Texter på ämnet

Om vi lever våra liv på detta sätt, kommer vi att skänka världen frid. Vi kommer att visa andra att det är attraktivt att tjäna Herren, för Gud älskar en glad givare. Kristna är vanliga människor i samhället, men deras hjärtan svämmar över av den glädje som kommer när man föresätter sig att, ständigt hjälpt av nåden, göra Faderns vilja. Och en kristen känner sig inte som ett offer, mindervärdig eller betvingad. En kristen går med högburet huvud, för han är människa och ett Guds barn.

Vår tro förlänar dessa dygder, som ingen någonsin borde låta bli att odla, deras fulla innebörd. En kristen bör inte ligga någon annan efter i att vara mänsklig. Därför kan den som följer Kristus - inte genom egna förtjänster, utan genom Herrens nåd - förklara för dem som står i deras omgivning vad dessa ibland misstänker men inte riktigt kan inse: att den sanna lyckan, den äkta viljan att tjäna nästan, endast kommer genom vår Återlösares Hjärta, som är perfectus Deus, perfectus homo.

Låt oss vända oss till Maria, vår moder, den mest fullkomliga skapade varelse som någonsin kommit ur Guds hand. Låt oss be henne att göra oss till goda människor så att våra mänskliga dygder, invävda i nådens liv, kan bli vår bästa hjälp åt dem som tillsammans med oss arbetar i världen för alla människors frid och lycka.

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Som hjärtats slag

Jag vet att medan jag talar, så begrundar ni ert eget handlande i Guds närvaro. Är det inte sant att de flesta misstämningar som oroar din själ, denna brist på inre frid, beror på att du inte har besvarat Guds uppmaningar, eller på att du kanske gick längs hycklarnas väg för att du sökte dig själv? I det sorgliga syftet att upprätthålla ett sken av kristet handlande inför dem som finns i din omgivning, vägrade du i ditt inre att acceptera försakelsen, att tukta dina förvridna lidelser, att ge dig själv villkorslöst, självuppoffrande, som Jesus Kristus.

Tänk på att ni i dessa stunder av betraktelse vid Tabernaklet inte får nöja er med att lyssna till vad prästen säger som för att förkroppsliga den enskildes personliga bön. Jag föreslår några överväganden för dig, anger några punkter, för att du aktivt skall ta fasta på dem, begrunda dem för dig själv och förvandla dem till ett ämne för ett personligt och tyst samtal mellan dig och Gud. Därigenom kan du tillämpa dem på din nuvarande situation och med de ljus som Herren skänker dig inse vad som är riktigt och skilja det från vad som går i fel riktning, för att med hans nåd korrigera ditt handlande.

Tacka Herren för den mängd goda gärningar du har gjort oegennyttigt, för du kan som psalmisten sjunga: Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta. Be Honom även om förlåtelse för dina underlåtelser eller för de felsteg som lett dig in i hyckleriets beklagansvärda labyrint, då du påstod att du sökte efter Guds ära och din nästas väl, men i själva verket ärade dig själv… Var djärv, var generös och säg nej! Säg att du inte längre vill bestjäla Herren och mänskligheten.