Texter på ämnet

Kom ihåg liknelsen om talenterna. Den tjänare som hade fått en talent hade - som sina kamrater - kunnat använda den väl, anstränga sig för att den skulle ge avkastning genom att utnyttja de egenskaper han hade. Men vad bestämde han sig för? Han var rädd för att förlora den. Bra. Men sedan? Han grävde ner den! Och då kunde den inte bära frukt.

Vi får inte glömma den här mannens sjukliga rädsla för att hederligt dra nytta av sin arbetsförmåga, sin intelligens, sin vilja, av hela sig. Jag gräver ner den! - tycks den stackaren säga - och min frihet är räddad! Nej. Han har använt sin frihet till att välja något mycket konkret, nämligen den mest fattiga och sterila torka. Han har valt sida, för han hade ingen annan utväg än att välja, men han valde fel.

Inget är mer fel än att påstå att frihet och hängivelse inte går att förena, för hängivelsen följer som en konsekvens av friheten. När en mor uppoffrar sig för sina barn av kärlek har hon gjort ett val, och den kärleken kommer att vara måttet på hennes frihet. Om hon älskar mycket kommer hennes frihet att bära riklig frukt. Hennes barns väl följer av hennes välsignade frihet som medför hängivelse, och av hennes välsignade hängivelse som ingenting annat är än just frihet.

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

Vi kan fortfarande säga "nej" till Gud och därigenom förkasta denna källa till ny och ständig lycka. Men gör vi det upphör vi att vara barn och blir slavar. Varje ting är vad det skall vara enligt sin natur. När det strävar efter något som är främmande för dess natur, handlar det därför inte i enlighet med sitt sätt att vara, utan på grund av yttre tryck; och det är att handla som en träl. Människan är rationell till sin natur. När hon handlar i enlighet med sitt förnuft, handlar hon efter sin egen impuls: och det är kännetecknande för friheten. När hon syndar, handlar hon mot förnuftet och låter sig därigenom ledas av en främmande impuls; den som samtycker till synden är därför syndens slav (Joh 8:34).

Förlåt om jag insisterar! Det är uppenbart, och dessutom har vi ofta fått det bekräftat i vår omgivning eller i oss själva, att ingen undkommer någon form av slaveri. Vissa faller på knä inför pengar; andra tillber makten; andra skepticismens relativa lugn; andra gör sinnligheten till sin guldkalv. Samma sak händer när det är fråga om mer upphöjda ting, när vi anstränger oss för ett arbete, i ett mer eller mindre stort företag, i utövandet av vetenskaplig, konstnärlig, litterär eller andlig verksamhet. Närhelst det är fråga om hängivenhet eller verklig passion lever den engagerade i slaveri, och ägnar sig lyckligt åt att tjäna sin sak.

Slaveri som slaveri. Om vi under alla omständigheter måste tjäna - vare sig vi medger det eller inte är detta människornas lott - finns det ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. Från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn. Då inser vi skillnaden. Vi ägnar oss åt världens hederliga göromål med samma passion och engagemang som alla andra, men med frid i djupet av vår själ, med glädje och lugn, även i motgångar: eftersom vi inte förlitar oss på något obeständigt utan på det som består för evigt. Vi är inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan.

Var kommer denna frihet ifrån? Från Kristus, vår Herre. Till den friheten har Kristus befriat oss. Därför lär Han oss: Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria. Vi kristna behöver inte be någon att förklara denna gåvas sanna innebörd, för den enda frihet som frälser människan är den kristna friheten.

Jag tycker om att tala om friheten som ett äventyr, för det är så ert och mitt liv utvecklar sig. Vi följer frivilligt - som barn, måste jag upprepa, inte som slavar - den stig som Herren har visat var och en av oss. Låt oss njuta av denna rörelsefrihet som är en gåva från Gud.

Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.