Texter på ämnet

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna?

För att handla så, för att helga sitt yrke, är det framför allt nödvändigt att arbeta bra, med mänskligt och övernaturligt allvar. Jag vill som en kontrast erinra om vad som återges i en av de apokryfa evangeliernas berättelser: Jesu far var timmerman och gjorde vid den tiden plogar och ok. Nu fick han uppdraget av en rik man att tillverka en säng. Då emellertid den ena sidobrädan blev kortare än den på motsatta sidan, och Josef inte visste vad de skulle göra, sade pojken Jesus till sin far: Lägg de båda brädorna på marken och håll dem jämnt i ena ändan. Och Josef gjorde såsom pojken hade sagt. Och Jesus gick till den andra ändan, fattade den korta brädan och sträckte ut den och gjorde den lika lång som den andra. Och hans far Josef såg det och förundrade sig. Och han omfamnade pojken och kysste honom och sade: Salig är jag eftersom Gud har givit mig denna pojken.

Josef skulle inte tacka Gud av sådana skäl; hans arbete kunde inte gå till på det sättet. Den helige Josef var inte en man som var svag för enkla och underbara lösningar, utan en man som var uthållig, flitig och – när det behövdes – påhittig. En kristen vet att Gud gör under: att han gjorde dem för århundraden sedan, att han fortsatte göra dem senare och fortsätter att göra under även nu, för non est abbreviata manus Domini, Guds makt har inte minskat.

Men underverk är ett tecken på Guds frälsande allmakt, inte ett medel för att lösa konsekvenserna av vår oförmåga eller för att tillgodose vår bekvämlighet. Det underverk som Herren ber er om är uthållighet i er kristna och gudomliga kallelse, att ni skall helga arbetet varje dag: underverket att omvandla vardagsprosan till episk dikt genom den kärlek ni lägger ned i era vanliga uppgifter. I dessa väntar Gud på er, och han förväntar sig av er att ni skall vara ansvarskännande människor med apostolisk iver och yrkesmässig kompetens.

Som motto för ert arbete kan jag därför föreslå detta: För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna. För att kunna genomföra saker måste man först veta hur man skall slutföra dem. Jag tror inte på att någon har rätta avsikter, om han inte anstränger sig för att uppnå den kompetens som är nödvändig för att utföra sina uppgifter ordentligt. Det räcker inte med att vilja göra något bra, man måste kunna göra det också. Och om vi verkligen vill, kommer denna vår önskan att ta sig uttryck i en ansträngning efter att använda lämpliga medel för att avsluta saker och ting med mänsklig fullkomlighet.

Men även denna mänskliga skicklighet, denna förmåga som vi skulle kunna kalla teknisk, förmågan att kunna utföra sina uppgifter, måste präglas av det som var ett grundläggande drag i den helige Josefs arbete och som borde vara det för varje kristen: en tjänstvillig anda, en önskan att arbeta för att bidra till andra människors väl. Josef arbetade inte för att hävda sig själv, även om hängivelsen åt arbetslivet hade bidragit till att han format sig en mogen och kraftfull personlighet. Patriarken arbetade medveten om att han gjorde Guds vilja och tänkte på de sinas, Jesu och Marias, välgång, med hänsyn även till alla invånares väl i det lilla Nasaret.

I Nasaret var Josef förmodligen en av få hantverkare, om inte rentav den ende. Kanske var han snickare. Men förmodligen kunde han, som fallet brukar vara i små byar, även göra andra saker: starta kvarnen när den inte fungerade eller laga sprickor i tak inför vintern. Josef löste utan tvekan många människors problem genom ett väl avslutat arbete. Hans yrkesarbete var inriktat på att tjäna andra, på att göra livet behagligt för de andra familjerna i byn, och det åtföljdes av ett leende, av ett vänligt ord, av någon kommentar sagd som i förbifarten, men som kunde återge tron och glädjen åt någon som höll på att förlora dem.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.

Man kan inte undgå att märka att det finns mycket kvar att göra. Vid ett visst tillfälle, kanske då han betraktade hur de mogna axen milt böjde sig för vinden, sade Jesus till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Nu som då saknas det arbetare som vill orka slita hela dagen i solhettan. Och om vi som arbetar inte är trogna, kommer det som profeten Joel beskriver att hända: Fälten är skövlade, marken ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermannen står med skam, vingårdsmannen jämrar sig, över vetet och över kornet, ty skörden på marken är förstörd.

Skörden förstörs när man inte är beredd att generöst och uthålligt ta sig an ett arbete som kan bli både långvarigt och slitsamt: att förbereda jorden, så, sköta åkrarna, skörda och tröska … Guds rike byggs under historiens lopp, i tiden. Herren har anförtrott oss alla denna uppgift, och ingen kan anse sig undantagen. När vi idag tillber Kristus i Eukaristin och betraktar honom, måste vi tänka på att det ännu inte är dags att vila: dagen är ännu inte slut.

I Ordspråksboken står följande: Den som brukar sin åker får bröd tillräckligt. Låt oss tillämpa denna utsaga på oss själva vad det andliga livet beträffar: den som inte brukar Guds åker, den som inte är trogen det gudomliga uppdraget att hänge sig åt sina medmänniskor och hjälpa dem att lära känna Kristus, kan svårligen förstå vad det eukaristiska Brödet är. Ingen uppskattar det som inte har kostat honom någon ansträngning. För att värdesätta och älska den heliga Eukaristin är det nödvändigt att gå samma väg som Jesus: vi måste bli vetekorn, dö bort från oss själva, uppstå fulla av liv och ge riklig skörd: hundrafalt!

Denna väg kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek. Att älska innebär att man har ett stort hjärta, att man delar omgivningens bekymmer, att man kan förlåta och förstå, kort sagt, uppoffra sig med Jesus Kristus för alla människor. Om vi älskar med Kristi hjärta kommer vi att lära oss att tjäna och att försvara sanningen tydligt och kärleksfullt. För att älska på det sättet måste vi ur våra egna liv rycka bort allt det som hindrar Kristi liv i oss: den starka dragningen till bekvämlighet, egoismens frestelse, tendensen till självhävdelse. Det är bara om vi i oss själva återger Kristi liv som vi kan föra det vidare till andra. Det är bara om vi själva erfar vetekornets död som vi kan arbeta i jordens innersta djup, förvandla den inifrån, göra den fruktbar.