Texter på ämnet

När tiden för Jesu lidande närmar sig och han öppet vill visa sin kunglighet, träder han i triumf in i Jerusalem ridande på en åsna! Det stod skrivet att Messias skulle vara en ödmjuk kung: höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.

Under den sista nattvarden, då Kristus har förberett allt för att ta avsked av sina lärjungar, har dessa snärjt in sig i ännu en av sina många tvister om vem som skall anses vara den främste i denna utvalda grupp. Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

Han har ännu en gång predikat genom sitt exempel, i handling. Inför lärjungarna, som grälade av högmod och fåfänga, böjer sig Jesus och uppfyller med nöje tjänarnas uppgift. Senare, när han återvänt till bordet, ger han dem följande kommentar: Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag blir rörd av denna Kristi finkänslighet. Han säger nämligen inte: om jag ägnar mig åt detta, hur mycket mer borde då inte ni göra? Han sätter sig på samma nivå som dem, han tvingar inte: Han förebrår kärleksfullt de där männens brist på generositet.

På samma sätt som med de tolv kan Herren påminna oss, och han gör det ständigt, om att exemplum dedi vobis, jag har givit er ett exempel. Jag har gjort mig till en tjänare för att ni, med ett milt och ödmjukt hjärta, skall kunna tjäna alla människor.

Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.

Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn.

Låt oss avsluta med två böner tagna ur dagens liturgi. De skall stiga mot himlen som pilar ur våra munnar och hjärtan: Allsmäktige Gud, ge oss en sådan kärlek till de heliga mysterierna, att vi för varje dag förs närmare de himmelska tingen. Och vi ber dig Herre, att vi alltid må tjäna dig enligt din vilja. Att tjäna, att tjäna, mina barn, det är vår uppgift: att vara allas tjänare, för att de troendes folk i våra dagar må öka i förtjänst och antal.

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Fader… ta dem inte ut ur världen

Vi är mannen på gatan, vanliga kristna i samhällets blodomlopp, och Herren vill att vi skall vara heliga, apostoliska, just mitt i vårt yrkesarbete, det vill säga genom att helga oss i vårt arbete, genom att helga vårt arbete och genom att hjälpa andra att helga sig genom det arbetet. Var övertygade om att Gud väntar på er i er egen omgivning, med en faders och en väns omsorg; och tänk på att ni genom att ansvarsfullt utöva er yrkesverksamhet inte bara försörjer er ekonomiskt, utan även ger ett synnerligen direkt bidrag till att utveckla samhället, att ni även kan lätta andras bördor och upprätthålla många biståndsprojekt - på lokal och global nivå - till gagn för såväl enskilda som för mindre gynnade folk.

För många - mer än 25 - år sedan besökte jag ett soppkök för fattiga som inte hade mer att äta under dagen än det mål mat som de bjöds på där. Det var en stor lokal där serveringen ombesörjdes av en grupp goda kvinnor. Efter den första utdelningen kom andra tiggare för att få det som blivit över, och i denna andra grupp fanns det en som drog min uppmärksamhet till sig: han ägde en sked av tenn! Han tog försiktigt upp den ur fickan, tittade på den lystet, njutningsfullt, och efter att ha ätit upp sin portion tittade han åter på skeden med ögon som nästan ropade: "Den är min!", slickade den ren och stoppade nöjt tillbaka den i sina trasiga kläder. Den där skeden var ju faktiskt hans! Bland sina olycksbröder kunde denne fattige stackare anse sig vara rik.

Vid samma tid kände jag en dam som tillhörde den spanska högadeln. Inför Gud betyder det ingenting: vi är alla lika, alla är vi barn till Adam och Eva, svaga varelser med dygder och brister som kan - om Herren överger oss - begå de värsta brott. Sedan Kristus återlöst oss betyder skillnader i ras, språk eller hudfärg, släkt eller rikedom ingenting, vi är alla Guds barn. Kvinnan som jag talar med er om nu bodde i ett palats som tillhört hennes förfäder, men hon gjorde inte av med två pesetas om dagen för egen räkning. Däremot avlönade hon sitt tjänstefolk väl och resten av sina tillgångar använde hon till att hjälpa behövande, samtidigt som hon själv utstod alla slags försakelser. Den här kvinnan saknade inte många av de ägodelar som många eftertraktar, men personligen var hon fattig, mycket anspråkslös och hade lösgjort sig fullständigt från allt. Förstår ni vad jag menar? Det räcker förresten med att lyssna till Herrens ord: saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Om du vill få en sådan anda, råder jag dig att vara måttfull vad gäller dig själv och mycket generös mot andra; undvik onödiga utgifter av lyx, nyck, fåfänga, bekvämlighet …; skapa dig inga behov. Kort sagt, lär dig av den helige Paulus som kunde säga om sig själv att "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd, jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft". Och i likhet med Aposteln kommer även vi att vinna i vår andliga kamp, om vi bevarar hjärtat fritt från bindningar.

Alla vi som kommer till trons arena - säger den helige Gregorius den store - tar upp kampen med de onda andarna. Djävlarna äger ingenting i denna värld och eftersom de går i strid nakna, bör även vi kämpa nakna. Om någon som är klädd kämpar med en annan som saknar kläder, kommer han nämligen snart att bli besegrad, för hans fiende har någonting att slita tag i. Och vad är världsliga ting annat än ett slags klädnad?