är djupt rotad i Opus Dei, som jag med Guds nåd och barmhärtighet har vigt mig fullständigt åt i syfte att tjäna den heliga Kyrkan. Jag intresserar mig inte för detta ämne, för som kristna åtnjuter ni fullständig frihet, med dithörande personligt ansvar, för att handla som ni tycker är bäst i frågor av politisk, social, kulturell eller liknande natur, utan några andra gränser än dem som sätts av Kyrkans läroämbete. Jag skulle bara bli orolig - för era själars väl - om ni överskred dessa gränser, eftersom ni då skulle ha skapat en tydlig skiljelinje mellan den tro ni påstår er bekänna och era handlingar, och då skulle jag tala om det för er klart och tydligt. Denna heliga respekt för era val, så länge som de inte avlägsnar er från Guds lag, förstår inte de som är okunniga om den sanna innebörden av den frihet som Kristus utverkat åt oss på korset, qua libertate Christus nos liberavit, de som är sekteristiska, oavsett vilken extremism de tillhör, de som gör anspråk på att påtvinga andra sina världsliga ståndpunkter som vore de dogmer, eller de som degraderar människan genom att förneka värdet av tron, och utsätter den för de mest brutala förvrängningar.

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Ansvariga inför Gud

I begynnelsen skapade Gud människan och lämnade henne åt sin fria vilja. Det skulle inte kunna förhålla sig på det sättet om människan inte kunde välja fritt. Vi är ansvariga inför Gud för alla gärningar vi fritt utför. Här finns ingen anonymitet: var och en står inför sin Herre och det är på den enskildes vilja det beror om han skall leva som Guds vän eller fiende. Så börjar en väg av inre strid som kommer att vara hela livet, för så länge som vår jordiska vandring pågår har ingen uppnått den fulländade friheten.

Vår kristna tro får oss dessutom att verka för att alla skall få leva i en miljö som präglas av frihet. Som förutsättning krävs bl. a. att alla bedrägliga former av tvång avlägsnas när vi framför vår tro. Om vi släpas till Kristus, tror vi utan att vilja tro. Då utövar man våld, inte frihet. Man kan upptas i Kyrkan utan att vilja det. Man kan gå fram till altaret utan att vilja det och utan att vilja det kan man ta emot sakramentet. Men bara den som vill kan tro. Det är uppenbart att när man har uppnått förnuftets ålder, krävs det personlig frihet för att upptas i Kyrkan och för att svara på Herrens ständiga kall.

Scenen i Evangeliet fortsätter: de - fariséerna - lät sina lärjungaroch några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: Mästare. Se så bedrägligt de kallar Honom Mästare; de låtsas vara beundrare och vänner, de behandlar Honom på ett sätt som förbehålls myndighetspersoner som man hoppas bli undervisad av. Magister, scimus quia verax es, vi vet att du är uppriktig… vilken lömsk slughet! Har ni sett större falskhet? Se er för i denna värld. Var inte misstänksamma eller misstrogna; men ni bör komma ihåg bilden av den gode Herden som man ser i katakomberna och känna tyngden på era axlar av det får som inte är en enda själ, utan hela Kyrkan, hela mänskligheten.

Om ni storsint tar på er detta ansvar, kommer ni att vara djärva och kloka då ni försvarar och förkunnar Guds rättigheter. Och då kommer många, genom ert rättframma uppträdande, att anse er vara och kalla er mästare, utan att ni själva vill det: vi söker inte jordisk ära. Men bli inte förvånade om det bland alla dem som vänder sig till er även smyger sig in sådana som endast vill smickra er. Kom noga ihåg det ni har hört mig säga många gånger: varken förtal, skvaller, mänsklig hänsyn eller oron för vad skall folk säga, och ännu mindre hycklande smicker skall någonsin få hindra oss från att göra vår plikt.